Parappa the Rapper Remastered

"The skunk over here will bring you luck
The pump over here comes with a truck
Oh yes, I had a lot of lot of fun
I made a lot of bucks and now I'm on the run"

Jag var 19 år, hatade hip-hop men älskade min Playstation och i arbetet som recensent var jag öppen för att testa nya spelupplevelser. "Open minded", som en ungdomlig person skulle ha sagt. Eller med ett "öppet sinne". Jag hade dessutom kommit i kontakt med tokfrassen Rodney Greenblats urflippade illustrationer tidigare och kände mig ganska förväntansfull inför premiären av Masaya Matsuuras hyperoriginella musikspel. Och ja, Parappa trollband mig från första sekund. Jag hade aldrig tidigare kommit i kontakt med den här typen av musikspel med den här typen av spelmekaniskt upplägg tidigare, och i kombination med de sanslöst sköna låtarna och komiska storyn, kändes Parappa The Rapper som ett ljuvligt litet paket.

Jag gjorde spelet till mitt. Min grej. Du vet hur det där kan se ut. Vi fäster oss vid en specifik sak eller en underbar helhet och köper sedan hela upplevelsen med hull och hår trots uppenbara brister bara för att det, just då, säger något om oss, om vår smak och vår identitet som gamers. Och Parappa var sådär lagom unikt och sådär lagom märkligt för att jag, då, i egenskap av "spelexpert" skulle ta det till mig och aldrig släppa taget. Jag överdriver nog inte om jag påstår att jag säkert introducerade Parappa till ett 20-tal personer som med hjälp av Rodneys rappande jycke gick från icke-initieade icke-gamers till storfans. Den effekten hade spelet för 20 år sedan och på många sätt var det Parappa som startade musikspelsrevolutionen som flera, flera år senare mynnade ut i Guitar Hero och såsmåningom även Rock Band.

"When I say boom boom boom! you say bam bam bam!
No pause inbetween Come on, let's jam!"

20 år har gått och nu har alltså Sony skrämt liv i den lilla jycken igen, skalat om och polerat den supersimpla klippdocke-grafiken och skrämt upp hela kalaset i 4K-upplösning för att via nedladdning kunna erbjuda nya spelare en gammal upplevelse, med hjälp av modern teknologi. Jag började räkna ned dagarna till premiären för över tre månader sedan och har tillbringat halva helgen tillsammans med Parappa för att se om min forna kärlek skulle pumpa, pulsera och förgylla på samma sätt som den en gång gjorde.

Mycket har hänt sedan 1997. Eller ja, allt har ju hänt sedan dess. Spel som underhållningsform har ju utvecklats i en smått obscen takt sedan Parappa trollband Playstation-spelare över hela världen och framförallt musikgenren har genomgått en mekanisk evolution som jag inte riktigt tror att jag hade funderat över eller ens uppmärksammat (åtminstone inte särskilt medvetet) innan jag i fredags installerade Parappa the Rapper Remastered på min Playstation 4 Pro. Och ja, du vet hur det är. Vissa nolstagidränkta, gamla goa spelminnen, ska man lämna i fred. Låta dem vara bara minnen och inte återbesöka 20-30 år gamla spelvärldar med tron om att det ska underhålla på exakt samma premisser idag. För så fungerar det ju inte, åtminstone inte särskilt ofta.

Det här spelet är vidrigt dåligt, tyvärr. Egentligen. Det finns liksom inget snällt sätt att säga detta på så jag öser på (min goda vana trogen) och säger precis exakt som det är, direkt. Parappa är snudd-på ospelbart på grund av att själva spelsystemet nästan inte tar någon som helst hänsyn till din timing och på så sätt kastar ut hela rytmspels-grejen genom fönstret till favör för någon slags chansartat, tramsig gissningslek. Rytm-pusslet som består av knappar som du ombeds trycka på i takt med musiken är så handikappat av en fördröjning inuti spelsystemet att det blir omöjligt att verkligen ligga helt rätt i takten och verkligen känna den där belönade känslan av att bemästra specifika moment.

Detta var ju ärligt talat ett rätt ordentligt problem även i originalet men jag upplever det som ännu större här. Hur jag än trycker rappar Parappa direkt uselt, och även om den inbyggda domaren slungar upp bedömningen av mitt rappande på "Good" hör jag ju hur fruktansvärt illa det verkligen låter. Trycker jag på knappen exakt i den sekund som spelet ber mig göra det, hamnar det ordet minst en sekund efter taktens egentliga brytpunkt vilket får hela upplägget att falla pladask mot en bottenlös avgrund som jag vanligtvis kallar mitt frustrationshål.

Jag försöker förekomma spelsystemet genom att försöka vara en sekund snabbare än vad spelet säger åt mig men tvingas då spela om varenda bana eftersom det "inte stämmer" enligt den inbyggda domaren. Och här, precis här, blir ju den här titeln helt värdelös. Det kvittar att musiken är fantastisk och att Parappa som karaktär är proppad med identitet, attityd och personlighet. Som rytmbaserat musikspel är detta fullständigt värdelöst, en insikt som skär i mig. Det gör direkt fysiskt ont att fastslå att det verkligen, verkligen, verkligen inte var bättre förr.