One Piece: Grand Battle

Eiichiro Odas One Piece är en av de inte alltför många japanska serier som fått gehör världen över. Inte bara är serien en enorm hit i hemlandet, men även USA och vissa europeiska länder (Sverige inräknat!) har fallit pladask för denna piratmanga. För er som inte känner till One Piece handlar serien om Monkey D. Luffy, en ung aspirerande pirat som råkar äta en djävulsfrukt. Gärningen var inte direkt genomtänkt. Luffys kropp blev nämligen till gummi, vilket visserligen har sina fördelar, men så fort han svalde frukten förlorade han förmågan att hålla sig flytande på vatten. Det är inte så passande för en pirat att sjunka som en sten, vilket han får höra både en och två gånger under sin uppväxt. Inspirerad av sin barndomsidol, Kapten Shanks, beslutar sig Luffy ändå för att visa att han duger till som sjöman. Hans mål är att bli obestridd piratkung genom att finna den megastora och tillika legendariska skatten One Piece.

Det känns som om det numera är vardagsmat att serier i mangaantologin Shônen Jump blir spel. One Piece är endast en av den hord med japanska serier som tagit steget över till den elektroniska underhållningsmarknaden på senare tid. Naruto, Jojo's Bizarre Adventure, Prince of Tennis och Yu Yu Hakushô är ytterligare exempel på serier som blivit spel, med mycket varierande resultat. Som om det inte vore nog med slagsmålssugna seriehjältar är Ganbarion, utvecklarstudion som gjort samtliga fightingspel som har med One Piece att göra, dessutom ansvariga för det kommande Jump! Superstars till DS.

Upplägget i One Piece: Grand Battle påminner närmast om Naruto: Gekitô Ninja Taisen-spelen till Gamecube, eller för all del Dreamcastens klassiska Powerstone. Vi snackar alltså om ett lättsinnigt partyfightingspel som både är enkelt att ta till sig och underhållande. Precis som i nämnda spel är banorna interaktiva och fullständigt överöses med diverse power-ups. Dessutom finns det fällor och andra faror som det gäller att hålla utkik efter medan man delar ut stryk. Bland de spelbara karaktärerna finns naturligtvis den härliga trojkan av huvudpersonerna bestående av Luffy, Nami och Zoro - men även figurer som Kapten Kuro, Chaser och Usopp. Totalt finns det 16 karaktärer som är spelbara, men ytterligare 32 karaktärer ur serien finns med som valbara medhjälpare (så kallade Strikers för er som har spelat de senare King of Fighters-spelen) som kan kallas fram när man behöver understöd.

Rent grafiskt är One Piece: Grand Battle inte något extraordinärt, men jag uppskattar den något deformerade karaktärsdesignen och cel shadingen. Animationerna flyter på bra och lämnar inget i övrigt att önska, och de korta filmsekvenserna som finns från TV-serien är charmiga att se på. Bandesignen är för det mesta smart där man får passa sig för snöbollar, krumbuktande kreatur, vattenmassor och elstrålar som kan skada dig eller ge dig fördelar gentemot din ouppmärksamme motståndare. Ibland är även skärmens kanter ett gissel som kan försätta dig i riktiga faror om du står långt ifrån din motståndare. Jag har både dränkts och blivit översprungen av kor på grund av detta. Ett smart sätt att se till att ingen spelar onödigt defensivt och fegar så långt bort man kan komma.

Jag har endast läst mangan av One Piece och har längtat efter att få se Odas sköna berättarspråk animerat. Det är inte utan att jag känt mig lite avundsjuk på amerikanerna som kan avnjuta den animerade versionen på TV. Tills nu. Den längtan och den avund jag kände blev till ren och skär fasa när det gick upp för mig att Atari uppenbarligen tagit beslutet att låta de amerikanska röstskådespelarna göra rösterna till karaktärerna i spelet. Ett drag som antagligen gjordes för att göra målgruppen bredare. Men anskrämligare röster än de engelskspråkiga får man leta efter med ljus och lykta och spektrat går från medioker till übersämst. Sanji och Nami är speciellt odrägliga, och eftersom det är mycket tjatter i spelet innan, under och efter fighterna blir det snabbt fullständigt outhärdligt. Alternativet att välja de japanska röstskådespelarna borde definitivt ha funnits med eftersom de generellt sett gör ett bättre jobb. Jag är en hel del inne i manga/animé-svängen och vet att de största fansen utan att tveka väljer bort ett bra spel bara för att slippa dubbning.

När det kommer till själva bråkandet är One Piece: Grand Battle verkligen ett partyfightingspel. Precis som Smash Bros eller Naruto-spelen är spelkontrollen mycket sparsmakad. Med två knappar för stark respektive svag attack, en knapp för att kasta och en kort knappkombination för att förlösa karaktärens specialattack är spelets kontroll mycket lätt att ta till sig. För mig som har svårt för alltför avancerade fightingspel är det uppskattat med ett så enkelt upplägg, eftersom jag inte ens i mina vildaste drömmar skulle lyckas med att ge Jonas eller Peter smisk. Spelet känns tyvärr stundtals lite som ett lotteri, och det är alltför lätt att lyckas göra det man ta sig för vilket leder till att ingen kan bli riktigt bra. Spelkontrollen är dessutom något oprecis i vissa lägen, vilket är en riktig miss som lär skrämma bort sanna fightingfans direkt.

Efter att ha lagt många timmar på Naruto: Gekitô Ninja Taisen och de två uppföljarna, har jag blivit bortskämd med riktigt många hemligheter som går att låsa upp. Ganbarion måste ha känt pressen från utvecklarna Eighting och ansträngt sig för att göra hemlisarna i One Piece i paritet med de i Naruto-spelen. One Piece: Grand Battle har nämligen en hel del karaktärer, artwork och andra speakerröster att låsa upp. Det är bra och gör att spelet håller längre och gör att det känns motiverat att spela.

Det allra roligaste i spelet är faktiskt varken att spela igenom storyn eller multiplayer, utan det speciella minispelsläget. Här står mytomanen Usopp och hans polare Löken, Morot och Tomat för det roliga där de utmanar dig som spelare i tre slumpvis utvalda grenar, som är riktigt underhållande. Om man som spelare vinner får man ta en av Usopps understödjande karaktärer, men han gör samma sak mot dig om du förlorar. För att få alla 32 krävs det en del givande och tagande. Det hela är både trivialt och väldigt simpelt och att jag spenderat mest tid med detta säger väl dock kanske mer om spelet som sådant än om själva minispelet i sig.

Även om One Piece: Grand Battle underhåller en stund är det lätt att tappa sugen. Matcherna blir inte nog intensiva och på grund av att spelkontrollen är så oprecis trots sin enkelhet känns One Piece som något man kan hoppa över. Till skillnad från vissa andra partyfighters som Kung Fu Chaos och Super Smash Bros Melee känns det som om One Piece: Grand Battle både är ett på tok för smalt spel samt inte tillräckligt bra. I ärlighetens namn tror jag inte att spelet kommer att passa andra än möjligen stora fans av serien. Tyvärr.