Mega Man X7

Vi har sett Mega Man hoppa runt i sexton reguljära plattformsspel sedan 1987. Det är precis ett om året. Lägg sedan till Game Boy-varianterna, de tredimensionella Mega Man Legends-spelen, de nya Battle Network och Network Transmission-spelen till GBA och GC, samt otaliga nyversioner såsom Mega Man: Wily Wars och så helt orelaterade spel som Mega Man Battle & Chase och Mega Man Soccer, så står det ganska klart att Mega Man är den mest exploaterade spelhjälten efter allas vår Mario. Men det gjorde ingenting så länge spelen var bra. Nu börjar dock Mega Man kännas som någon som borde pensioneras. Och se, det har faktiskt hänt i Mega Man X7.

Megge har tröttnat på våld och blivit politiker. Istället är det den röde och alltid läckre Zero som är huvudperson, åtminstone till en början. Vi får också lära känna Axl, en uppkäftig snorunge till robotjägare som har den gnälligaste rösten sedan Tidus och en fjantig pistol. Visserligen kan Axl förvandlas till andra robotar och använda en massa olika vapen precis som Mega Man, men med en sån röst kommer man inte långt på hjälteskalan. Givetvis dyker också Mega Man X själv upp efter ett tags spelande. Av dessa tre hjältar får du välja två inför varje bana och du kan sedan byta fritt efter behov. Eftersom Zero slåss med svärd och Axl har en pickadoll med autosikte gäller det att ha rätt robot för rätt jobb.

Vänta nu! Autosikte? Jo, denna styggelse har även börjat förstöra Mega Man-spelen. Inte nog med att man inte längre behöver sikta själv; siktet har en tendens att låsa sig på fiender som inte går att skada (typ de klassiska hjälmfienderna) medan det helt ignorerar de fiender som glatt skjuter på en på avstånd. Vansinne! Och det är bara början på alla små irritationsmoment som förekommer i Mega Man X7. Kontrollen känns överlag väldigt seg. Ofta ser man en fiende komma flygande, men innan Zero fått ljussabeln ur röven och börjat fäktas har han åkt på pisk både en och två gånger. I ett Mega Man-spel ska man inte behöva springa undan en bit för att hinna vända och skjuta en fiende som närmar sig bakifrån. Alla menyer är långsamma, segladdade och frågar hela tiden om lov för att göra allt. "Vill du verkligen spara?" Varför skulle jag annars trycka på sparknappen, ditt pantade spel?

Banorna är relativt korta och bygger ofta på menlösa gimmickar. På en bana får vi åka svävarpryl med vad som kan vara den sämsta körkänslan någonsin. En annan bana går runt runt i en lång ramp uppför ett torn, vilket gjordes redan i Mega Man X5. Många banor scrollar också inåt. Jo, eftersom det är 3D-grafik som gäller har Capcom passat på att göra 3D-banor. Fast dessa är inte mer tredimensionella än de gamla vanliga banorna eftersom hoppande blir meningslöst då de mest består av block spridda över vägen du färdas på. Även de reguljära banorna lider av tråkig design. Det är bara på några få ställen som den klassiska känslan infinner sig. Även bosstriderna är omgjorda för att vara varierade, men blir i gengäld bara långa, omständliga och svåra att överblicka.

Överlag känns steget till 3D helt kosmetiskt. Det är lite sent att hoppa på 3D-tåget nu och Mega Man fungerade fortfarande alldeles utmärkt i 2D vilket bevisades av de tidigare spelen på PSone. Spelet blir inte bättre på något sätt. Visserligen vill man kanske försöka skaffa nya fans med den "häftiga" cel-shadade grafiken, men de lär knappast uppskatta den skoningslösa svårighetsgraden. Att försöka göra Zero till en tuffing med skrovlig röst i sämsta möjliga Snake-stil fungerar knappast heller. Tror någon att de som gillar Max Payne och Splinter Cell kommer att engagera sig i en blå och en röd robots äventyr?

Nej, det är mig Capcom ska satsa på. Jag har gillat Mega Man sedan 1987 och har köpt eller spelat de allra flesta spelen. Jag lekte att jag var Crash Man när jag var liten. Jag ritade och skrev små berättelser om Mega Man och hans vänner och fiender. Om jag inte längre har kul med Mega Man kan de lika gärna lägga ner hela serien. Och det har jag inte.