Sommaren närmar sig med stormsteg och tar vi en titt i kalendern så kan vi notera att årtalet är jämnt. Det innebär i sin tur att juni månad kommer att präglas av ett fotbollsmästerskap med allt vad det innebär. För många finns likhetstecken mellan, som i detta fall, fotbolls-EM och nytt TV-inköp och tidigarelagd semester. För egen del är förberedelserna mer blygsamma, om än viktiga. Grillkvällar ska bokas in, officiella EM-låtar skall undvikas och det omfattande och prestigefyllda kamrat-tipset måste utformas och fyllas i.
Till denna ritualtyngda väntan hör också som brukligt det officiella mästerskapsspelet. Som brukligt står EA Sports som avsändare, men denna gång endast via digital nedladdning, i form av en expansion till FIFA 12. Kanske är modellen med ett DLC, snarare än en separat titel en signal om något blygsammare ambitionsnivåer än tidigare. Något också prislappen på cirka tvåhundra kronor signalerar om.
Personligen tror jag att det är en fundamentalt god idé att välja denna väg, snarare än att lägga för mycket krut på helt nya titlar i en produktserie som redan har tighta utvecklingscykler som det är. När jag så dyker in i denna digitala försmak av årets största fotbollskänsla är det med stora förhoppningar om ett snyggt presenterat episkt fältslag över det europeiska gräsherraväldet, med stora doser nostalgi och stämningsbyggande.
Som offlinespelare visar sig valet stå mellan fristående matcher, fler utmaningar av typen "Du är Spanien och ligger under mot Tjeckien med 30 minuter kvar, vinn matchen", EM-slutspel och något som kallas Expedition Mode. Ohämmat sugen på att föra Sverige till ära, berömmelse och stora mängder ukrainsk borsjtj hoppar jag därför rakt in i glödande EM-slutspel. Utan att någonsin har tråkigt på vägen till mitt välförtjänta EM-guld (Zlatan bäste målskytt, Elmander vann assistligan) sitter jag ändå och grubblar över vart EM-känslan tog vägen.
Frånsett en kortare introsekvens och en mjäkig prisceremoni är spelläget omöjligt att skilja från vilken mindre uppsättning matcher som helst i FIFA 12. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men känner jag inte EM-hajpen skruvas upp två snäpp så faller mycket av poängen med spelet. Hoppet står därför till tidigare nämnda Expedition mode.
På beskrivningen av detta klart mer långsiktiga karriärläge finns idel sådant som kittlar min nyfikenhet. Jag får här skapa ett eget lag, lett av min Virtual pro från FIFA 12 och kryddat med den största samlingen odågor som någonsin synts tillsammans på en gräsplan. Tillsammans ska vi resa land och rike runt för att utmana samtliga UEFA-nationer på gammal hederlig batalj. Vid vinst låses nya utmanare upp, och en av det förlorande landets reserver kan läggas till det egna laget. Vinst nummer två mot samma motstånd belönas med en bänkspelare och, japp, en tredje vinst belönas med någon ur startelvan.
Huvudsakligen kan länderna utmanas gruppvis utifrån indelningen i det kvalspel som avslutades i höstas. Då jag för egen del vill mäta mig med Sverige så snart som möjligt består mina första matcher därför av överkörningar av stackars blåbärsnationer som San Marino och Moldavien, med nyförvärv av assisterande vattenbärar-klass. Denna gradvisa stegring av svårighetsnivån, Sverige och Holland kan avverkas har en inneboende dramaturgi som känns helt rätt.
Så långt är allting väl, men efter att ha rest till Amsterdam och gjort processen kort med VM-tvåan känner sig mitt lag håglöst. Det finns nu närmare femtio länder kvar att utmana, utan att svårighetsgraden kommer att öka betänkligt. Tvärt om har jag som nästa motståndare att välja bland Kazakstan och Luxemburg. Ursäkta men, hur tänkte EA Sports här? Expedition mode får gärna återkomma i framtiden, men då med mer logisk stegring av utmaningen, till exempel genom att dela in lagen efter skicklighet. För egen del tycker jag också att man ska våga ta ut svängarna ännu mer i ett sådant spelläge och koncentrera realismen till det autentiska karriärläget.