Svenska
Gamereactor
recensioner
Thimbleweed Park

Thimbleweed Park

Världens främste skapare av klassiska äventyrsspel är tillbaka med just ett klassiskt äventyrsspel. Vi har tagit reda på om Ron Gilbert fortfarande behärskar genren bättre än någon annan...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Mannen bakom flera av världens bästa spel, Ron Gilbert, är tillbaka med ett nytt peka/klicka-äventyr av klassisk modell. Efter att ha skämt bort oss med osannolika höjdare som Zak McKracken, Maniac Mansion och Monkey Island är det nu dags att lösa ett deckarmysterium av klassiskt snitt - men med Gilberts omisskännliga signum av skruvad humor, långsökta pussel och och fantastisk dialog.

Och han gör det genom att backa bandet. Under 80-talet var äventyrsspelen ganska komplicerade historier som oftast var textbaserade, såsom Zork, Kings Quest och såklart Leisure Suit Larry. Under 90-talet gjorde sig Lucasarts ett namn som okrönta kungar av genren där de fullkomligt bemästrade konceptet från och med The Secret of Monkey Island, och flera av dessa peka/klicka-äventyr räknas som sagt idag till de bästa spelen någonsin.

Thimbleweed ParkThimbleweed Park
Om du spelat klassiska SCUMM-äventyr kommer du omedelbart känna igen dig.
Detta är en annons:

Men efter 90-talet fick de klassiska äventyrsspelen av denna modell allt svårare att hävda sig. Sedan dess har det gjorts otaliga försök att förnya konceptet, där vi bland de mer lyckade bidragen hittar bland annat Heavy Rain och Telltale Games The Walking Dead-svit. När Ron Gilbert, som var med och skrev historia hos Lucasarts, återigen blev sugen på att göra ett klassiskt äventyrsspel valde han dock en helt annan lösning. Varför försöka modernisera något som redan var perfekt?

Och det är väl ganska precis där vi nu hittar Thimbleweed Park, ett spel som närmast kan betraktas som den andliga uppföljaren till Maniac Mansion - ytterligare ett i raden av alla dessa våldsamt klassiska äventyrsspel. Thimbleweed Park är en liten dammig håla i någon så kallad "fly over state", där det skett ett mord nyligen. Offret är en affärsman och som spelare kastas vi bryskt in i rollerna som de båda privatdeckarna Reyes och Ray. Bara ut och lösa mord, alltså. Och en jämrans massa pussel och fullständigt ologiska utmaningar.

Thimbleweed ParkThimbleweed Park
Sakta men säkert utvecklas mysteriet och storyn visar att Ron Gilbert och Gary Winnick fortfarande kan det här med äventyrsspel bättre än alla andra.

Eller... inte riktigt. Ännu i alla fall. För sheriffen i stan verkar märkligt ovillig att låta dig göra ditt jobb och känslan av att vara motarbetad infinner sig snabbt. Upplägget påminner lite om en deckare där du som spelare undan för undan får fler ledtrådar som tecknar en bättre bild av vad som faktiskt skett. Du får även chansen att spela som tre andra figurer där framför allt oförskämde clownen Ransome synts till flitigt i förhands-hypen. De andra båda är Delores och Franklin, och dessa tre figurerar i tillbakablickar som hjälper dig att förstå vad som egentligen hänt på ett sätt som för tankarna till ovan nämnda Maniac Mansion.

Detta är en annons:

Innan du sätter igång på allvar finns möjligheten att välja en lättare svårighetsgrad. Om du absolut inte är bekant med denna typ av spel, eller bara inte tolererar att köra fast så är det 'Casual' du ska satsa på. Flera pussel är då omgjorda och folk du talar med är betydligt mer generösa med ledtrådarna. Du får även en bättre karta att använda dig av liksom lite behändiga genvägar. Thimbleweed Park är väldigt nybörjarvänligt även på andra sätt eftersom det är starten på något nytt och inte en fortsättning på ett gammal äventyr. Det går alltså utmärkt att förkovra sig i den mystiska storyn som inte bara är tokrolig utan även välskriven.

Thimbleweed ParkThimbleweed Park
Pixelgrafiken är ofta sagolikt vacker.

Tack vare denna lägre svårighetsgrad ska det mycket till för att du ska bli stående vid en och samma utmaning för länge. För även om inte världen är överdrivet stor, finns det gott om tillfällen där du kan stånga dig blodig i frustration över att ha missat någon liten detalj som krävs för att komma framåt. Jag har dock i huvudsak spelat på 'Hard', vilket är ett lite ironiskt namn då detta på intet vis är svårare än de äldre spelen. Snarare tvärtom. Tiderna har förändrats, men jag gillade verkligen att få spela det svårare läget som känns sådär klassiskt som jag på förhand hoppades.

För min egen del fick jag nämligen lite ljuva minnen från förr då det under recensionsperioden inte gått att fuska genom att kolla lösningar på nätet. Jag har kört fast. Flera gånger. Något så grönjävligt hårt ibland, till den milda grad att jag börjat frukta för om jag kommer kunna skriva denna recension ens en gång och bli utskrattad som recensenten som inte kom vidare. Lyckligtvis har jag haft både Gamereactor-medarbetare och andra kollegor som sagt samma sak och det har varit som att stå på skolgården och jämföra hur andra kom på någon långsökt lösning. Ibland har en promenad med hunden varit det som krävts för att en syrefattig hjärna skulle komma på något jag inte testat och vips fortsatte resan genom Thimbleweed Park.

Det gäller att hela tiden prova sig fram. Gunde Svan hade sagt att ingenting är omöjligt, och i Thimbleweed Park hade han haft alldeles rätt. Fler kommandon än att plocka upp eller ge saker, använda dem på olika sätt eller prata med folk behövs inte, precis som på den gamla goda tiden. Hur ologiskt något än verkar kan det vara precis det som är lösningen och hela tiden finns en latent skön humor som aldrig blir för mycket. Utvecklarna har låtit skratten komma organiskt istället för att vid varje givet tillfälle försöka få spelarna att dra på smilbanden.

Thimbleweed ParkThimbleweed Park
Det är lätt att missa saker, men du kan aldrig hamna i sitsen att du inte kan komma vidare. Bara att prova andra lösningar.

Jag vill verkligen inte sabba nöjet för er att få upptäcka detta underbara spel, men ni som kan er äventyrsspelshistoria har verkligen mycket att se fram emot. Kanske är ni gamla nog att komma ihåg hur skoningslöst man kunde dö när man gjorde fel saker i exempelvis Police Quest (som att välta knuttarnas motorcyklar)? Det minns tydligen även Ron Gilbert för här kan du vid sådana tillfällen mötas av en fras som "If this were a Sierra Online graphic adventure, I'd be dead by now" eller något annat. Du kan till och med presentera dig som Guybrush Threepwood och jag skrattade gott när Delores ville jobba för företaget med det något osexiga namnet MMucasFlem Games.

Om du spelade de så kallade SCUMM-spelen när det begav sig kommer du ofelbart att fälla både en och tre nostalgiska tårar över den vackra pixelgrafiken, de mysiga animationerna och hur små medel som faktiskt kan förmedla så stora saker. Jag var tvungen att spela Monkey Island 2 Special Edition: LeChuck's Revenge till Xbox 360 en liten stund och växla tillbaka till originalgrafiken för att se om spelen verkligen var såhär vackra förr. Och de var de inte. Men det säger en del om hantverket när även jag som lirat praktiskt taget alla gamla klassiker i genren tycker det känns så genuint att jag blir lurad.

Thimbleweed ParkThimbleweed Park
Det här med att tänka utanför lådan är livsnödvändigt för att klara Thimbleweed Park.

En sak som dock avslöjar att spelet är nyare är ljud och röster. De äldsta äventyrsspelen lirades på en urgammal PC för min egen del, komplett med diskantbrölig PC-speaker. Att faktiskt få tal, musik och ljudeffekter bidrar en hel del till en trevligare helhet och jag är glad att de valde denna väg. Gamla pixlar känns charmigt och vackert, skränigt ljud gör det inte, så detta är svårt att klaga på ens för de törsta av puritaner. Thimbleweed Park-storyn jobbar dessutom flitigt med den så kallade fjärde väggen och utvecklarna behandlar det som det lättsamma pixeläventyr det är. Jag älskar hur agent Ray vid ett tillfälle säger att kroppen som undersöks har:"starting to pixelate". Ett bra exempel på hur retro och självmedvetet allt är hela tiden.

Riktigt allt är inte frid och fröjd dock, och det finns i synnerhet en sak som hindrar det från att nå vårt allra högsta betyg. Slutet är nämligen inte riktigt i samma klass som vägen dit, som att Ron Gilbert och medarbetaren Gary Winnick (som också var inblandad i Lucasarts-klassikerna) haft svårt att knyta ihop säcken eftersom de uppenbarligen haft så mycket idéer och att det därför blivit aningen framstressat.

Thimbleweed ParkThimbleweed Park
Persongalleriet och dialogerna är underbart underfundiga och får det hela tiden att rycka uppåt i mungiporna.

I slutändan är det dock petitesser. Det här är ett helt magiskt bra äventyrsspel fullt i klass med genrens bästa. Det är ju precis såhär det ska se ut och fungera. Räkna med 10-15 timmars speltid på den högre svårighetsgraden och efter det infinner sig ett akut sug efter att få köra ett andravarv och hitta fler hemligheter, dialoger och prova menyval du inte hann med. Detta är ett sant mästerverk och ett besök i Thimbleweed Park är något ingen gamer kan vara utan.

HQ
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Underbar humor, annorlunda pussellösning, välskriven story, väldigt intuitivt, ljuvligt persongalleri, makalös design, precis lagom långt
-
Slutet känns framstressat
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

5
Thimbleweed ParkScore

Thimbleweed Park

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Världens främste skapare av klassiska äventyrsspel är tillbaka med just ett klassiskt äventyrsspel. Vi har tagit reda på om Ron Gilbert fortfarande behärskar genren bättre än någon annan...



Loading next content