Jag började nästan tro att det här spelet aldrig skulle komma. Jag började också tro att jag inte brydde mig om det. För Sonic the Hedgehog: Episode I var egentligen aldrig mer än en förolämpning mot igelkottens gamla fans. Sonic Team och vanligen så fantastiska Dimps verkade tro att de skulle komma undan med ett allt igenom trasigt och dåligt spel så länge de sytt ihop vraket av kvarlevorna från de gamla klassiska 16-bitars-spelen. De gjorde de inte.
Sen när jag väl sitter där igen med spelkontrollen i hand och Episode II på skärmen, så märker jag direkt hur fel jag haft. Jag bryr mig såklart. Förmodligen alldeles för mycket. Jag bryr mig så mycket att jag till och med är villig att förlåta Episode I. För Sonic Team och Dimps har lyssnat på kritiken från föregångaren och använt den till att göra Episode II till ett betydligt bättre spel.
För det första: flipperfysiken är tillbaka! Sonic springer inte längre automatiskt uppför väggar, fryser i loopar eller hoppar som en himla traktor. Det finns istället en tydlig tyngd i fysiken och Sonic kan bygga momentum och hastighet på ett sätt som ger en rättvisare styrning och lockar fram den där kittlande känslan av höga hastigheter och dödsföraktande hopp.
Grafiken har också den fått sig en rejäl uppdatering och den ser inte längre ut att vara körd genom en lamineringsmaskin. Den är mer organisk med en uttrycksfull, levande Sonic och alldeles utsökta banor. Lite oväntat blir jag nog allra mest imponerad av de vackra bakgrunderna i spelet. Brännande solnedgångar där ljuset filtreras genom banans struktur såväl som de svävande ringarna. En gigantisk rymdstation som innesluter hela Little Planet från Sonic CD. Varje bana är som ett vackert vykort från en svunnen tid återgiven i dagens högupplösta grafik.
Där i ligger samtidigt också min största kritik mot Sonic the Hedgehog 4: Episode II. Likt sin föregångare verkar det vara mer intresserat av att bygga om gamla klassiska banor snarare än att presentera oss med nya saker. Det är visserligen inget fel med nostalgi men det utgör en alldeles för stor majoritet i Sonic the Hedgehog 4: Episode II. Spelet blir rentav förutsägbart och en smula trist av den anledningen. Och det är så sabla synd när det snarare är i spelets nya beståndsdelar som vi hittar det riktigt intressanta. För till skillnad från den förra episoden så känns det här betydligt mer som en spelmässig uppföljare till Sonic 3 & Knuckles. Inte på grund av någon äcklig homing attack som ingen ville ha, utan på grund av Tails.
Spelvärldens bästa sidekick har här designats om till att bli en förlängning av Sonics förmågor som kan användas även i enspelarläget. Med Tails hjälp kan du flyga kortare sträckor, simma under vattnet, kura ihop er till en blåorange dubbelkullerbytta som krossar allt i sin väg samt utlösa specialattacker som tar kål på alla skärmens fiender. Dessa nya förmågor är relativt simpla men de öppnar upp en helt ny värld av plattformande för Sonic. När de sedan integreras i ban- och bossdesignerna står de för spelets absoluta höjdpunkter.
Det är också tack vare detta som min åsikt om Sonic the Hedgehog 4 börjat tippa åt den andra hållet. Från uteslutande kritisk till försiktigt positiv. Jag hoppas redan på ytterligare en del i serien. För om Sonic Team och Dimps följer den här utvecklingskurvan, då tror jag att det i slutändan kan bli något alldeles extra. Kanske rentav något som kan vara värt de forna 16-bitars-spelen.