Drawn to Death

The Bartlett Jones Supernatural Detective Agency (ja, studion heter så) och Sony San Diego har samarbetat för att realisera Twisted Metal/God of War-pappan David Jaffes (som skrek styggelser åt sin Sony-producent efter lanseringen av God of War II, och sen slutade) ganska snurriga idé om ett actionspel som äger rum i en high school-students anteckningsblock. Det såg intressant och originellt ut på förhand men slutresultatet är inte särskilt mycket mer spännande än en normaljobbig omgång fotsvamp, tyvärr och därför förstår vi varför Sony just nu skänker bort Drawn to Death, gratis.

Multiplayermatcherna är hektiska, vansinniga till och med - detta trots att det bara handlar om fyra spelare som gör upp i de skissigt slafsiga anteckningsblocks-världarna som Jaffe och hans nya studio skrämt ihop. Det finns gott om spellägen som vi alla känner igen. Team deathmatch, och free-for-all är de två vi spelat mest och här existerar inga egentliga konstigheter. Det är en småskaligt trång spelvärld där två möter två, skjuter för allt vad pekfingret håller för och hoppas på att man ska kunna se vad skiten föreställer när Jaffes kladdiga 2D-till-3D-skisser slungas runt på skärmen. Det ser helt enkelt inte riktigt klokt ut, och inget i spelet fungerar särskilt väl.

Allting ses ur ett supertraditionellt tredjepersonsperspektiv och för att vinna gäller det att skjuta cirka 122 miljoner kulor i sina motståndare eftersom Drawn to Death ger termen "bulletsponge" en helt ny innebörd. Det finns enligt mig någonting så olidligt frustrerande i att tvingas skjuta sin fiende hundratals gånger för att han/hon ska trilla av pinn. Det går i det här risiga spelet så långt att jag vid flera tillfällen attackerat en ovetande motståndare bakifrån, skjutit denne rätt i bakhuvudet ett antal gånger och ändå tvingats följa upp med ett par hela magasin eftersom motståndaren bara hoppat till och sen inlett en lång och tröttsam eldstrid, trots två bulor i bakskallen. Inte ens de olika karaktärernas "special abilities" gör särskilt mycket skada vilket gör att hela grundupplägget bara känns tröttsamt.

Att samtliga figurer hoppar högre än alla spelfigurer genom alla tider, gör knappast saken bättre. Alla kan hoppa hundra meter högt och det går sedan utmärkt att som i Starsiege Tribes "hänga" kvar i luften (skillnaden där var ju att alla var utrustade med jetpacks) för att dryga ut matcherna och öka på frustrationen ytterligare. Det är lika svårt att träffa någon som hopp-flyger som det är frustrerande att tömma magasin efter magasin i stationära mål innan det står "Kill" på skärmen. Och här har verkligen The Bartlet Jones Supernatural Detective Agency misslyckats med Drawn to Death.

Det kanske hetaste ordet inom den här genren just nu är "vertikalitet" (klumpigt översatt). Alla utvecklare vill nyttja banornas höjd och detta har på flera sätt sabbat hur många studios tänker. Inte minst i Drawn to Death där utvecklarna hela tiden sporrar mig till att hoppa hundra meter upp i luften och väl där uppe - spruta kulor, snarare än att sick-sacka, strejfa och spela smart. Eftersom det endast är fyra spelare på varje bana kan det dessutom vara svårt att hitta de andra tre gubbarna, något som gör hela upplägget ännu märkligare.

Sägas ska dock att banorna inte är särskilt dåliga, tvärtom. Det finns ett par riktigt fint designade historier här som hade kunnat nyttjas på ett mycket bättre sätt. De täta, trånga banorna med korridorer och betydligt mindre yta som spelarna kan hoppa omkring på, skapar en klart bättre dynamik än de öppna partierna och här glimrar Drawn to Death till, ibland. Även om det bara handlar om ett par tillfällen. Det finns dessutom ganska många inställningsmöjligheter när det kommer till att skrädda sin egen figur, som jag gillar.

När det gäller vapnen finns det gott om dem. Tyvärr är de ofta obalanserade och ganska bleka, trots överdrivna funktioner och gott om utflippade idéer. När det kommer till den på förhand hypade humorn som återfinns i spelet är det svårt för mig att låta som något annat än en bitter gammal farbror. För detta är inte roligt, inte nånstans. Möjligen om du är en väldigt väldigt barnslig tonåring kanske du kan tänkas hitta något enstaka lyckat skämt här, men inte annars.

Det finns gott om goda idéer i Drawn to Death men ingenting har realiserats på ett sätt som innebär att det blir skoj att spela. Snarare tvärtom. Om du vill bli på riktigt dåligt humör ska du djupdyka i Jaffes senaste...