Delta Force: Black Hawk Down

2003 kom ett spel. Ett bra spel. Ett spel med för dåtiden bra grafik, grym närvarokänsla och ett roligt multiplayerläge. 2005 kommer ett spel. Ett ganska dåligt spel. Ett spel med tafflig grafik, usel närvarokänsla och en lam multiplayer-del. Det är samma spel. Hur går det ihop?

Om jag ska sluta prata strunt och gå rakt på sak. Delta Force: Black Hawk Down var ett riktigt bra actionlir 2003. Idag när det konverterats till Xbox och Playstation 2 håller det helt enkelt inte. Visst, det har blivit aningen sämre på vägen. Men den här typen av spel åldras så pass mycket, så fort, att det inte fungerar att göra en rak konvertering. När det dessutom finns konkurrenter som är överdrivet bättre, vill man mest blunda och skrika höga arga ord när man sitter med Black Hawk Down i handen.

Det första problemet med spelet är grafiken. Noll form av bump- eller normal-mapping. Inga spektakulära ljuseffekter eller dynamiska skuggor. Karaktärsmodellerna ser ut att ha ätstörningar då de matats med fyra polygoner var och vapnen ser ut som de är gjord av wellpapp, brun sådan. När man sätter hela den här karusellen i rörelse och spär på med en taffligt programmerad kontroll gör det fysiskt ont. Av någon bisarr anledning går det inte heller mappa om kontrollschemat som man själv vill, utan måste välja mellan fem förinställda, vilket gör att du måste till exempel hoppa genom att trycka ned den vänstra analogspaken. Det finns inte heller någon vettig zoom-funktion. I de semirealistiska actionspel jag spelat de senaste åren har det alltid gått luta vapnet på axeln och därmed få en form av zoom, eller vettigt sikte. Att spana efter fiender här blir istället lätt problematiskt då man först måste titta med sin kikare, ta fram wellpappbössan och därefter skjuta. Blir lite som Bingolotto, fast Somalia istället för Göteborg.

Nästa irritationsmoment är den omtalade multiplayer-delen. Spelets egentliga enda försäljningsargument är massiva strider online då ingen idag vill spela en föråldrad enspelarkampanj. Man har dragit det så långt att man kan strida upp till 50 stycken samtidigt via Xbox Live. Givetvis en imponerande siffra i teorin. I praktiken fungerar det dock inte lika väl. Banorna känns som de är designade av ett gäng fyraåriga ungar som suttit med ett ritblock samt tolv färgglada kladdkritor och bara öst på. Usla spawn-punkter och det ovan nämnda taffliga siktet gör ingen bra kombination då varje gång man stupar i strid innebär en löparrunda på två-tre minuter. Banorna är helt enkelt FÖR stora.

Ghost Recon 2 som kom till Xbox och diverse andra format för ett år sedan var ett av mina favoritspel 2004. Från första början andades det kvalitet rakt igenom och erbjöd en explosiv och matig enspelarkampanj med varierande upplägg på varje bana samt pampiga effekter överallt. Där var även Live-stödet en stor del då upplägget var helt annorlunda. Kontrollen var näst intill perfekt och närvarokänslan helt överdjävulsk. Novalogic gjorde enligt mig ett stort misstag i att låta utvecklarna Climax sköta konverteringen av spelet.

Novalogic gjorde ett bra spel i grunden. Och nej, det är inte bara dåliga saker kvar. Ibland skiner spelet till och förvandlas till den hetsiga krigszon PC-spelet var. Även om det aldrig blir riktigt samma sak. Den artificiella intelligensen är överraskande bra och enspelarkampanjen är, om än med några år på nacken, fortfarande en helt okej historia att pressa sig igenom. Man får välja att axla rollen som antingen en krypskytte, vapeninfanterist, närstridssoldat eller sjukvårdare. Vilken man väljer påverkar lite hur man spelar igenom själva kampanjen. Är man den actiongalne är självklart vapeninfanterist det självklara valet. Historien berättas genom tråkiga faktablad och videoklipp utan fantasi, vilket tär ner lite på stämningen. Samtidigt saknas det en mer genomarbetat överblick för varje uppdrag som andra spel inom genren innehåller. Jag vill veta vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Inte gå runt i en överkokt sandstad och leta checkpoints utan större mening.

En bra beskrivning av Delta Force: Black Hawk Down är att det känns billigt. Det är lite Rusta över det hela. Man har inte lagt ned någon själ i det hela, inte så mycket tid. Engagemanget att vilja berätta något, att vilja bjuda på ett grymt actionspel, är borta. Kanske är det nackdelen med konverteringar. Teamet som sköter den tar inte uppgiften på fullaste allvar då det ändå inte är deras eget spel från grund och botten. Men det kan skötas på ett mycket snyggare sätt än såhär.