Ultra Street Fighter II: The Final Challengers

Att få klappa käft i Street Fighter II har varit en favoritsyssla i 25 års tid, ända sedan spelet släpptes till Super Nintendo år 1992 och en då 15-årig Jonas Mäki spenderade alla julklappspengarna på denna strykfest. Hemligheten som gör att spelet fortfarande står sig ligger i spelkontrollen. Nu som då är den oerhört rapp, extremt responsiv och som spelare har jag hela tiden full kontroll.

Det här är kvaliteter som står sig och under hela Super Nintendo-eran och även efteråt har det sedermera vält ut nya versioner där mer och mer innehåll lagts till. Nya figurer som Cammy och Fei Long har tillkommit tillsammans med supermätare och ett allmänt höjt tempo, liksom utökat stöd för combos. Street Fighter II håller tack vare detta och det är lika kul än idag att plocka upp det, nästan oavsett version, och direkt börja sätta välplacerade Sonic Booms, Spinning Pile Drivers och en och annan Hadouken.

När Ultra Street Fighter II: The Final Challengers utannonserades till Switch blev jag omedelbart på gott humör. Det är ju verkligen ett spel som har allt att vinna på formatet. Street Fighter II på resande fot där jag när som helst kan ta loss Joycons och lira med en vän - låter bra precis som en dröm. De farhågor som ändå infann sig gällde det faktum att Switch inte direkt är utformad med fighting i åtanke, för faktum är att Switch är den första stora konsolen som inte har något digitalt styrkors alls.

Helst ska fighting såklart spelas med arkadjoystick, men trots allt är det nog så för det flesta att det är styrkors som gäller. Jag skulle inte kalla det för någon fullgod ersättning, men det funkar. Bara det att ingen av dessa varianter finns till Switch i dagsläget, utan en ersättning i form av fyra små digitala knappar som med lite god fantasi kan användas som ett styrkors. Men de är just väldigt små och sitter dessutom ganska långt isär. Samt skjuter inte ut särskilt mycket.

De naturliga rullande rörelserna kommer därför liksom av sig och jag som skulle kunna sätta en Tatsumaki Senpuu Kyaki i sömnen får frustrerande nog bita i gräset flera gånger sedan attacker helt enkelt inte avfyras som de ska. Här kan man inflika argument som att jag måste träna mer eller att det är en vanesak... men nä, jag kan min fighting. Det här handlar inte om det, de fyra knapparna är helt enkelt en dålig ersättning för ett styrkors.

Lyckligtvis finns ju Pro Controller som erbjuder ett riktigt styrkors. Vilket ju är bra i teorin. Jag använder själv min Pro Controller flitigt till bland annat suveräna Mario Kart 8 Deluxe. Men till min förvåning inser jag att figuren inte alls beter sig som jag vill. Guile hoppar när han ska backa och Vega duckar utan förvarning när jag tänkt avancera mot motståndaren. En snabb kontroll bland mina övriga kollegor i Gamereactor-nätverket bekräftar att det inte bara är inbillning - de har samma problem.

Det är som att Pro Controller är helt överkänslig, och det suveräna styrkorset jag annars gillar så mycket är här helt hispigt. Jag bestämmer mig för att googla saken för att vara helt säker, och jodå. Gott om folk som noterar samma sak. Motvilligt tvingas jag acceptera att inte heller detta är någon bra lösning och ger mig därför på analogspakarna. Nu fungerar spelet som det ska, om än segare än normalt helt enkelt för att analogspakarna inte är lika rappa i utslagen.

Jag tvingas motvilligt erkänna för mig själv att det helt enkelt inte är speciellt roligt att spela Ultra Street Fighter II: The Final Challengers till Switch, hur mycket jag än gillar Street Fighter II. Trots Capcom uppiffade grafik med widescreen-stöd, så blir det en sämre och segare version utan riktig spelkontroll. För mig som kan det här spelet utan och innan känns det som att spela Sonic the Hedgehog på en touch-skärm. Allt jag gör blir svårare, mer turberoende och frustrerande.

Då hjälper det inte att Capcom petat in två nya figurer (nåja, Evil Ryu och Violent Ken), gjort det möjligt att spela co-op mot datorn samt har lagt in det extremt märkliga Way of the Hado där du ska göra Hadoukens medelst rörelsekänslighet och besegra fiender. Spelläget fungerar faktiskt, men hållbarheten är ungefär densamma som fäktningsgrenen i 1-2-Switch. Kul är också möjligheten att kunna ta bort livmätarna, vilket ger mycket snyggare bilder (som dock komprimeras sönder av Switch, fixa detta Nintendo!) och faktiskt gör matcherna spännande då det är märkligt svårt att veta exakt hur mycket liv som återstår innan hjärnan börjar spela mig spratt och får mig att tro att jag är närmare gränsen än jag tror.

Den största behållningen för mig är annars de bifogade bilderna från Street Fighter-historien som Capcom här bjuder på. Vi snackar gott och väl över tusen stycken och många av dem är otroligt vackra. Och kanske är det just vad som summerar Ultra Street Fighter II: The Final Challengers i slutändan. Det har så mycket innehåll och roligt extra lullull (ta bara möjligheten att kunna färglägga om alla figurer), men själva spelbarheten finns inte där. Switch har helt enkelt inte möjligheterna att erbjuda riktigt bra tvådimensionell fighting på grund av konsolens utformning.

Jag lär inte vilja spela detta på resande fot mot andra människor, jag lär inte fortsätta spela det hemma heller för den delen och jag är faktiskt en smula besviken. Detta hade ju kunnat bli så bra. Nintendo borde släppa en uppsättning fighting-Joycons till Switch, för jag inser såklart att detta är en brist som kommer kvarstå även i framtida spel i genren till detta format. Jag lider ingen brist på Street Fighter II-versioner att avnjuta och utan att detta egentligen är dåligt - det är bara en sämre version av ett av tidernas bästa spel - så väljer jag hellre något annat av dem. Nästan vilket som helst faktiskt.