Recension

The Splatters

Publicerad 2012-04-17

Självmordbenägna geggamojavarelser, helgalna stunts och skvättande explosioner. Mathias har fått veta exakt hur knasig döden kan vara i The Splatters...

Är det något The Splatters lärt mig så är det att livet är kort, och att man bör dö med stil. Jag gillar spel som glorifierar döden och som låter spelaren ta en paus från verklighetens allvar. Spel där döden inte nödvändigtvis innebär slutet utan istället är en del av den grundläggande spelmekaniken. Här flyger levande lerklumpar fram och tillbaka på skärmen till dess att de sprängs i färgstarka explosioner av gegga och annat slafs. Döden är helt enkelt kul i The Splatters, och lika beroendeframkallande som i många andra poängbaserade pusselspel på den nedladdningsbara marknaden.

Uppdraget är simpelt: Få alla bomber på banan att explodera i kör genom att täcka över dem med dina karaktärers klibbiga kvarlevor. Detta är dock lättare sagt än gjort, eftersom de karismatiska lerklumpar sitter fast i terrängen. Dessa så kallade "splatters" kan bara hoppa, och därför gäller det att sikta bra och använda tillräckligt med kraft för att deras kroppar ska nå en bergsvägg och explodera likt en piñata på ett barnkalas för att sedan landa rätt över en bombhög.

Fysik spelar en väldigt stor roll i The Splatters, och vill man bli framgångsrik på de 60 banorna gäller det att man förstår sig på den. Trots att den ibland kan kännas slumpmässig.

Med tanke på att man inte kan använda en "splatter" mer än en gång (de dör trots allt) gäller det att hitta en lösningsmetod för att få alla bomber på banan att försvinna. Till sin hjälp har man dock en rad olika manövrar att aktivera i luften, och genom att kombinera dessa utför man diverse stunts som även fungerar som spelets valuta. Fler stunts leder till högre combos, som i sin tur leder till mer poäng. Det kan se fullständigt galet ut när man spelar The Splatters och lyckas tömma ett helt område på bomber med endast en enda lerklump.

Att bemästra The Splatters, det vill säga att göra alla dessa galna saker medvetet, är inte omöjligt. Det krävs dock tid, hängivenhet och snudd på omänskligt tålamod från spelarens sida. Att analysera en bana och ta fram en lösningsmetod som leder till mycket poäng är kul och tillfredsställande när det faktiskt går som planerat, men det är här spelets begränsande kontrollschema och stundtals oberäkneliga fysik kommer in i bilden. Man kan bli fast på en banan i över en timme bara för att man inte får det exakt så som man vill ha det.

Många kommer inte att kunna nå den höga nivå av spelande som krävs på de senare banorna. Dessa spelare måste istället förlita sig på tur, och då försvinner också mycket av tillfredsställelsen. Ett bra pussel ska vara över ögonblicket efter man listat ut lösningen. Man ska inte behöva göra samma sak om och om igen och aldrig riktigt förstå vad det är som skiljer ett lyckat försök från ett misslyckat sådant.

Spelets karaktärer strålar av samma färgstarka personlighet som maskarna i Worms-spelen. De lever en bekymmerslös livsstil och verkar njuta av de katastrofala dödsolyckorna lika mycket som spelaren själv.

Det finns många andra pusselspel där ute som lyckas bättre på den här fronten än vad The Splatters gör, och det finns heller inte mycket att hitta här som skiljer sig från mängden. Trots att det är ett spel till en stationär konsol så skriker designen bärbarhet, med korta banor och ett högt tempo som gör sig bäst i korta spelsessioner. Det känns ungefär lika ambitiöst som ett typiskt Ios-spel, men säljs för hela 800 Microsoft Points. Därför är det väldigt svårt att rekommendera The Splatters till någon, trots dess underhållande kärna.