Primal

Det finns sidor hos oss människor som vi sällan utforskar. Mörka skrymslen av våra sinnen och våra själar där det ryms sådant som vi inte gärna släpper fram. Där hittar vi vår våldsbenägenhet, våra vilda djuriska sidor, vårt primala beteende. Vi går över gränsen för vår mänsklighet, precis som Primals hjältinna, Jen.

Jen och hennes pojkvän Lewis lämnar en nattklubb, där besökarna verkar gilla att trä vassa metallbitar genom kroppen och bära läder. I gränden utanför klubben blir de båda attackerade av en demon. Demonen kidnappar Lewis och Jen får så pass på käften att hon hamnar i koma. Utanför ordinarie besökstid kommer en gargoyle vid namn Scree och besöker Jen. Han förklarar att hennes ande måste följa med honom till demonvärlden Oblivion där kaosguden Abbadon försöker störta balansen genom att ta makten ifrån godhetens gudinna Arella. Arella anar faran och värvar Jen för att styra upp det hela. Anledningen till detta är att Jen besitter krafter som hon hittills varit helt ovetande om. Jen är inte kallad till Oblivion av en slump, snarare av ödet. Handlingen nystas upp i ett lagom tempo. Men i takt med att storyn och spelet utvecklas i små fragment åt gången via alla skickligt gjorda mellansekvenser drogs jag djupare och djupare in i spelet. Mellansekvenserna är många, men de känns alltid motiverade och behandlar alltid detaljer som är relevanta för storyn som helhet.

Spelandet i sig bjuder på traditionellt äventyr med en för det mesta jämn balans mellan strider och pussellösande. Samarbete mellan de två karaktärerna är av yttersta vikt och ofta är det den ena karaktären som behöver låsa upp dörrar eller på annat vis möjliggöra framkomligheten för den andra halvan av äventyrsduon. Receptet må vara gammalt och välanvänt, men det har ju inte hindrat spel som till exempel Ico att höjas till skyarna. Många spel fastnar på att utvecklarna gör pussel som är ologiska för spelarna. Primal tvingade mig dock att ständigt hålla utkik på omgivningen. Av mina sinnen var det tveklöst synen som spelade störst roll från min sida. Det är genom observation vi hittar det vi har missat. De gånger jag fastnade i spelet så var det på grund av att jag inte sett mig omkring ordentligt.

Striderna kan dock komma att bli en udda upplevelse för många. Eftersom man använder sig av Playstation 2-kontrollens axelknappar kan man inte hamra på som man annars brukar kunna. Nyckeln till att lyckas i strid är att rytmiskt och taktiskt kombinera de två attacknapparna, det är då flytet i striderna verkligen uppenbarar sig. Jens mänskliga form räcker oftast inte till när det blir hett om öronen, och då har hon möjligheten att genomgå en metamorfos där hennes latenta demonkrafter får yttra sig. Den annars timida Jen, som oftast agerar i mellansekvenserna, får träda tillbaka för Demon-Jen som besitter en helt annan vildsinthet i sina handlingar.

Djurisk råhet präglar allt som oftast Jens kamp mot demonerna. Rent tekniskt sett så tillhör Primal eliten av spel på Playstation 2. Grafiken övertygar starkt, och oavsett om man befinner sig bland ruiner, i storslagna arenor, pampiga salar, under vattenytan eller ute i vildmarken så är miljöerna alltid detaljrika och vackra. Effekterna är storslagna. Elden värmer och ger ifrån sig ett imponerande ljusspel, mörkret är atmosfäriskt och massor av skuggor bidrar till den genuina känslan av närvaro som förstärks av såväl övriga ljud som musik. Vegetationen svarar på de rådande väderförhållandena, och löv och annat faller då och då till marken för att påminna oss om att världen faktiskt lever. Även om det finns de som försöker ändra på detta. Animationerna är otroligt välgjorda och inte minst Jen imponerar starkt med sitt levande rörelsemönster.

Men Primal är inte fläckfritt. Kontrollen är enkel och precis, men stympas av att våra två hjältar klättrar upp på saker de inte ska lite väl ofta. Ibland känns även dialogen onödigt nedlusad av lättsamt tråkig humor. Utöver dessa små fläckar är dock Primal ett äventyr som intresserar och underhåller, på gammalt hederligt vis. Inget direkt nytt, men ack så stämningsfyllt. Soul Reaver och Ico har skaffat barn.