Ett Warhawk i rymden. Ända sedan ryktena kring en andlig uppföljare till Warhawk började florera har konceptet låtit lockande, och av goda anledningar: multiplayerbataljerna i föregångaren var en av de första riktigt roliga onlineupplevelserna till den då nya Playstation 3. När jag så slår igång Lightbox Interactives spel möts jag av samma fördelar som sist, och även nyheter som en kampanj, co-op och inslag av realtidsstrategi.

Min Starhawk-resa börjar med singleplayerläget. Även om det inte är här spelets själ sitter, är det åtminstone en bra tutorial till vad som komma skall i multiplayer. Kampanjen berättar historien om Emmett Graves och den åtråvärda men farliga naturtillgången Rift. Detta tiberium-liknande ämne är extremt eftertraktat, men infekterar dessvärre människor vid för hög exponering - något som resulterat i Starhawks fiender Outcasts. Emmett själv har blivit delvis smittad av det snorgröna ämnet, och knallar därför omkring med en lekamen med stråk av turkos.

Du ska inte förvänta dig något narrativt mästerverk fullt av mångsidiga karaktärer, men i ett spel av den här typen utgör det inget större minus. Redan i den första banan, en mysig och Borderlands-liknande ökenvärld ackompanjerad av härligt slö gitarrmusik, tar det fart i en åktur med en speedig ökenhoj. Inom kort börjar eldstriderna mot horder av "scabs", som Outcast-fienderna kallas, och jag pepprar dem med automatvapen och lobbar granater.

Till en början känns det som vilket tredjepersonsactionspel som helst, men inom kort får jag chans att smälla upp militärbyggnader, betongväggar och försvarstorn några sekunder innan attackerna. Plötsligt har actionspelet fått sig en rejäl släng av realtidsstrategisleven.

Byggnaderna slungas ned från rymden på ett komiskt aggressivt sätt (stå inte i vägen!) när jag bygger. Jag placerar ut turrets som spottar ur sig rundor mot attackvågorna, jag bygger sniper-torn där prickskyttar (datorn eller jag själv) knäpper fiender på avstånd och slussar fiender dit jag vill med hjälp av murar. När strukturerna väl är byggda kan jag gå fram till dem, trycka triangel och få fler möjligheter såsom uppgraderingar. Konstruktionerna betalas med hjälp av Rift, som samlas in genom att döda fiender, skjuta sönder behållare eller via särskilda byggnader.

Efter några banor lever så Starhawk upp till sitt namn och introducerar rymdnivåer, där jag får hoppa in i en mech som förvandlar sig till ett rymdskepp kvickare än man hinner säga "Optimus Prime". Plötsligt befinner jag mig i en vuxnare variant av Starfox, en rymdtolkning som är härligt färgglad och proppad med kulörta power-ups och vackra nebulosor.

Spelmekaniken i rymdstriderna är både lättillgänglig och djup och jag har riktigt kul när jag väjer för missiler och kämpar i dogfights med motståndarskepp. Min hök är utrustad med en ärtkanon med obegränsad ammunition, klustermissiler som jag "låser" på motståndarna och vapen bättre lämpade för scabs på marken. Tempot, spelkontrollen och känslan av att dela ut död från ovan bildar tillsammans en riktigt underhållande helhet, och rymdsektionerna har definitivt varit min favoritdel i Starhawk.

När jag så tagit mig genom de fem, sex timmar långa enspelardelen kastar jag mig ut online för att ta del av de 32 man stora onlinestriderna. Det är här du kommer att tillbringa mest tid, perfekta dina färdigheter och yttra flest svordomar/glädjetjut. Du kan ge dig på standardmässiga dödsmatcher, ett capture the flag-läge och Zones, en spelvariant där du ska kontrollera specifika delar av kartan.

Oavsett vilket läge du väljer blir matcherna en skönt kaotisk historia, där du har stora valmöjligheter vad gäller taktik och enheter. Du kan vara strategisk och samla in Rift-resurser till nya byggnader, leka krigisk ensamvarg i en Hawk eller stampa sönder fiender med din mechs enorma plåtdojor. Inför varje spawn susar du ned mot ytan i en kapsel som du till viss del kan styra - fördelaktligen rakt in i en fiendes frisyr. Personligen finner jag det tristare att spela som vanlig fotsoldat nere på marken när det finns så många andra roliga möjligheter, men andra lär hitta underhållning i att prickskjuta motståndarna från torn eller sänka rymdhökar med raketgevär.

Starhawks onlinematcher kräver sin spelare, dock. Jag har lagt ned ett respektabelt antal timmar online, och lär lägga ned många till, men har ändå inte fått kläm på vad den bästa strategin för att vinna är. Detta beror både på att PSN fortfarande är en rätt tyst onlinevärld, att varje match skiljer sig stort från den förra, men kanske mest på att Starhawk har ett stort djup. Här finns rum för mycket experimenterande, och det ska bli intressant att förkovra sig ännu mer i onlinestriderna framöver.

I takt med att du spelar och uppfyller vissa krav stiger din karaktär i level, vilket ger dig färdighetspoäng. Dessa kan du spendera på olika förmågor för din figur, som till exempel att generera Rift automatiskt. Jag har inte märkt av någon obalans i matcherna på grund av dessa färdigheter, så för min del har systemet fungerat väl och varit en bra morot för att spela vidare.

Starhawk bjussar också på ett co-op-läge där du och upp till tre vänner ska försvara en rift-rigg från vågor av scabs. Detta är förmodligen det tristaste läget i spelet, då man bara kan spela tio rundor och strategierna för att nå framgång känns väldigt begränsade.

Överlag är Starhawk något jag kan rekommendera för den med smak för onlinekrig. Din upplevelse kommer att variera kraftigt beroende på vilka du spelar med, och hur mycket tid du är villig att investera i ett relativt avancerat spelupplägg. Men här finns en grundpelare av kvalitet och variation som håller uppe hela bygget.