Radical Entertainment och Activision kan tala om "uppslukande hämndbegär" så mycket de vill. De kan låta Johnny Cashs "Hurt" ackompanjera trailers, de kan locka med en story om en förstörd stad så det står härliga till. Det spelare dock kommer att vilja få ut - och minnas - av Prototype 2, är möjligheten att slänga en militärjeep mot en grupp skrikiga demonstranter. Mänsklig bowling: spelglädje å det grövsta.
Man inser fort att den stora behållningen med Prototype 2 är staden, New York Zero, och kaoset nya huvudpersonen James Heller har möjlighet att skapa där. Efter en flykt från ett labb och ett märkligt möte med förra spelets huvudperson kommer jag ut på gatorna, och redan innan den första hastighetsuppgraderingen är Heller snabb som en pistolkula och skubbar uppför ett 80-våningshus fortare än man kan säga "sandlåda". Att slänga sig ut från en sådan skyskrapa och aktivera glidfunktionen är lekfullt, kittlande och fullgod underhållning i väntan på de mer fokuserade storyuppdragen.
När militären får syn på dig och avföringen så att säga träffar fläkten kan du njuta av fullkomligen sanslösa jakt- och stridssekvenser. Soldater skjuter efter dig, i luften närmar sig en attackhelikopter, du löper som en vettvilling, knäcker ett träd, tar tag i en kundvagn, kastar den i en pensionär, gör ett femmetershopp och landar på ett mutantmonsters rygg och låter dina armklor sköta snacket. Full fart, minst sagt - även om många i staden inte tycks lägga märke till dina upptåg.
Efter att Heller greppat tag i en stackars fotgångare har han möjligheten att "konsumera" denna, vilket fyller på livsmätaren och ändrar hans fysiska form. Det går också bra att slunga personen in i valfri lyktstolpe eller välbesökt promenadstråk, vilket oftast resulterar i komiska trasdocke-effekter. När vi konsumerar minnen från viktiga personer, de som är knutna till specifika uppdrag, får vi också, som sist, en glimt i deras förflutna.
Dessa minnen, och den mer övergripande storyn, berättas i kanske de mest rastlösa mellansekvenser jag någonsin sett i ett spel. I hektiska, Black Ops-doftande klipp med övermättade färger och hög kontrast flimrar ansikten, dokument och platser förbi, och ljudmattan är vävd av dova röster som är tänkta att suga in mig i handlingen. Effekten blir den totala motsatsen. Stroboskopstoryn ger mig narrativ migrän, och jag bryr mig inte ett dugg om Mercer, mutanterna, Gentek och Blackwatch. Som före detta Göteborgare bryr jag mig inte om James heller.
Storyn tar alltså sig själv på alltför stort allvar, men sådant är förstås sekundärt i ett spel som mest går ut på att leva rövare och orsaka så många explosioner som möjligt. Kaoset i all ära, när jag ger mig på storyuppdragen märker jag rätt fort att de är väldigt, väldigt lika varandra. Du ombdes oftast att konsumera en specifik person, alternativt ta dig an en större grupp fiender, och sedan fly undan styggingarnas radar. Om och om igen. Radical försöker att bryta likriktningen med några långsammare stealth-uppdrag, men då dessa är väldigt lätta och trista hade man lika gärna kunnat strunta i att försöka.
Samlaruppdragen, där vi får nosa upp svarta lådor och döda speciella bad guys i de olika stadsdelarna, är dock trivsamma och belöningen i form av uppgraderade förmågor får mig att vilja fortsätta spela. Boss- och minibossstriderna höjer också pulsen hyfsat. Samma sak kan inte sägas om grafiken, som inte på något sätt är dålig, men som definitivt inte får en att höja på ögonbrynen. När jag, i hopp om en makalös utsikt, rusar uppför Det stora äpplets högsta byggnad sträcker sig vyn väldigt kort, och det korta ritavståndet försöker Radical dölja med trist dimma. Det finns även något med animationerna och fightingen som saknar tyngd, och Heller tycks slå "genom", och inte på fiender.
Till grafikens försvar måste jag dock säga att den mängd galenskap som kan ske på skärmen samtidigt genererar visuell prakt på sitt eget lilla sätt, och variationen i både fotgängare och föremål i mina muterade nävar är god.
Vi ska inte heller glömma Hunt, ett nytt inslag där vi med hjälp av ett slags mänskligt ekolod kan leta upp, och sedan konsumera nyckelpersoner. Med ett klick på analoga vänsterspaken skickar Heller ut en pulsvåg över staden, som sedan studsar tillbaka mot honom. Under tillbakastudsen gäller det att försöka lokalisera källan och röra sig närmare mot det mänskliga målet, som accentueras i vitt. Det är för övrigt en fördel att ta sig till en hög punkt inför denna jakt. Hunt-funktionen är en småkul idé, men kan möjligen orsaka migrän då färgskalan ändras så ofta och kraftigt.
Prototype 2 är sammanfattningsvis en klar förbättring jämfört med ettan, och definitivt ett spel som underhåller för stunden. Man kan aldrig förneka glädjen i att leka mänskligt lokomotiv i en perfekt lekplats för muterade mörsar-män, men utan det där lilla extra i uppdragsvariation och story är de ädlaste betygen uteslutna.