Det kommer aldrig någon brutal bärsärkarbjässe som kroppstacklar sönder dina skydd till småsmulor. Det blir aldrig någon nervkittlande båtresa genom hemsökta träskmarker. Vackra Redwood-skogar? Nope. Storslagna panoraman? Njet. Någon överraskande vändpunkt i storyn? Glöm. Visst, jag förväntade mig inte att Resistance: Burning Skies skulle vara i klass med Insomniacs alster, men tyvärr: Nihilistic har decimerat Resistance till en dussintitel. Ett rejält slöseri med potential. Det noggrant bearbetade receptet ligger ju framför deras ögon...
Det är tråkigt eftersom Resistance-serien har kommit att bli något av en personlig favorit. Förvisso inte på ett fanatiskt plan där jag räknat ned dagarna till varje släpp. Men jag har alltid tyckt om vad Insomniac tillfört actiongenren. Att låta det utspela sig i ett alternativt 50-tal, där mardrömslika rymdmonster invaderar Jorden, har öppnat upp för en del intressanta och unika designval.
Hi-fi kontra lo-fi. Dels miljö- och rekvisitamässigt, så klart, men kanske framför allt i vapenarsenalen. Urvalda delar har faktiskt varit i en klass för sig, ett arv Insomniac tagit med från de mer lekfulla men lika vapenstinna Ratchet & Clank-spelen.
Det finns även en kontinuerlig positiv utveckling genom hela serien. Chimera-sluskarna har blivit allt läskigare, vapnen roligare, atmosfären tätare, tempovariationen bättre och miljöerna intressantare. Det har tänkts om, balanserats, itererats och putsats. Nu har dock Insomniac annonserat sig färdiga med varumärket, vilket möjligtvis gör Nihilistic Softwares Resistance: Burning Skies till PS Vita det sista vi ser av serien. På ett tag, i alla fall.
I likhet med Joe Capelli i Resistance 3 är Tom Riley en familjeman. Genom berättelsen är hans frus och dotters säkerhet drivkraften. Chimera-armén som just har invaderat USA:s östkust gör det dock svårt för honom. I vanliga fall är Tom en enkel brandman, men omständigheterna kräver att han snabbt måste sadla om till en vandrande enmansarmé. Med sig har han Ellie, hårdnackad brutta från motståndsrörelsen. Dessvärre är det en seg resa de har framför sig.
Som jag redan klargjorde i första stycket går det snart upp för mig att Nihilistic inte lyckats fortsätta på Insomniacs goda utveckling. Inte alls. Oavsett om det om striderna sker i en sönderbombad stad, på en sönderbombad bro eller i ett sönderbombat flyktingläger domineras vyerna av brun-gråa korridorer som inte alls är särskilt roliga att vistas i. När det väl öppnar upp sig i arenaliknande ytor är händelseförloppet enkelt att förutspå: stendum kanonmat kommer att välla in från alla håll och kanter. Det briljanta tempot, överraskningsmomenten, variationen och de spännande miljöerna från de stationära förlagorna är som bortblåsta. Jag blir snart blasé.
Inte helt oväntat muntrar dock vapenarsenalen upp mig en aning. Kombinationen hagelgevär/armborst är en rolig sådan. Raketstruten som kan låsa in sig på fyra separata mål samtidigt röjer undan det mesta. Augern, som ser och skjuter genom väggar, är lika härligt fuskig som vanligt. Samtliga åtta vapen som är inkluderade kan också uppgraderas, och i egenskap av brandman har Tom alltid med sig en behändig yxa för närstrid.
Även spelkontrollen är bra. Antagligen den bästa som någonsin begåvats en bärbar förstapersonsskjutare. Men det är ju i mångt och mycket de dubbla analogspakarnas förtjänst, och inte Nihilistics. Vapnens sekundära attacker görs uteslutande med pekrörelser på skärmen, likaså granatkasten, vilket fungerar väl.
Resistance: Burning Skies är egentligen inget dåligt spel, som jag kanske får det att låta som. Men det är inte heller speciellt bra. Det är bara medelmåttigt, vilket gör mig väldigt besviken. Det lyser dessvärre igenom i nästan varenda beståndsdel. Grafiken, till exempel, är ett smärre fiasko. Inte bara designmässigt, utan även tekniskt. Fiendernas animationer är styltiga, döda kroppar försvinner innan de knappt hunnit falla till marken, textursprickor härjar titt som tätt och bilduppdateringen haltar vid intensiva tillfällen. Ljudet är ett annat exempel. Musiken och bakgrundsljuden är så sparsmakade att stora partier är helt tysta.
Dessutom är det kort. Kort som tusan. Sex kapitel utspridda på fyra-fem timmar är verkligen i snålaste laget. Ett multiplayerläge finns, men än så länge gapar servrarna tomma, så det har tyvärr varit omöjligt att testa. Jag får be om att återkomma på den punkten.
Kampanjen är dock inget annat än medioker. Varken bu eller bä, bara mjä. Pockar det bärbara actionsuget otåligt på duger det för stunden. Men vi hade väntat oss mycket mer än så från ett Resistance-spel.