Fingrarna på Ipaden. Max Paynes pistolpoesi på skärmen. Som att utföra kirurgi med ett baseballträ. Max Paynes rörelser, hala och sladdriga likt en fyllbult i New Yorks tunnelbana. Autosikte, hitboxes stora som husväggar och fiender som kolar av så mycket som en vindpust. Allt ett lismande försök att ignorera det faktum att man haft sönder det som en gång var perfekt. Kvar var en klassiker på kryckor. Vad hade Rockstar Games tänkt egentligen? Det luktade snabba pengar och låga ambitioner.
Ett av spelvärldens absolut bästa actionlir var nu destillerat ner till ett meningslöst dravel drivet på gammal PC-nostalgi som fått jäsa i tio år sedan det senaste spelet. Världen var allt bra sorglig. Hade Rockstar verkligen brytt sig så borde de ha patchat Steam-versionen av spelet så att den funkade på annat än Windows XP och ner. Men icke. Ios-versioner för hela slanten varav Iphone-versionen var ungefär lika duglig som en åklagare med samvete. Sam Lakes grimarserande ansikte tycktes i alla fall mer passande än någonsin.
Men ändå. Kunde varit värre. Grafiken skarp och fin. Priset generöst. Bilduppdateringen duglig även om rörelsesiktet ständigt fick den att framstå som om den boffat bensin i tre dar. Spelet fortfarande fantastiskt trots sina många år på nacken. Bandesignen kunde få dagens actionspel att skämmas i duschen. Patenterade slow-motion-effekten "bullet time" likaså. Atmosfären tät som Manhattan-natten. Manuset fortfarande ett av spelhistoriens fem bästa, alla kategorier. En mångbottnad, kärleksfullt klyschrik och alltigenom hjärtgripande hämndhistoria som Sam Lake tyckts ha bärgat från noirgenrens djupaste mörker.
Tragiskt att det blev så här. Att storsinthet inte var värt mer än att hamna i köttkvarnen för mobilspel och sen paketeras med reklam för den stundande tredje delen i Max Payne-serien. Jag bad en stilla bön till allt som var heligt för att Rockstar hade lagt sitt krut där istället. Sen släppte jag fingret från touchplattan. Och det var över.