Jag har inte mycket tålamod just nu. Jag vill knappt ens skriva den här recensionen. Den slösar min tid. Precis som spelet Confrontation i sig slösat min tid. Precis som det kommer att slösa också din tid ifall du i ett svagt ögonblick skulle plocka upp det.

Confrontation är baserat av figurspelet med samma namn och utvecklat med målet att pavlovskt kittla nostalgicentrumet hos alla spelare som växte upp under PC-spelens guldålder med lir som Icewind Dale och Baldur's Gate. Ja, du gissade rätt. Det är den där himla Infinity-motorn som är på tapeten igen.

Spelsystemet som Bioware utvecklade en gång i tiden som en hybrid mellan strategi- och rollspelssystem och som än idag hyllas som något av det absolut finaste rollspelsgenren kunnat åstadkomma. Egentligen har den varit officiellt död sen Icewind Dale II som släpptes 2002 men överlevs än idag av otaliga rabiata fans som gärna, ofta och högt sjunger dess lov kring hur "infinitymotorn utgör länken mellan rollspel på penna och papper kontra datorvärldens hisnande världar" för alla som är i närheten.

Och Confrontation är Cyanide Studios försöka att casha in på det hela. Det är så utstuderat att jag nästan storknar. En lagom hardcore och billig spellicens återskapad i en emulering av ett lagom hardcore spelsystem. Resultatet visar sig dock inte vara mer genomsnittligt om så Confrontation hade både radhus, Volvo och två och ett halvt barn. Det är rentav så medelmåttigt att det blir dåligt.

Det första problemet märks direkt i att Cyanide Studios helt missat att Bioware inte bara låtit sina tidiga monstertitlar som Baldur's Gate bestå uteslutande av sin spelmotor, utan att där också fanns något mer. Det fanns en fantastisk historia, välskrivna karaktärer och annat fluff som gjorde upplevelsen snudd på organisk och levande.

Cyanide Studios verkar däremot helt glömt bort sin egen licens Confrontation. Istället för att använda sig av dess tidigare kampanjfluff eller ta vara på det som är unikt för just Confrontation har de lämnat allt därhän i tron om att historien skall skriva sig själv. För alla andra som däremot inte gått en högskoleutbildning i Confrontations kampanjmiljö eller läst dess codex-böcker slaviskt så kommer alltsammans bara framstå som ren gallimatias.

Konstanta pliktskyldiga referenser, supersnabbt berättande och en genomgående ytlighet som skvallrar om en osnygg och lat produktion. På det hela taget gör Cyanide Studios möjligen ett imponerande jobb med att ta saker som borde vara storslagna och episka och förvandla dem till trist vardagsrutin helt fritt från känslor av förundran och fascination.

Spelsystemet i sig följer också samma bana med en fascinerande nerdummad tolkning av infinitymotorn. Totalt överfylld med madrassfunktioner som regenererande hälsa och cool-down förmågor för att utvecklarna skall kunna ägna så kort tid som möjligt till att bygga intressanta banor eller fiendemöten. En slags spelutvecklarens motsvarighet till att lägga bumpers i rännan på bowlingbanan kan man säga.

För spelaren väntar å andra sidan ett menysystem bestående av stora symboler, tydlig färgkodning och konstanta pekpinnar om vad som är vad i tank, support och striker-djungeln. Hade det varit mer självspelande så hade en automatisk dps-räknare förmodligen ingått. Vissa kanske kan se systemet som pedagogiskt och sånt är jag helt för. Men med tanke på spelets tarvliga och oengagerande tutorial av spelsystemet och den allmänt ovälkomnande stämningen för annat än tidigare Confrontationrävar, så känns systemet snarare lite fördummande. Taktiken att spamma alla förmågor samtidigt fungerar dessutom alldeles för ofta.

Stundom kan däremot Confrontation glimra till i sin action. Då blir det i sin enkelhet något av en arkadversion av strategirollspelen. Striderna går snabbt, du bygger olika dominanta strategier som du tröskar genom fienderna med samtidigt som du tickar upp dina karaktärers stats.

Den monotona tristessen dyker dock snabbt upp eftersom Cyanide Studios som sagt inte verkar lagt vidare tid på att bygga intressanta fiendemöten eller roliga banor. Allt går på rutin. Det är förutsägbart och ospännande. Som om inte det var nog så kryllar spelet därtill av tecken på allmänt dålig polering. Fienderna är urkorkade, campingtaktiker uppmanas rentav och karaktärerna fastnar i alla möjliga veck av banan trots att stigarna de vandrar på är bredare än tyska motorvägar.

Börjar de bli tjatigt att läsa den här recensionen? Det kan jag tänka. För det är precis lite tjatigt att skriva den. Men Confrontation är precis den typen av spel. Vi har alla spelat det. Smaklöst, färglöst, identitetslöst, monotont, trist och tråkigt. Det tillför inte något till ditt liv som kommer att etsa sig kvar längre än till det att du stängt av datorn och bestämt dig för att göra något annat istället.

Presentationen i Confrontation står på något sätt lite som en hyllning eller rentav som en bekräftelse på detta. Likt i historien har de lyckats ta den episka designen i Confrontation som blandar amerikansk superhjälteestetik med futurefantasy och drännera den på all form av personlighet. Detta samtidigt som de byggt upp allt i en grafikmotor som förmodligen skövlats från 3D Realms vårbasar.

Jag skulle inte rekommendera det här vare sig till fans av Confrontation eller till folk som är så svultna på Infinity-motorn och glada dagar av Black Isle, Planescape: Torment, Baldur's Gate att de förmodligen inte går att vara kompis med.