Jag fyller lungorna med luft, låter den sippra ut genom mina näsborrar och smeker av ett skott. Kulan viner genom luften, förbi taggtråd och över fönsterkarmar. Den träffar nazistsoldaten perfekt, precis mellan ögonen. I närbild ser jag hur skallen formligen pulvriseras och blodet målar Berlins söndersprängda tegelväggar röda. Jag känner mig nöjd. Laddar om, tar ny position, tittar genom kikarsiktet och letar upp mitt nästa mål.

I sina allra mest perfekta stunder är Sniper Elite V2 precis såhär. Tät prickskytteaction med en abnormt överdriven, men ack så tillfredsställande "killcam" som för tankarna till benknäckarkameran i Mortal Kombat. Under de här stunderna är du gud, och din budbärare är en Gewehr 43 med fullt magasin. Världen ligger för dina fötter och ber om nåd, men du är skoningslös. Det gör det bara än tråkigare att konstatera att de här underbara stunderna kämpar för att hålla sig flytande, då usel artificiell intelligens och en rad små men irriterande problem trycker ner dess huvud under vattenytan.

Andra världskriget lider mot sitt slut och nazisterna går på knäna. De allierade närmar sig från ena hållet, ryssarna från andra, och alla vill de åt de tyska krigsforskarnas innersta hemligheter; den V2-raket som kan bringa död och förintelse över Europa. Där kommer du in. Beväpnad med ett prickskyttegevär, några sidovapen och en näst intill perfekt vattenkammad frisyr är det upp till dig att kämpa dig fram till männen med hemligheterna, stoppa V2-raketen och rädda hela jävla världen. Nej, berättandet är inte Sniper Elite V2:s starka sida.

Dess starka sida är snarare att man tagit "bullet cam" från orginalet Sniper Elite och vridit upp nivån till elva. En perfekt träff genererar nämligen en slow motion-effekt på kulan där du får följa den hela vägen från gevärsmynning till din fiendes ack så exponerade kroppsdelar. Skallar, halsar, bäcken, knän, ja till och med pungkulor, kan alla skjutas sönder och samman i extrem närbild. Måhända är det en billig och något omogen effekt men slutresultatet är ändå det bärande elementet i Sniper Elite V2; att få dig att känna dig som näst intill oövervinnerlig med geväret i hand.

Tyvärr lyckas övriga delar av spelet också knalla in och kladda på samma oövervinnerliga territorium, helt utan att egentligen mena det. För där "killcam" är spelets största styrka, är fienderna som du så geggigt kan avrätta dess absoluta svaghet. Samtliga fiendesoldater, vara de tyska eller ryska, är så dumma att klockorna på den söndersprängda tyska kyrkan stannar. Och det är så sjukt trist att se, för spelet vill så oerhört mycket att du ska behöva tänka för varje steg du tar. Men det behöver du sällan göra.

För det första är i princip varenda bana i grund och botten tokigt linjär. Visst, spelet erbjuder vissa alternativa rutter för dig som gärna vill leka lite kurragömma framåt kvällskvisten, men problemet är att du egentligen inte tjänar något på det. Det enda du behöver är ett tillräckligt bra skydd, tillräckligt med ammunition i ditt gevär (vilket aldrig är något problem) och en skopa tålamod så kan du skjuta dig igenom hela spelet utan några större bekymmer.

Speciellt enkelt blir det när du till exempel befinner dig överst i en trappa. Man kan tycka att en tränad soldat som ser sin kamrat stupad i nederdelen av trappan borde tänka efter en eller två gånger innan han rusar in i blindo med ett klassiskt "geronimoooo!". Men nej. Pang, bom, du är död, repetera. Antingen tjurrusar fienden på detta sätt, eller så tillåter de sig vara så ofattbart exponerade att man nästan (men bara nästan) tycker synd om dem i samma stund som kulen penetrerar deras kroppspulsåder.

Lägg till detta att fienderna titt som tätt under min kampanj fastnar i allt från trappor till dörrar, eller helt enkelt inte ser mig när jag står precis bredvid dem, och du förstår att det inte är på den artificiella intelligensen som Rebellion lagt krutet. Man uppmuntrar dessutom att du som spelare gillrar fällor med hjälp av minor och annat mysigt, men jag ska ärligt säga att jag bara behövde göra detta ordentligt en enda gång under hela spelet. Sniper Elite V2 ger dig möjligheten, men hela dess design motarbetar nyttan med det. Trist.

Rebellion får pluspoäng för både det visuella och det audiovisuella. En del texturer luktar död skunk och miljövariationen är inte direkt överväldigande, men det är inte är så konstigt då ett sönderbombat Berlin in tillåter så mycket mer än olika storlekar av trasiga byggnader. Ljudet är bra och stämningsfullt och att höra tysk och rysk panikångest när du precis skjutit en halv pluton till smulor förhöjer upplevelsen markant.

Dessutom har utvecklarna haft vett nog att inse att alla inte vill spela ett så specifikt typ av spel som ett prickskyttespel, på samma sätt. Variationerna för hur utmanande spelet ska vara är djupa och tillfredsställande, där du kan ställa in allt från hur avancerat ditt skytte ska vara till om fiendernas prat ska textas hela tiden. Alla val du gör, gör också skillnad i hur du spelar Sniper Elite V2.

Däremot får Rebellion två sönderskjutna tummar ner när det gäller multiplayer. I falla när det gäller konsolversionerna. Förvisso har man bakat in sin egen variant av Horde Mode, kallad Kill Tally, möjligheten att spela igenom hela kampanjen med en kompis samt två ytterligare co-op-baserade val som alla fyller sin funktion. Men jag saknar, åh så jag saknar, en möjlighet att möta mina vänner över en kopp te och lite prickskytte. Att inte kunna spela mot varandra är en enorm svaghet och jag förstår verkligen inte hur Rebellion tänkte där.

Speciellt inte sedan man valt att inkludera just detta i PC-versionen men inte i konsolversionen. Rebellion säger att det var utgivarna 505 Games som valde att inte ta med det till konsol, och att man själva tog med det i den egenutgivna PC-utgåvan. Vågar vi hoppas på gratis DLC längre fram?

De kalaskorkade fienderna, bristfälligt multiplayer till konsol och kontroller som är lika smidiga som att handbromssladda med ett hangarfartyg tynger tyvärr ner de bra sakerna i Sniper Elite V2. När allt stämmer, och du hittar flytet, känner du dig större än världen självt. Men när det inte gör det, prickar du dig igenom en cirka åtta till tio timmar lång kampanj med lika delar glädje och frustration. Och det är synd det, för det här hade kunnat bli ännu bättre än vad det blev. Scheisse!