Black & White 2

Jag är en Gud bland män. Solen följer min minsta vink och vill jag kan jag sätta länder i brand. Och när jag ser mitt folk plågas av de onda aztekerna så är det eld jag har i sinnet, men tyvärr har jag inte kraft nog att sätta emot. Jag hinner endast rädda ett fåtal ur det kaos som råder i vårt hemland. Mina sinnen brinner för hämnd och vägen mot upprättelse går över vackra öar som i sin avlägsenhet ändå bjuder på både trygghet men även krig för mitt folk. Men det finns bara en Gud och det är jag.

Det här är ett tomt blad och en ny början. Glöm Black & White, det har jag i alla fall gjort. Istället låter jag Black & White 2 fylla alla mina sinnen med det som egentligen borde ha varit. Peter Molyneux började om på ny kula, det blev uppenbart redan efter ett mindre än en timmes spelande med den alphakod jag fick ta del av för ett par månader sedan. Black & White 2 är finputsat och väl genomtänkt, det känns som att Lionhead har arbetat med tydligare mål i sikte och därigenom också kunnat få fram ett spel som känns mer komplett.

Men det hela börjar ändå på samma sätt som då för fyra år sedan; en hård brottningsmatch där jag möter kontrollsystemet. Lionhead har hela tiden haft som mål att du ska kunna spela spelet endast med hjälp av musen och det kan man också, men det kräver tålamod och ibland rent av tur. Se därför till att ha något strypvänligt tillhands i början för de första timmarna kommer att bli jobbiga. Men när dessa timmar passerat så kände jag mig ganska hemma i Lionheads utformning av spelkontrollen, även om den fortfarande brister i hektiska lägen.

Black & White 2 handlar enkelt uttryckt om upplevelser, kanske till och med om att uppleva sig själv, sitt sanna jag. Spelar man uppriktigt så kommer ens djur att avspegla vem man är och hur man är. Vägvalet må vara tydligt, att det står mellan att vara god eller ond, en krigsgud eller en fredens gud. Men allt är inte svart eller vitt, spelets namn till trots. Man rör sig oftast i en gråzon mellan styggelse och helgonskap och man finner att målen definitivt helgar medlen. En annan kamp tog också sin början när jag förnöjt mötte min första motståndare, nämligen jag mot mitt tålamod. Jag ville snabbt lägga den nordiska guden under mig och drogs därför mot den krigiska sidan. Jag såg mina grannbyars svaga sidor och byggde därför upp mäktiga arméer som jag skickade ut tillsammans med mitt enorma lejon Leo.

Men jag körde inte den krigiska vägen fullt ut utan satsade både på stadsbyggande och på krig. Det ledde till ett förkrossande nederlag för mina arméer och för min arma Leo som fick rejäla blessyrer efter mötet med den nordiska gudens enorma varg. Storleken på ens trupper är för övrigt endast begränsad av antalet invånare i din stad. Bygger man upp en tillräckligt stor stad och får dem att föröka sig effektivt så kan man skapa ganska imponerande arméer, men det är ganska kostsamt.

Jag insåg att jag gjort precis det killarna på Lionhead visste att jag skulle göra. Jag hade spelat halvhjärtat, satsat både på stadsbyggande och krig samtidigt. Det duger inte om man ska föra sitt folk tillbaka till storhet. Man kan inte satsa sina insamlade tribute-slantar på nya, imponerande byggnader och samtidigt tro att man är tillräckligt stark för att även klara anfallskrig mot mäktiga folk. Jag fann att det mest ultimata var att röra sig i en sorts gråzon mellan gott och ont, mellan att göra sitt folk lyckliga och att slänga dem på offerbålet. Målen helgar medlen, som sagt. När så till sist den sista utposten, min motståndares muromgärdade stad, slutligen föll så var det inte på grund av min mäktiga armé utan på grund av min stads enorma prakt. Dess höga, vita murar och myller av lyckliga kvinnor, män och barn. Jag fann den fredliga sidan och tog den till mig.

Förutom själva stadsbyggandet eller krigandet så finns det silverpergament utspridda på öarna som ger en roliga uppdrag som ger tribute om man klarar dem. Det som kännetecknar samtliga uppdrag är att de är riktigt underhållande och stundtals riktigt kluriga. Som exempel . kan jag ge lammfångandet som både var humoristiskt och roligt gjort. En havande tacka skjuter ut lamm som det gäller att fånga innan de slår i marken, något som kan bli stressigt att göra när det kommer flera åt gången. En annan favorit är att kasta ingredienser längst en utstakad bana, likt golf typ, för att ett par driftiga hembrännare ska kunna göra sin brygd.

Eftersom invånarna sköter sig i princip själva och Leo, mitt husdjur, likaså så får man tid att riktigt roa sig med dessa små finurliga siduppdrag. Skulle det vara så att det fattas mat i förråden så kommer en arbetslös invånare att automatiskt att börja skörda kornet, om det fattas trä så kommer han att börja hugga timmer. Leo gör det jag lärt honom eller gör det som jag satt honom att göra. När han är inställd på fri vilja-läget så kommer han i största utsträckning att samla in råvaror eller bygga på ofärdiga byggnader, sådant som jag lärt honom. Men jag kan också sätta honom till fasta lägen. Skulle en motståndararmé närma sig så slår jag enkelt över honom på krigsläget varpå han blir sitt aggressiva jag.

Men det gäller att vara försiktig med användandet av fasta lägen. Lämnas djuret i ett fast läge för länge så tappar han sin möjlighet för eget tänkande vilket bådar för problematik. Att ha ett konstant krigiskt jättelejon mitt i en stad med hundratals invånare kan endast resultera i en humanitär katastrof och ett proppmätt lejon. Man lär upp sitt djur genom att antingen slå eller ömt klappa det när den gjort något som man antingen vill berömma eller bestraffa. När jag till exempel skulle lära Leo att inte bajsa på mina hus så slog jag honom helt enkelt tills indikatorn ovanför honom visade att han aldrig tänkte göra om det. Hård men rättvis, ungefär som vår chefredaktör.

Men även om de vackra landskapen imponerar så är det nog den artificiella intelligensen hos sitt husdjur som imponerar mest på mig. Leo kommer ihåg vad jag lärt honom och låter bli sådant som jag vant honom av med (som att utföra sina behov på mina invånare). På grund av detta så har en ganska stor del av min speltid helt enkelt gått åt till att agera observatör av ett livs levande konstverk. Det handlar om en upplevelse, Black & White 2 är något man upplever och myser med. Varje ny ö bjuder på nya underbara upplevelser och även efter att en ö var vunnen så spelade jag vidare istället för att hoppa på nästa. För om man bara koncentrera sig på att slutföra uppdragen så kommer Black & White 2 aldrig att blomma ut i sin fulla prakt. Gudsimulatorn är livets kretslopp förpackat i underbart designade världar som innehåller precis allt man kan önska sig för en dagsutflykt till paradiset. Inte ens djävulhjälpredans håriga bröstvårtor kan förstöra bilden av gudomlighet.