Street Fighter EX 3

Ända sedan jag först stiftade bekantskap med Ryu, Ken och de andra numera klassiska kämparna från Capcoms Street Fighter-serie har min åsikt varit grundmurad. Street Fighter är och tycks förbli det bästa alternativet för den som verkligen vill visa vad man går för i ett fightingspel. Till skillnad från i spel som Tekken och Mortal Kombat går det enkelt att dänga en nybörjare blankt utan att själv ens ha behövt anstränga sig nämnvärt. Street Fighter fick för några år sedan en inkarnation uppbyggd av polygoner. Trots vissa brister var det ett helt okej spel som faktiskt lyckades förmedla känslan av klassiskt Street Fighter. Nu är del tre i den serien här, och till den nya, starka Playstation 2 denna gång.

Av någon anledning avstod Capcom från att själva sköta om överföringen av den kanske mest grundmurade 2D-klassikern av alla till tredimensionellt. Arika fick den ganska tuffa uppgiften och hade garanterat blivit lynchade av fanatiska Street Fighter-fans om de inte gjort ett bra jobb. Arika är också de som har tagit hand om utvecklingen av detta spel. Och det känns verkligen, den som spelat någon av föregångarna blir här oerhört snabbt varm i kläderna. Spelet är nämligen otroligt likt sina två föregångare.

Bortskämd som jag är med Dreamcast förväntar jag mig givetvis att jag ska få välja mellan 50Hz eller 60Hz i starten av spelet. Då ganska få Playstation 2-spel har erbjudit funktionen blir jag inte direkt förvånad över att inte hitta den möjligheten. Dock brukar Playstation 2-spel vara fint överförda från det amerikanska/japanska tv-systemet NTSC (lite förenklat, NTSC har högre bilduppdatering medan PAL erbjuder en bättre upplösning) till vårat europeiska PAL så det har aldrig spelat någon större roll. Dock blir jag mäkta förvånad då jag ser att inget gjorts åt detta spel. Inte nog med att det går långsamt, karaktärerna är också kraftigt hoptryckta på ett sätt jag inte sett på länge. Mitt humör är inte precis på topp över detta när jag börjar spela min första match.

Grafiken i Street Fighter EX3 är kanske det sämsta, Dinosaur undantaget, till Playstation 2 hittills. Ingenting antyder ens att det är till en kraftigare maskin än till exempel Nintendo 64. Att figurerna dessutom är hoptryckta på ett sätt som gör att man småfnissar varje gång de poserar lite tufft gör inte det hela bättre. Mest patetiskt är dock tveklöst bakgrunderna. Inte nog med att de är närmast skrattretande enkla, på flera ställen råkar man dessutom ut för att vinklar böjs på ett felaktigt sätt. Med en tår i ögonvrån betänker man hur banor brukar se ut i fightingspel nuförtiden. Här finns verkligen inget av det, utan det är platta fula bilder med en mark som kan scrolla oändligt i alla riktningar.

Mycket av musiken är dock bra, förutsatt att man gillar tonerna från de tidigare spelen. För mig är det faktiskt så att jag har börjat tycka att efter två stycken spel Street Fighter EX-serien börjar musiken kännas som klassisk spelmusik. Dessutom kan man inte annat än vara missnöjd med det sega tempot i spelet. Inte sedan den europeiska versionen av Street Fighter 2 för 10 år sedan har jag spelat en variant av Street Fighter som flyter på så ett sådant lågt tempo. En möjlighet att välja fart på spelet själv hade sannerligen inte varit helt fel!

Något som alltid har gett Street Fighter en särställning är faktumet att det har en oöverträffad spelkontroll bland alla fightingspel. Detta är något som inte alls är annorlunda här heller. Att få Ken att utföra sitt förgörande drakslag sitter lika klockrent som alltid. Aldrig någonsin råkar man ut för att man inte får till sina attacker i avgörande tillfällen på grund av oexakt spelkontroll, detta förutsatt att man kan sina klassiska kombinationer i Street Fighter. För de som är fans av 2D-fighting kan jag meddela att känslan som Street Fighter EX3 förmedlar inte är något annat än just 2D-fighting. Har du inte spelat något av de två tidigare men är fan av serien kan detta helt klart vara värt att ta en titt på om du saknar ett Street Fighter till din Playstation 2.

I Street Fighter EX3 ligger tyngdpunkten på annat än traditionella matcher 1-mot-1. Det är kanske också spelets starkaste kort, det finns nämligen flera väl fungerade varianter att spela. Det klart roligaste momentet är att låta fyra stycken mänskliga spelare slå varandra i småbitar samtidigt. Tyvärr saknar jag lite roliga attacker man kan utföra med två man från samma lag inne på banan. Detta är något som fungerade otroligt väl i mästarspelet Dead or Alive 2 men här saknas helt. Jag skulle älska att få se Ryu och Ken förenas i en grym attack. Något som jag och mina lättroade kompisar har haft ganska kul åt är att karaktärerna i detta spel springer åt sidan när man byter av till en medspelare. Vanligtvis hoppar de bara åt sidan, men här springer de alltså undan, mot bilden.

Urvalet av spelbara karaktärer är något som känns som om någon hos Arika eller Capcom suttit och spelat tärning. Helt utan något system, får man känslan av, har man plockat fritt bland Capcoms berömda kämpar. Dessutom har man kryddat ganska friskt med för serien egna kämpar. De flesta av spelets kämpar är bekanta ansikten sedan serien startades. Detta är dock absolut inget minus och det är faktiskt en ganska kul skara kämpar som är redo att banka vett och sans ur varandra. Gamle Guile har åter tagits till nåder, liksom Chun-Li och Blanka.

Jag har svårt för att bestämma mig om jag ska detta är bra eller inte. Samtidigt inser jag givetvis att min tvekan är ett svar i sig. Street Fighter EX3 är och förblir inget oumbärligt i spelhyllan. Kanske hade ett högre tempo och en mindre hoptryckt bild kunna hjälpa upp betyget ett snäpp, men faktumet är att Street Fighter i tre dimensioner inte gör serien rättvisa. Det är ett spel ur den gamla skolan, helt avsett att spelas i två dimensioner. Ska detta fungera så måste dessvärre Capcom nog förändra konceptet helt. Kan du absolut inte vara utan Street Fighter till Playstation 2 så skaffa detta, till alla andra rekommenderar jag nog att hyra spelet före köp.