Deformers

Efter att ha arbetat en längre tid med framförallt bärbara versioner av Kratos bestialiska äventyr i God of War-serien släppte studion Ready at Dawn under 2014 äntligen det hett efterlängtade actionspelet The Order 1886 och som vi alla vet var det lika snyggt som spelmässigt ihåligt. Grafikmotorn bakom titeln var utvecklad av studion själva och ett tag verkade det som att den inte skulle komma till användning förutom i The Order 1886, något som hade varit förödande för Ready at Dawn.

Nu är de dock tillbaka och med hjälp av en skalbar, flexibel och framförallt mångsidig skalningsteknologi och ett strålande renderingsverktyg har de med hjälp av sin skräddade grafikmotor lyckats klämma fram ett spel så långt ifrån de normalmappade stadsgatorna i The Order 1886 som man bara kan komma. Deformers är ett helgalet, Bollibompa-doftande multiplayerspel där färgstarka blobbor i olika former och skepnader trängs i underbart tjusiga världar proppade med skaparglädje och karaktär.

Det första som jag måste klargöra är en tråkig sanning om det här spelet, dock, som helt klart dragit ned betyget. Deformers, trots att det är ett partyspel, kan inte spelas med vänner offline. Det finns ingen split screen-funktion, korkat nog, vilket innebär att du helt enkelt måste vara uppkopplad för att kunna dra nytta av det ultrakulörta plattformspartyt som här erbjuds. Det finns säkert de som inte kommer att rynka på näsan för en endaste liten sekund åt detta faktum och för er del kommer Deformers garanterat att vara en klart mer njutbar spelupplevelse än vad det varit för mig. För jag hade velat lira detta i soffan, med mina bästa kompisar. Och avsaknaden av ett sådant spelläge är enligt mig det här spelets största enskilda bekymmer.

Deformers kretsar kring små, tighta matcher där din blobba ska rulla runt, krocka, bumpa och skjuta de andra slembollarna för att på så sätt knuffa ut dem över kanten på den plattform som matchen äger rum. Upplägget är supersimpelt och det bara någon ynka sekund innan jag till fullo begripit vad det går ut på och hur jag ska kunna vinna den första matchen jag deltar i. Det går att använda power-ups i bästa Mario Kart-anda och det finns absolut ett djup här som gör att man kan träna, bli bättre och skaffa sig skillz som gör att Deformers räcker längre än vad jag först hade trott. Det existerar dock ett antal fundamentala bekymmer här som gör upplevelsen klart tråkigare än vad den borde ha varit.

Spelmekaniken är inte klockren och på det sätt som förmågor och funktioner prioriteras i den inbyggda rangordningen gör att stora delar av speltiden bara går ut på att rulla runt och missa sina motståndare. Banorna är för stora, de gulliga slembollarna för små och momenten för få för att hålla mig sysselsatt och framförallt intresserad i en längre stund. När det gäller de olika spellägena ligger fokus på Deathmatch och Team Deathmatch samt en rätt skamlös kopia av Rocket League där det handlar om att fösa en liten boll in i motståndarlagets mål. Det är inte dåligt men heller vare sig originellt eller särskilt väl utfört.

Det jag gillar mest med Deformers är faktiskt menyn där jag kan skräddarsy och klä ut min lilla lila slembobba.Jag köper Harry Potter-brillor, en konstig frisyr och superfula kläder vilket gör att hela grejen med att rulla runt den lilla gynnaren efter han utsmyckats - blir betydligt mer putslustig. Jag har skrattat en del, vilket såklart är positivt.

Det är dock svårt att rekommendera detta framför alla andra multiplayerbaserade indietitlar/småspel som finns där ute. Det finns visserligen god känsla för det estetiska här och presentationen är strålande men Deformers misslyckas med att sticka ut eftersom spelmekaniken och upplägget är så fantasilöst och platt. Ready at Dawn har, tyvärr, lyckats skapa ännu en allmän axelryckning.