Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

RHYTHM THIEF & THE EMPEROR'S TREASURE

Jonas har skakat sina lurviga tillsammans med mästertjuven Phantom R i Paris. Läs hur bra Segas musikaliska äventyr på fel sida om lagen egentligen är...


Det är alldeles för sällan det kommer riktiga japanska spel utvecklade av Sega själva, men när det väl gör det är det vanligtvis läge att kolla in dem lite närmare. Rhythm Thief & the Emperor's Treasure är ett musikspel av den sort som utrikiska spelskribenter gärna kallar "rhythm action game" där man snarare än spela ett instrument, bara ska hålla takten. Tänk Elite Beat Agents och Parappa the Rapper snarare än Guitar Hero för att få en uppfattning om vad som vankas.

Det unika med Rhythm Thief & the Emperor's Treasure är att Sega velat ge det en extra dimension genom att klämma in ett klassiskt äventyrsspel i smeten, något som visar sig vara akilleshälen för annars genomcharmiga Rhythm Thief & the Emperor's Treasure. Här får vi ikläda oss rollen som Phantom R, mästertjuv och Paris-bo med förkärlek för spektakulära stölder. Bara det att Phantom R inte är någon elak tjuv utan drivs av helt andra motiv.

Rhythm Thief & the Emperor's Treasure
Se till att hålla rytmen, Rhythm Thief & the Emperor's Treasure är ganska oförlåtande om du skulle råka komma av dig.
Detta är en annons:

Trots det är det en fröjd att se hans Jönssonliga-liknande planer som alltid mynnar ut i musik och dans samt framför allt sköna minispel. Även persongalleriet förtjänar att nämnas där hunden Fondue och violinisten Maria är underbara sidekicks medan en detektiv som hela tiden är en på spåren samt en person som påstår sig vara den återuppväckte Napoleon Bonaparte står för motståndet. Alla är de charmerande på sitt sätt och skänker berättelsen liv med härlig design och välanimerade sekvenser.

Detta är en annons:

Är det något jag gillar med Rhythm Thief & the Emperor's Treasure så är det att spelet saknar ett övergripande koncept. Det går inte att svara på hur man spelar detta, utan varje moment är helt unikt. Det kan handla från allt från att rita med stylusen, trycka på färgade knappar i takt till musiken eller balansera med gyron. För det mesta fungerar det alldeles utmärkt och i gyrogrenarna har Sega dessutom haft den goda smaken att stänga av 3D-effekterna så man ser vad som händer utan extra trassel.

Rhythm Thief & the Emperor's Treasure
Det ges tillfälle att besöka flera kända landmärken i Paris under äventyret.

Flera av de runt 50 minispelen är riktigt minnesvärda och påminner mig om varför jag alltid gillat Sega så mycket. Det är av blandad experimentell kvalitet och framför allt liknar det inget jag gjort tidigare som när jag med stylusen plötsligt förvandlas till violinist i en av spelets höjdpunkter.

Så långt allt väl, och som synes tycker jag mycket om Rhythm Thief & the Emperor's Treasure. I teorin i alla fall. För mellan alla minispel förvandlas det musikaliska äventyret till en Professor Layton-klon, och här börjar kvaliteten sjunka rejält. Samtidigt som en del av mig applåderar det faktum att Sega vill låta oss spela även det som händer mellan dans- och musiknumren, så passar det inte riktigt in.

Uppdragen är monotona, ofta repetitiva och känns som lågvattenmärken där man egentligen helst av allt vill spela i takt till musik. Uppdragen kommer dessutom med får långa mellanrum och flera gånger har jag på mig med att bara ilsnabbt klicka överallt på skärmen för att om möjligt få igång vad som känns som det riktigt spelet så fort som möjligt. Jag förstår att Sega vill skapa en bättre livslängd på det här sättet, men det är helt onödigt. Bra musikspel håller för evigt i sig självt om det är nog kul att spela, och denna typ av utfyllnad tillför inget.

Rhythm Thief & the Emperor's Treasure
Både knappar och stylus används i äventyret såväl som den inbyggda gyron. Flera av minispelen är riktigt bra.

Nu känns det istället som att man nästan kämpar sig genom spelet likt ett jobb, som i många fightingspel med låsta figurer där man får slita i singleplayer för att kunna ha kul i multiplayer. För när man väl har fått fram låtarna i Rhythm Thief & the Emperor's Treasure så kan man spela dem om och om igen i jakten på bättre poäng. Och det är för mig den verkliga behållningen av spelet. Det är nästan så jag kommer på mig själv med att vilja leta i begagnatlådor efter spel som folk redan spelat där allt är upplåst så jag bara kan glida in och få ha kul.

I slutändan hoppas jag att Sega inte ger upp det här konceptet. Rhythm Thief & the Emperor's Treasure har definitivt sina poänger, men skulle behöva tajtas till och får man bara till det är det här ett ännu bättre och mer varierat alternativ till spel som Elite Beat Agents. Och det säger en hel del om hur mycket potential det trots allt finns här.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Härlig musik, många fiffiga minispel, mycket originellt
-
Dåligt äventyrsläge, instruktionerna håller inte måttet, för lätt

Medlemsrecensioner

  • robomon
    Jag har aldrig varit en för rytmspel. Min erfarenhet med den sortens spel har fått mig att finna dem långtråkiga, upprepande och långtråkiga. Så... 8/10
Detta är en annons: