Castlevania: Dawn of Sorrow

Dracula är en superonding, en klassisk karaktär i såväl spel som film och böcker. Men tänk om Dracula var en vanlig kille som inte ville vara ond, utan bara leva ett vanligt liv? Den oväntade vändningen tog det förra spelet i serien, Aria of Sorrow, och det är också utgångspunkten för detta spel. Den fascinerande berättelsen fortsätter när den pånyttfödde Dracula, Soma Cruz, utmanas av en ondskefull kult vill väcka demonen inom honom. Ska han lyckas, eller kommer han att bli den nya stilikonen för de som gillar huggtänder och svart slängkappa?

Sedan det makalösa Symphony of the Night har Castlevania-spelen haft ett smart upplägg som blandar plattformsspel, äventyr och rollspel. Hela spelvärlden är en enda stor karta där en otroligt genomtänkt bandesign leder mig och Soma från plats till plats, den ena mer magnifik än den andra. Vad som tidigare såg ut som ett oöverkomligt hinder avslöjar senare en väg vidare, när jag lärt mig nya färdigheter, och på så sätt bjuder varje rum hela tiden på nya överraskningar.

Men trots all utforskning är Castlevania främst fokuserat på strid mot de hundratals olika monster som befolkar slottet. Varenda liten smådjävul och gigantisk mekanisk riddare har sina egna tekniker, och Soma själv har en ofantlig mängd attacker och rörelser till sin förfogan. Men trots det är det aldrig någonsin svårt att spela. Soma blir som en förlängning av mina fingrar där innanför skärmen. Få spelkaraktärer är lika lättstyrda och ändå så komplexa. Det är där själva Castlevania-känslan finns - i ett monsterhackande med sådan precision och finess att det övergår till en konstart.

Det finns förstås mängder av sätt att variera sin spelstil på. Soma kan absorbera själar, vilka ger en rad olika färdigheter och attackmöjligheter. Hur du kombinerar själarna har stor inverkan på hur själva spelandet fungerar och ger förstås ännu mer variation. Men själarna går numera också att använda för att förbättra dina vapen, så det gäller att välja med omsorg. En annan nyhet är sigillen som du ritar på tryckskärmen efter att ha besegrat varje boss. De ger ytterligare utmaning eftersom det är lätt hänt att man glömmer vad man ska rita i stridens hetta, men känslan av att faktiskt själv försegla den dreglande superfienden i ett blålysande sigill är något som känns fräscht och elegant. Och den övre skärmen, som i så många andra DS-spel slösas bort på klumpiga extrafunktioner, erbjuder massor av användbar information, och jag börjar undra hur jag någonsin klarat mig utan den förut. I tidigare Castlevania-spel sitter jag och trycker select var tionde sekund för att se vilken väg jag ska ta härnäst, men här är det bara att snegla uppåt ett tag.

Dawn of Sorrow är också ett otroligt vackert spel. Istället för att försöka pressa ut 3D-omgivningar ur DS:en har Konami fokuserat på oerhört detaljerade handritade miljöer och använt polygoner för att ge ytterligare djup i bakgrunden, samma blandning som gjorde Symphony of the Night till ett grafiskt mästerverk som står sig än idag, och resultatet är det klart snyggaste spelet på maskinen. Vissa fiender fyller halva skärmen men rör sig ändå extremt trovärdigt, och vissa bossar bjuder på effekter som jag aldrig tidigare skådat i ett tvådimensionellt spel. Allt känns så levande, trots att det bara består av pixlar på en liten skärm. Mycket av det beror på att spelet inte bara är snyggt, det är också extremt genomtänkt. I början springer Soma genom en snötäckt övergiven stad, hans andedräkt ångar och snön faller sakta genom luften. När han hoppar upp på parkerade bilar gungar de på stötdämpningen och snön rasar ner. Det är liksom sådana detaljer som gjorde Half-Life 2 till en så trovärdig upplevelse, fast i 2D. Jag riktigt känner kylan och avundas Soma i hans pälsrock. Till råga på allt inleds spelet med en lång animerad film där Soma kämpar mot spelets tre huvudskurkar, en lysande början på äventyret.

Något som kännetecknat Castlevania-spelen ända sedan NES-tiden är den enastående musiken, en tempofylld blandning av symfonisk rock och elektroniska slingor. Som tidigare är det Michiru Yamane som står för kompositionerna, och någon bättre musik har sällan strömmat ut ur ett kassettbaserat spel. Inte ens när jag stänger av spelet lämnar den mig, jag nynnar på inledningstemat hela dagen och slår till slut igång DS:en bara för att lyssna ett tag. Varenda stycke är enastående, och när jag lite senare i spelet får höra tre superklassiska stycken från de tre första Castlevania-spelen, då kapitulerar jag fullständigt.

Det är på det här sättet Dawn of Sorrow lyckas på alla punkter. Det kombinerar grafik och ljud av högsta klass med perfekt kontroll och små doser av nostalgi som får alla fans av serien att skrika förtjust. Och givetvis är det inte slut när vad som ser ut som spelets boss är besegrad och den första sluttexten rullar. Nej, det går att komma vidare, hitta ytterligare några områden att utforska och en hel rad nya bossar. Som om inte det vore nog går det sedan att spela hela äventyret från början, men med en trio helt andra karaktärer med helt andra egenskaper. Låten "Beginning" från Castlevania 3 känns helt plötsligt ännu mer rätt. Slutligen finns det klassiska Boss Rush där det gäller att ta sig förbi alla spelets bossar på tid, och ett nytt läge som låter dig placera ut fiender längs en bana och sedan skicka den åt dina kompisar för att tävla. Räknar vi sedan in samlandet av själar och det faktum att spelet är så kul att jag genast börjar om med en ny fil efter att ha klarat det tio timmar långa äventyret är det inga fel på hållbarheten.

Efter att ha väntat i åtta år på en värdig uppföljare till mitt favoritspel började jag nästan förlora hoppet. Men Dawn of Sorrow har uppfyllt mina vansinnigt höga förväntningar. De enda bristerna jag kan komma på är att äventyret känns för kort och det ibland kan vara lite bökigt att besegra bossar. Annars är Castlevania: Dawn of Sorrow helt fantastiskt. Äger du inte en Nintendo DS är det dags att köpa en nu, även om det bara är för det här spelet.