Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

MAX PAYNE 3

Efter nio långa år är det äntligen dags att ultrarapid-mörda igen tillsammans med Max Payne. Jonas Mäki har tagit reda på om Rockstar lyckats med att förvalta Remedys stolta noir-arv...


"Jag hatar att ta andras medicin", mumlar Max för sig själv innan han blödande och halvt sönderskjuten på mitt kommando sträcker sig efter en pillerburk. "...men de här asen försöker ju döda mig", ursäktar han sig och häller i sig innehållet innan han sätter sig bakom en sjaskig bardisk. Glassplitter från krossade spritflaskor yr av de salvor tre brasilianska gangsters gång på gång avfyrar, varpå Max med ett tryck på RB-knappen kastar sig ur sitt gömställe i ultrarapid och med dubbla pistoler långsamt dödar dem alla, med eleganta välriktade skott mitt emellan ögonen.

Max Payne är tillbaka och mer skjutglad och även argare än någonsin. Men det är en till stora delar ny Max vi träffar, för under de snart 10 år som gått sedan tvåan kom har två konsolgenerationer kommit och gått och framför allt har finska Remedy sålt serien till Rockstar som valt att tolka den på sitt sätt. Det betyder att Max Payne 3 har mer gemensamt med Red Dead Redemption rent spelmässigt och påminner om Grand Theft Auto IV i berättandet.

Max Payne 3
Det tar inte lång tid innan Max glassiga livvaktsliv i São Paulo tvingar honom att återigen dräpa fiender med dundrande pistoler och slowmotion-hopp.
Detta är en annons:

Därmed misstänker jag att en hel del gamla Max Payne-fans kommer känna sig vilsna, i synnerhet under spelets första timmar som också är de svagaste i Max Payne 3 där ett dystert noir-doftande New York bytts ut mot ett soligt São Paulo, medan Max frotterar sig med den brasilianska jet set-eliten. Ditlockad av Passos, en gammal bekanting från polisskolan, har Max tagit jobb som livvakt åt familjen Branco, en trojka bröder som milt sagt har sitt på det torra.

Att bara mingla, sitta i plyschsoffor och dricka cocktails hade dock inte varit mycket till Max Payne-äventyr och det tar inte många minuter innan den ena broderns trofé till flickvän kidnappas, något Max borde ha förhindrat. Fylld av ångest över att ännu en gång ha svikit en kvinna som var beroende av hans hjälp ger han sig av för att återbörda henne. Bara för att inse att han hamnat i något brutalt mycket större än ett vanligt utpressningsfall.

Max Payne 3
Max Payne 3 är betydligt mer utmanande än spel brukar vara idag, och stänger man av all hjälp med siktet är till och med de enklaste svårighetsgraderna något att bita i. Räkna med i alla fall 10 timmar högoktanig action innan äventyret är avklarat oavsett svårighetsgrad.

Jag ska villigt erkänna att det fanns ett uns av besvikelse under den första spelade timmen. Att vräka in ett par granater mot fienden och kasta sig in i ultrarapid för att med perfekta kameravinklar se bråte och kroppsdelar flyga medan man elegant flyger runt kulorna och elegant knäpper överlevande, var precis sådant som gjorde originalen så bra. Max Payne 3 är ganska olikt de gamla delarna, och trots att Rockstar skämmer bort mig med starka karaktärer, fantastiskt manus, suverän musik och feta actionscener så var det först på runt tredje kapitlet det lossnade för mig. Nej, Max Payne 3 är inte som föregångarna, men det är förbannat jäkla underhållande ändå.

Max kommenterar lakoniskt allt som händer på skärmen och vad han säger passar perfekt in på vad jag gör och känns hela tiden relevant. Det förstärker bilden av en riktigt cynisk missbrukande man som egentligen inte har sådär övermåttans mycket att leva för. Och för att ytterligare understryka det kastas man med jämna mellanrum in i tillbakablickar där man får spela sig genom delar av det som hänt mellan Max Payne 2 och 3. Delar som gör en redan mörk historia ännu värre och delvis känns så hopplöst deprimerande att man förstår varför Max bästa vänner heter Aspirin och Jack Daniels.

Max Payne 3
Miljöerna är helt bedårande vackra och fantastiskt träffsäkert avbildade. Att gå omkring i favelan och se oroligt folk snabbt stänga fönstren, ungar som spelar fotboll på bakgatorna och sjaskiga barer visar på en omsorg för detaljer utöver det vanliga.

Efter att jag vant mig vid den nya spelkontrollen och det nya upplägget växer Max Payne 3 på mig i raketfart. Snart börjar jag nyttja Bullet Time, använda cover-systemet på bästa möjliga sätt och röjer mig fram medan jag sakta hittar de hemligheter som finns här och var på banorna. Att styra Max Payne känns nu som en smidigare och mer lättkonrollerad John Marston som fått sin Dead Eye utbytt mot Bullet Time, och det är verkligen inte det sämsta.

Till skillnad från den senaste tidens actionspel med Call of Duty i spetsen är det skönt att få spela genom en historia som klarar av att erbjuda fullgod miljövariation utan att hoppa omkring runt om i världen och där saker och ting inte är förutbestämda hela tiden. Banorna är rent vansinnigt bra och Rockstars känsla för detaljer är som vanligt oöverträffad. Visst finns det tekniskt mer avancerade spel, men vare sig Max är vid sin frus grav i New York, spatserar i São Paulos slum eller i den brasilianska träskmarken övertygar designen totalt. Allt känns naturligt trots att allt är utplacerat för spelbarhetens skull.

Max Payne 3
Mellan varven ges det återigen tillfälle att besöka New York i tillbakablickar som förklarar vad Max gjort sedan Max Payne 2. Det är dock ingen historia som muntrar upp, kan vi meddela.

Jag och Max syltar oss allt djupare in i en historia som förmodligen aldrig kan sluta lyckligt, men Max har inget att förlora och ger därför allt. Av och till bryts spelet av med enstaka scriptade sekvenser som låter mig göra några av de coolaste, mest sanslösa stunts jag sett i ett spel, för att introducera mig för en ny del av en bana eller som en form av slutgiltig uppgörelse.

Sakta men säkert bygger jag upp ett allt större hat mot det patrask som utgör mina fiender. Fienderna är dock väldigt smarta och tvingar mig att hela tiden vara alert och får mig att använda hjärnan i striderna. Här finns inget liv som automatiskt fylls på och fienden gör hela tiden vad de kan för att ta skydd eller rent av flankera mig.

Max Payne 3
Längs varje bana ges ett par tillfällen att nyttja Bullet Time mer än vanligt och göra rent halsbrytande coola grejer medan man dräper folk på ett sätt som hade gjort Rambo grön av avund.

Det gör Max Payne 3 till ett utmanande spel; även på de lägre svårighetsgraderna testas skickligheten på ett sätt ovanligt för storspel idag. Lyckligtvis finns möjlighet att aktivera ett autosikte som för tankarna till Red Dead Redemption, där man med ett tryck på L-triggern automatiskt siktar vapnet mot bröstet på sina fiender om man skulle känna att man absolut inte vill ha äventyret svårare än nödvändigt. Därmed vågar jag påstå att det finns en Max Payne 3-svårighetsgrad för alla spelare och efter att ha klarat den tio timmar långa kampanjen är jag sugen på ett andravarv.

Detta är en annons:
BETA +