Musashi: Samurai Legend

Många är berättelserna om Musashi Miyamoto, den kanske mest kända svärdskämpen i japansk historia. Förutom sina kunskaper om svärdskonst var han dessutom författare, vilket resulterade i boken Go rin no shô, eller Fem ringars bok som den svenska översättningen lyder. Musashi Miyamoto dog 1645 men hans ande lever fortfarande kvar i en stor del av den japanska kulturen, vilket märks på många sätt - inte minst i TV-spelsvärlden.

1998 provade Square att väcka Musashi till liv, i och med Playstation-titeln Brave Fencer Mushashi. Spelet var ett gemytligt actionbetonat rollspel, där en förkrympt och rätt lat Musashi fick i uppdrag att hitta ett legendariskt svärd, rädda en prinsessa och hitta fem skrifter för att kunna förgöra dummingen till slutboss. Trots en rätt enkel story var spelet underhållande och mycket gulligt.

Vi hoppar fram sju år eller något sådant. Square Enix beslutar sig för att göra en mycket lös uppföljare på Brave Fencer Musashi, och resultatet blir Musashi: Samurai Legend. Efter en ärtig animésekvens till intro sparkar spelet igång. Det tar inte en lång stund innan man ser referenser till Brave Fencer, eftersom spelet börjar på ett mycket liknande sätt. Så långt är allt väl och jag känner mig rätt förväntansfull. Det som komma skall efter den första kvarten visar sig däremot vara en riktig besvikelse.

Handlingen i spelet är otroligt förutsägbar och näst intill tråkig. Vi har alltså Musashi, frammanad av prinsessan Mycella av Antheum som naturligtvis blir kidnappad. Som om inte det vore nog är flera av stadens invånare också bortrövade av ett überföretag som hoppas att dessa magikunniga invånare ska skaka fram mineraler som kallas Nebulite. Musashi får i uppdrag att rädda sessan och invånarna, men han får även i uppdrag att hitta de fem heliga svärden (en lös parallell till Brave Fencer) för att kunna sparka chefen av überföretagets stjärt. I och med att Musashi räddar Antheums invånare, öppnas bland annat affärer och andra nyttiga platser upp så att man kan införskaffa diverse mat, vapen och så vidare. Eftersom spelet är ett action-rollspel kan man naturligtvis levla upp, men det finns inte många variabler att lägga tid och energi på.

Det som är Musashi: Samurai Legends starkaste sida är grafiken. Jag är extremt svag för cel-shading (smartaste uppfinningen sedan skivat bröd), och spelet levererar verkligen en mycket fräsch grafik som fungerar till tusen. Tetsuya Nomura är ansvarig för karaktärsdesignen, vilket märks. Miljöerna är rätt sparsmakade på grund av denna grafikstil, men eftersom spelet i sig inte förlitar sig på smådetaljer för att lyckas känns det helt okej i sammanhanget. Innan jag prisar det grafiska in absurdum måste jag varna för kameran som är riktigt bångstyrig. Bossfajterna blir knöliga på grund av dess nyckfullhet, och jag har funnit mig besatt i att få den centrerad bakom Musashi för att få överblick över läget.

Spelkontrollen i Musashi: Samurai Legend är actionbetonad och själva spelupplägget likaså. Stridssystemet påminner mycket om det som fanns i Brave Fencer, där man med enkla kombinationer slaktar allt som kommer i ens väg. Till skillnad från Brave Fencer finns det inte mycket pussel, vilket är på gott och ont. I striderna kan Musashi lära sig attacker av fienden om man genomför en minispelsliknande knappkombination vid rätt tillfälle, vilket är en rätt rolig funktion. Han kan, när det behövs, även plocka upp människor som behöver räddas men som inte kan förflytta sig själva. När fiender dyker upp att det bara att slänga upp män, kvinnor och barn i luften för att genomföra en attack, men förutom det är fajterna rätt standard och engagerar inte.

Sedan har vi det där med amerikanska röstskådespelare. Usch, fy och tvi vale. Om ni någonsin har sett en engelskspråkig animerad lågbudgetserie på TV någon gång, då vet ni vad ni har att vänta. Röstskådisarna är verkligen inte engagerade eller engagerande och kan absolut inte vara stolta över att de tillhör denna arbetsgrupp. Om de vore stolta skulle de nog kunna göra bättre ifrån sig. Musiken i Musashi: Samurai Legend är i bästa fall medelmåttig. I regel är musiken klassisk japansk shamisen mixad med mer västerländsk actionbetonad musik. Medelmåttig, som sagt, men det fungerar.

Musashi: Samurai Legend är opolerat på sina ställen, visst, men spelet skulle vara uthärdligt att spela om det inte var för rytmen i spelet. Allt går. Så. Himla. Långsamt. Alla som spelat Devil May Cry har säkert haft ett och annat att säga om Dantes luftiga och långsamma löparstil, men Musashi är värre. Mycket värre. Killen rör sig som om han vore stöpt i sirap eller någon annan trögflytande vätska. Som om inte det vore nog rasar bilduppdateringen när det blir för mycket på skärmen. Kombinera det med den otroligt långsamma hjälten innebär att vi har en vinnare! Eller? Det enda som bryter monotonin är att man ibland får åka motorcykel, vilken frälsning.

I jämförelse med Brave Fencer Musashi är Musashi: Samurai Legends en mycket ovärdig uppföljare. I jämförelse med andra actionspel med rollspelsinslag konkurrerar spelet inte. Spelet kan säkerligen ge de yngre spelarna en underhållande stund, men de äldre och kräsnare missar inget om de låter Musashi: Samurai Legend gå dem förbi.