Svenska
Gamereactor
recensioner
Aerea

Aerea

Trots sin fräcka palindromtitel har actionrollspelet Aerea inte imponerat på André - inte det minsta...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag är en riktig torsk på rollspel. Känslan av att upptäcka ett helt nytt område och genast få hårt svidande stryk av de kringspringande fienderna är inte en frustration för mig - det är bara ren och skär njutning. Då kan jag lugnt och harmoniskt kila tillbaka en bit i spelet till ett gäng mesiga fjuttmonster och nöta på dem i timmar tills mina karaktärer blir tillräckligt hårdkokta.

Med det i åtanke var jag ganska laddad på att starta upp Aerea, för trots sin utdaterade grafik (som ser ut att vara hämtat från ett mobilspel) tyckte jag ändå att spelbarheten såg ganska trevlig ut. Spelvärlden verkade dessutom gullig, toppad av charmiga fiender, välsvarvad musik, och strider som doftade ordentligt av Diablo III. Det visade sig dock ganska snabbt att jag både var blåögd och lättfotad, men vi tar det från början:

Innan äventyret startar får jag välja vem som ska bli min tappra hjälte, och valet landar på Wolff. En till synes kreativ snubbe som lyckats trimma till en pilbåge av en harpa. Wolff studerar musik på en högskola, och han har verkligen valt rätt karriär då hela universum är uppbyggt och binds samman av den magiska kraften hos musik. Dessvärre blir de nio heliga instrumenten som håller världen i balans stulna. Skolpojken kan ju uppenbarligen inte se så mycket då hans lugg ligger som en gardin för ögonen, men han blir trots det utvald av den store dirigenten Guido till att rädda världen.

Aerea
Du behöver inte vara speciellt begåvad för att klara av pusslen i Aerea...
Detta är en annons:

Mitt första uppdrag blir att ta hand om något hemskt oljud som kommer från universitets kloaker, och redan där blir det väldigt tydligt vad det är för någon spelupplevelse jag har gett mig in på. I och med att Aerea är en så kallad "dungeon crawler" i samma stuk som Diablo hade man ju kunnat hoppas på att utvecklarna Triangle Studios lagt ned ett grovjobb med att koda till ett tillfredsställande likväl som utmanande stridssystem. Jag kan säga så här: Runt 99% av spelets fiender har jag dödat på ett pilbågeskott. Ett, enda. Det kanske hade varit okej om det kommit 300 slynglar på en gång i samma stuk som Dynasty Warriors, men när det lunkar fram sex stycken trötta elakingar vid varje strid, och när det upplägget fortsätter genom hela spelet är det förbaskat svårt att ha roligt.

Aerea
Universitet är själva huvudbasen där du hämtar nya uppdrag, köper svamp, och uppgraderar din karaktär.

Ett lika stort haveri är själva banstrukturen. Det hela kretsar kring att jag ska springa någonstans och dra i en spak så att en dörr öppnas på andra sidan kartan. När jag tagit mig till den dörren och gått vidare en bit hittar jag en till spak, och då öppnas nästa dörr, ännu en gång på andra sidan av kartan. Och så fortsätter det. Dörr efter dörr, bana efter bana, där varenda dagisaktiga ursäkt till fiende dör på ett skott. När jag väl klarat av ett uppdrag så är det inte ovanligt att jag kort därefter ska tillbaka till exakt samma värld igen, öppna alla förbannade portar, och skjuta sex skott på sex fiender - om och om igen.

I marknadsföringen av Aerea nämns det bland annat att det bjuds på lite pussellösning - något som brukar motivera mig till ett spelköp ganska ordentligt. Jag tycker ofta att enorma huvudbryn är höjdpunkten i många titlar, exempelvis de tankesmidor som kommer till mötes i Skyrim, Final Fantasy X, och nykomlingen Rime. När pusselmomenten väl introduceras i Aerea är det verkligen skrattretande, och först då börjar det gå upp för mig att detta kanske är ett renodlat barnspel? Pusslen är nämligen oftast en färgglad kub som ska flyttas till en plattform. Ibland, så långt som flera meter...

Detta är en annons:
Aerea
Att springa in i dessa kaktusar skadade hela fem gånger mer än den efterföljande bossen, vilket säger en hel del om striderna.

Om nu de vanliga fienderna är så toklätta hoppades jag att åtminstone bossarna skulle bjuda på lite mer utmaning. Sammanfattningsvis är svaret nej. Totalt har jag fått problem med två stycken av de tio busarna som finns, och ironiskt nog uppenbarade sig då ännu ett problem med den redan olidliga banstrukturen. Innan en boss kommer till mötes måste jag i vanlig ordning springa fram och tillbaka mellan tonvis av låsta dörrar, vilket kanske tar mig en kvart att göra.

Om jag nu skulle råka dö på en boss är det nämligen så frustrerande att jag får börja om från startlinjen på banan, och navigera mig igenom detta misär ännu en gång. Till Dark Souls- och Bloodborne-fantaster låter väl detta som ren standard; att man måste göra sig förtjänt av ett ytterligare försök på bossen, och inte återupplivas rätt på tröskeln till slagfältet. Skillnaden är dock att From Software-titlarna både är roliga att spela och vackra att titta på. Det är inte Aerea.

Som tur är finns det faktiskt en genomtrevlig aspekt, och det är musiken. Gustavo Barcamor och snubben bakom tonkonsterna i Broforce, Deon van Heerden, har skänkt sin expertis till palindromtiteln och låtarna är överraskande nog riktigt, riktigt bra. Det är en hel orkester som gett liv åt Aerea, och för mig som ganska nyligen skaffade ett par godkända stativhögtalare har det varit en ren fröjd att fläska på med volymen. Det gick faktiskt så långt att jag lät musiken döna på i bakgrunden även fast jag inte satt och spelade för tillfället.

Aerea
Det finns ett gäng sidouppdrag att ta del av, men det blir svårt att hitta någon motivation till att utföra dessa då Aerea, för att uttrycka det enkelt, inte är speciellt kul att spela.

En annan positiv sak är att hela fyra stycken kan njuta av ett lokalt flerspelarläge - något som vi på redaktionen efterfrågar ofta. Och tanken slog mig att spelets svårighetsgrad kanske anpassas lite bättre om en till skolgrabb tar plats på slagfältet? På den första banan var det tråkigt nog precis lika lätt som innan, men faktum är att även om fienderna skulle bli ett par biceps tuffare längre in i spelet lider fortfarande Aerea av ett så banalt stridssystem och löjeväckande banstruktur att du och dina polare knappast hade blivit långvariga i soffan.

Allt som allt är Aerea ett dåligt spel. De linjära banorna är en ren pina att ta sig igenom, stridssystemet saknar djup, och fienderna är lika enkla som själva berättelsen är platt och tråkig. Det tog mig ungefär 12 timmar att bränna igenom titeln, och tyvärr var den bästa upplevelsen inte när jag lirade Aerea, utan istället när jag brassade käk till tonerna av den fantastiska spelmusiken. Titeln kostar mellan 300 och 350 spänn beroende på vilken plattform du väljer, men soundtracket säljs separat för en hundring vilket faktiskt är värt att bända upp pluskan för.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Fantastisk musik, stöd för lokal co-op
-
Frustrerande banstruktur, patetisk svårighetsgrad, brist på spelmässigt djup, dålig story, ful grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

4
AereaScore

Aerea

RECENSION. Skrivet av André Wigert

Trots sin fräcka palindromtitel har actionrollspelet Aerea inte imponerat på André - inte det minsta...



Loading next content