Nylonsträngade gitarrer och dragspel. Smuts under naglarna och tomma glasflaskor längs med marken. Salt havsluft och utforskande i tropiska miljöer. Fällor, smygande, bedrägeri, baktal, pistoler, klingor, pösiga byxor, öppna skjortor och lapp för ögat. Piranha Bytes har inte lämnat något åt slumpen. Risen 2: Dark Waters är den kompletta leksaken för dig som vill ägna tid åt din inre pirat, men blir spelet någonsin mer än så?

Det händer inte ofta, men ibland önskar jag att jag slapp sätta sifferbetyg i mina recensioner. Fallet Risen 2: Dark Waters är ett perfekt exempel på varför. Hatar du alla beståndsdelar av det klischéartade piratlivet som jag nyss rabblade upp är det förstås helt poänglöst att spela piratspelet Risen 2 - för även om det är ett rollspel med äventyrsinslag är det framförallt ett verktyg som låter dig leva rövare på de sju haven. Ett piratspel, kort och gott.

Samtidigt är det en tidsresa genom såväl rollspels- som äventyrsgenren vilket förvirrar mina invanda recensentmönster ännu mer. Bör jag jämföra huvudkaraktären i Risen 2: Dark Waters med nyaktuella Geralt of Rivia från The Witcher 2: Assassins of Kings? Bör jag referera till föregångaren som bara löst hänger ihop med sin uppföljare?

Alla de där funderingarna släpper, som tur är, efter bara en kort spelsession och det står snabbt klart att Risen 2 är helt unikt i sin bransch idag, på gott och ont. Du som vant dig vid snabba, oberoende uppdragskedjor och total valfrihet i Skyrim bör tänka om. Så bör även du som försakat skönhetssömnen för att istället spendera all tid med de trovärdiga karaktärerna i The Witcher 2.

Istället utspelar sig Risen 2 på sina helt unika, något inramade, premisser. Du är aldrig helt fri, men det gör inget. Du kommer aldrig att minnas Steelbeards dotter Patty om 20 år, men det gör inget. Det handlar inte om det.

När jag, efter en kort introduktion, anländer till en liten tropisk ö är det som en fullkomligt identitetslös man ända in på bara skinnet. Mitt första uppdrag blir att prata med öns borgmästare, något som jag inte kan göra innan jag fått på mig en skjorta. För att få en skjorta måste jag inleda ett helt annat uppdrag där det gäller att hjälpa en lika halvnaken fånge som berättar vart hans kläder tagit vägen. Ett helt annat uppdrag tycker att jag bör skaffa en karta, men innan jag ens kan börja fundera på att skaffa en karta måste jag ha tillträde till tidigare nämna borgmästare.

På den vägen är det, och du som hobbyforskat någorlunda i spelhistoria märker direkt att Risen 2: Dark Waters verkar gå hand i hand med klassiska särdrag från äventyrsgenren där det exempelvis kan gälla att hitta en stege för att nå en hink för att komma ned i en brunn för att rädda en katt för att få en kratta som kan räfsa bort löv under vilka det ligger en nyckel.

Men nu lever vi i en tid där det konceptet i sig aldrig hade räckt. Istället har Piranha Bytes tvingats titta på andra rollspelstitlar och snabbt snappat upp att det är viktigt med valfrihet, mängder av loot, legendariska föremål, ett levelsystem och möjligheten att själv utforma sin karaktär under spelets gång.

Allt det här finns med och fungerar faktiskt riktigt bra, även om det märks att man inte jobbat med riktigt samma budget som de verkliga topputvecklarna. Jag bestämmer mig för att min pirat borde vara rik. Dels för att en pirat värd namnet bör vara rik som ett troll och dels för att jag sett ut en tjusig pistol som jag vill köpa. Därefter bestämmer jag mig för att bli rik genom att knycka, stjäla, rota och vara otäck. Hade jag velat hade jag istället kunnat jobba ihop pengar som jägare, gått på skattjakt, extraknäckt som springpojke eller sysslat med något så tråkigt som att hjälpa folk i nöd.

Dialogerna är sällan tillräckligt väl utförda för att jag ska bli riktigt imponerad vare sig vad beträffar röstskådespeleri eller ljudmix. Animationerna är dessutom så överdrivna att tankegångarna oundvikligt dras till framtida internetskämt. Men detta har heller aldrig varit Piranha Bytes första prioritet. Istället är det genom det fria utforskandet som Risen 2: Dark Waters verkligen lyser igenom och känns fullkomligt briljant.

Här hjälper tjusig grafik fylld av vackra färger och skarpa kontraster till för att skapa en mysig helhet, och man har använt sig av skärpa kontra oskärpa för att verkligen skapa vykortsvärdiga vyer. I rörelse känns det som att miljöerna förvirrar sig själva ibland då de inte alltid kan välja om de vill vara i skärpa eller oskärpa när jag löper fram genom djungeln vilket sätter sin törn i helhetsintrycket.

Förankring till rollspelsgenren sker ytterligare i form av små, beroendeframkallande detaljer såsom faktumet att Piranha Bytes gjort skillnad på svärd och svärd. Ett pinnsmalt svärd som bara gör penetrerande skada tillhör inte samma kategori som en katana eller ett hårt vapen, och det gäller därför att rusta sig med rätt föremål för rätt tillhygge.

Själva stridandet sker på ultraklassiska manér där din bästa vän är vänster musklick. Du kan visserligen parera vilket är effektivt mot likvärdiga motståndare, men mot större otyg gäller det snarare att hugga så ilsket du bara kan och skjuta med pistolen så fort tillfälle ges. Senare i äventyret kan du även välja mellan att bemästra antingen gevär eller voodoo där sistnämnda låter dig ta kontroll över fiender och göra dem till allierade.

Generöst nog har man slängt in små minispel som knappast kommer att stjäla särskilt mycket fokus från huvudspelet men som likväl fungerar utmärkt som billiga tidsfördriv. Att dricka snabbare än sin motståndare genom att klicka på flaskor med en allt mer svårstyrd mus är ett exempel. Att prickskjuta på kokosnötter, glasflaskor och dödskallar är ett annat.

Sammanfattningsvis är Risen 2: Dark Waters knappast det bästa, snyggaste eller djupaste rollspelet på marknaden just nu. Däremot är det ett spel som vågar göra sin egen grej fullt ut utan att falla i några moderna fällor. Suktar du efter ett beroendeframkallande spel i piratmiljö och är beredd att bortse från vissa tekniska skavanker har du mycket att hämta här.