Svenska
Gamereactor
recensioner
Divinity: Original Sin II

Divinity: Original Sin II

Divinity: Original Sin II har äntligen nått butikerna och Lisa har konstaterat att uppföljaren är ett av tidernas bästa rollspel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Jag vaknar upp med minnesförlust och i kedjor, mina seniga, långa armar och ben värker och en magi-hämmande metallkrage stramar åt kring min hals. Omkring mig står tortyrbänkar på rad, bänkar med samma kedjor som de som fängslar mig till marken, men jag är den enda i rummet. Mitt enda sällskap är ett mänskligt kranium som vilar mot väggen bredvid mig. Plötsligt hörs en röst och kedjorna lossas - jag är fri men vart är jag? Plötsligt hör jag lågor slå mot de planktäckta väggarnas motsatta sidor och efter att jag tar några stapplande steg möts jag av en dam klädd i röd, extravagant silkesrock och sneglar över på mig från andra sidan rummet.

Med ens står det klart att damen dels vet mer om min minnesförlust än vad jag gör, och dels är min överordnade - eller fångvaktare. Jag talar med damen en kort stund och hon förklarar att skeppet vi färdas på ska ta mig, en så kallad "sourcerer" (en individ med koppling till den magiska kraften source i Divinity-serien) till den Magister-ledda fängelseön Fort Joy där jag, och andra fångar ombord ska arbeta mellan piskrappen utan att kunna använda magi då denna magi ses som en fara för världen. Om de ändå, från början vetat att kraften är en som senare skall komma att få användas till att störta magiska monster, arga demoner och elaka, manipulativa kraftinnehavare samt rädda gudar och universumet dessa gudar samt alla härliga karaktärer befinner sig i. Knappast fy skam, eller hur? Från magiskt hämmad träl på fängelse-båt till halvgud med krafter att rädda världar med, snacka om framgångssaga.

Jag tar mig genom dörren ut till skeppets massiva däck och i dörröppningen ligger en magister dödens död på golvet, jag anmäler mig som en möjlig detektiv för att få kika runt på brottsplatsen men bestämmer mig för att inte hjälpa till, jag var ju trots allt bara nyfiken på skicket kroppen lämnats i (kvar på golvet var bara köttslamsor) och sidouppdrag är knappast några tvång i Divinity: Original Sin. Väl ute på däck träffar jag andra fångar som, inte helt otippat, alla verkar trevligare än fångvaktarna. Några sticker ut med mer intressant dialog och mer personlighet, av god anledning.

Detta är en annons:
Divinity: Original Sin II
Tidigt i spelet hämmas din source-magi och det är upp till dig att lösa det till synes omöjliga uppdraget att lossa på den magihämmande kragen runt din hals.

Dessa är den underligt hemlighetsfulla Lohse, den o-döda, intellektuella benhögen Fane, den charmigt blyga prickskytten Ifan Ben-Mezd, den starka och magi-vevande piraten Beast, den tjuriga, blixtsnabba lönnmörderskan Sebille och den kungliga ödlekrigaren The Red Prince. Dessa karaktärer kan likställas med föregångarens kompanjoner - skillnaden är dock det faktum att spelaren, istället för att skapa sin egen karaktär, kan spela som samtliga av dessa karaktärer och man får till och med möjligheten att välja kompisens klass, trots att de har en de själva hade valt om de fått välja. Divinity: Original Sin II har även, likt föregångaren, kompanjonsuppdrag som spelaren löser allt eftersom denne tar sig igenom spelet (förutsatt att spelaren letar upp rätt platser och gör korrekta val) och dessa utvecklar spelarens karaktärs relation till de olika kompanjonerna - du kan i slutändan till och med ta en av dem som kärleksintresse, om du vill.

Din egen karaktär då? Som tidigare nämnt kan du lira som någon av de på förhand skapade nyckelkaraktärerna - vill du hellre spela som en helt egengjord karaktär kan du dock självklart göra det. När du trycker igång spelet och valt en av fyra svårighetsgrader (Explorer Mode, Classic Mode, Tactitian Mode eller Honor Mode) möts du av karaktärsskaparen och den är rejält upphottad sedan sist. I detta läge får du först välja vilken ras din Godwoken (din karaktärs framtida titel) ska vara och det finns åtta raser att välja mellan; människa, dvärg, ödla, alv och dessa fyra rasers odöda varianter. Alla dessa har i sin tur speciella, raskopplade färdigheter.

Människor har fördelen att få bättre priser när de handlar, mer initiative-poäng (som kan liknas med "stamina" och låter spelaren använda sina krafter och röra sig längre i strid) och större chans att få så kallade "critical hits" när de slåss, använder sina krafter eller skjuter projektiler. Dvärgar är mer motståndskraftiga och välsignas med högre hälsa, bättre smygfärdigheter och har mindre chans att träffas. Ödlor är bättre på att övertala andra om att de har rätt och är mer resistenta mot gift och eldskador - de kan även gräva utan att behöva leta upp en spade först. Alvers speciella färdigheter då? Alverna kan käka likdelar för att återuppleva de dödas minnen (någonting som kan hjälpa spelaren fram på uppdrag) samt får speciella möjligheter i dialog med exklusiva dialogval. Väljer du någon av dessa rasers odöda varianter har du oturen att ta skada av helande brygder och hälsogivande magi men helas istället av gift. Du kan även lirka låsmekanismer med dina fingrar utan att behöva låsdyrkar och får en bonusfärdighet från din odöda karaktärs forna ras (från när denne alltså fortfarande hade kött på benen). Skallen jag nämnde tidigare, kraniet som vilade längs väggen när jag vaknade på tortyrbänken, kan du till exempel också tala med om du spelar som odöd - antingen som en egenskapad sådan eller som Fane.

Detta är en annons:

När du valt din ras får du efteråt välja en klass och dessa avgör vilka vapen din karaktär bör använda i spelet, vilka krafter karaktären börjar med och vilka stats du har inledningsvis. Det finns 14 klasser att välja mellan, några fokuserar på magi, några på snabba knivhugg och skugglika rörelser, några på projektilskjutande, några på sköld- och svärdbärande gladiatorfasoner, några med bredsvärd-lyftande och några hybrider mellan dessa. Utöver dessa val får du välja bland ett flertal olika bakgrundshistorier till din karaktär (vissa ger dig unika möjligheter) samt bygga din karaktärs kraftarsenal och fysiska samt psykiska attribut. Dessa, tillsammans med "talents" får du fortsätta att uppgradera och skräddarsy allt eftersom du går upp i level och vissa talents är mer intressanta än andra (min favorit Pet Pal låter dig tala med djur). Om inte alla dessa valmöjligheter vore nog får du välja ett av fyra instrument som delar av spelets soundtrack spelas med under spelets gång och självklart får du även chansen att ändra din karaktärs utseende, någonting som du även får möjligheten att ändra på via en magisk spegel efter det att du nått spelets andra världskarta.

Divinity: Original Sin II
Du kan använda dig av miljön och perfekt placerade gifttunnor för att ta dig ur knepiga situationer i strid.

När du efter att ha skapat din karaktär kommer igång möts du av ett gäng vaktande magistrar på en båt - just ja, båten. Efter att ha hälsat på hela gänget med min alv-donna av battlemage-klassen bestämde jag mig för att rekrytera Ifan, The Red Prince och Fane för att hålla mig trygg på min långa (långa) resa över de sju haven och längs med de massiva öarna jag skulle komma att hamna på. Helt plötsligt knakar skeppet och vatten forsar in - och min karaktär följer med skeppet ner i djupet efter att jag försökt hjälpa en blödande fångvakt. Lyckligtvis flyter jag i land oskadd efter att ha blivit vald som alvernas räddare av en högre makt och mina kompanjoner klarar sig även de. Vårt första mål konstateras med ens vara att ta oss från fängelseön, så vi börjar genast utforska den massiva landmassan. Jag undrar om de hade gått med på att följa mig på mitt äventyr om de visste vart det skulle ta oss - till demonproppade stränder med omringande dödsdimma. Om inte så hade de missat ett gäng fina stunder, Divinity: Original Sin II är nämligen bland det bästa jag någonsin spelat i CRPG-väg. Låt mig förklara varför, i detalj.

Uppföljaren till det mästerliga Divinity: Original Sin är, likt nämnda original, ett enormt (och enormt charmigt), val och konsekvens-rikt, texttungt rollspel med ofantligt mycket innehåll, oändligt med möjligheter gällande stridstaktik och otroligt många olika vägar till alla spelets lika många mål.

Divinity: Original Sin II
Vissa konfrontationer kan skippas helt om spelarens karaktär innehar färdigheter som Pet Pal och kan tala med djur.

De omgångsbaserad striderna i detta mästerverk låter dig tänka länge och väl innan du tar ett ödesdigert beslut och skjuter en eldprojektil för nära en oljetunna som sprider elden till dina allierade eller för nära ett giftmoln som får pilen att explodera och fräta sönder din fysiska sköld. Konsekvenserna är många, både i strid och utanför - om du så säljer ett öga för några mynt som kan användas i en brygd utan att ha insett att ögat var ett speciellt sådant eller positionerar dina kompanjoner underligt inför strid utan att ha delat på dina långdistans- och kortdistanskaraktärer i förväg. Omgivningar går att utnyttja konstant och fiender kan luras in i dessas egna fällor. Sitter spelaren på en karaktär med utmärkta övertalningsförmågor eller nog av en färdighet för att klara en färdighetscheck i ett dialogval kan spelaren till och med prata sig ur strid helt emellanåt, vilket är fint om man vill hålla sig undan fantastiska möten med ofantligt många olika intressanta och varierande konfrontationer, fiender och kraftkombinationer.

Spelets handling är, trots den oslagbart stora spelvärlden, riktigt fokuserad och extremt välskriven. Allvaret lättas upp med hjälp av Larians härliga humor även om det ofta är mörkt och väldigt våldsamt/vuxet. Flertalet sidouppdrag finns utspridda över öar och hav och flera knyts samman med huvudhandlingen och de många individer samt varelser du möter längs med vägen är inte bara välskrivna, de innehåller alla fantastiskt röstskådespeleri. Att Larian Studios tagit sig tid att inte bara spela in alla dessa dialoger utan hittat tid att fixa in dem i den slutgiltiga produkten är otroligt imponerande och gör rejält mycket för upplevelsen.

Den enorma spelvärlden är lika enormt varierad och spelaren möts av dödsdimmiga dalar, varma och soliga fiskebyar, gröna ängar, ödsligt mörka kyrkogårdar, drakbebodda, demoniska berg och gudalika drömland på vägen till spelets slut vilket gör att utforskandet aldrig blir till tröttsamma tvångspromenader. Detta säger en hel del då Larians rejäla spelupplevelse är en otrolig upplevelse som kan spelas i hundratals timmar innan slutet nås, beroende på hur man väljer att spela och vilka vägar man väljer att gå. Jag själv klockade in på 90 timmar och även om några timmar tillbringades i loggböcker, skillböcker och uppgraderingsskärmar medan jag satt och tuggade på en macka kan jag utan tvekan säga att jag uppskattade upplevelsen något enormt. Divinity: Original Sin II är ett spel jag haft höga förhoppningar inför och Larian har, enligt mig, lyckats överträffa dem alla (samt sin egen klockrena föregångare). Här har vi ett av vår generations bästa rollspel och min absolut första tiopoängare. Det må finnas rejält tuffa bosstrider och det må vara överväldigande för nya spelare i ett par minuter innan man hunnit komma in i liret på riktigt men det här är ett spel alla rollspelsfans absolut bör spela.

Divinity: Original Sin II
Divinity: Original Sin II är ett av de fem bästa rollspelen vi på Gamereactor någonsin testat.
HQ
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Fantastiska karaktärer, otrolig humor, rejäl fiende- och miljövariation, grym karaktärsskapare, välgjort stridssystem, många vägar till alla spelets mål, ofantligt med innehåll
-
Ojämn svårighetsgrad
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Divinity: Original Sin IIScore

Divinity: Original Sin II

RECENSION. Skrivet av Lisa Dahlgren

Divinity: Original Sin II har äntligen nått butikerna och Lisa har konstaterat att uppföljaren är ett av tidernas bästa rollspel...



Loading next content