Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit

Jag befinner mig på en gata i en brittisk småstad. Jag vet inte varför jag är här eller vad jag ska göra. I brist på annat hjälper jag en granne att suga upp hans kaniner (don’t ask) och får som tack för hjälpen ett kort, föreställandes en halv skorsten. Grannen förklarar inte vad kortet ska vara bra för, men jag förstår av hans tonläge att jag borde vara tacksam. En halvtimme senare har jag sorterat grönsaker, hittat bortappade dockor, sugit upp några till kaniner och för detta belönats med en hel radda kort. Ingen har ännu förklarat poängen med korten. Eller varför jag ska samla på dem. Jag spelar vidare i hoppfull förväntan på att en mening ska uppenbara sig. Det gör den inte.

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit gör ett av den tredimensionella plattformsgenrens allra mest klassiska misstag: det misslyckas med att motivera spelaren. Jag kan köpa det faktum att hela spelet går ut på att utföra konstiga uppdrag och få skumma föremål, det har varit utmärkande för genren ända sedan Rares glada N64-dagar. Vad jag däremot inte kan köpa är att Frontier Development förväntar sig att jag ska göra detta helt utan någon form av förklaring eller motivation. Om all belöning ni tänker ge mig är fåniga kort, ge mig då åtminstone ett skäl till varför jag ska samla på de fåniga korten i fråga. Men nähä då, det får jag inte.

Exempel på ett spel som faktiskt lyckas motivera spelaren att göra helflummiga grejer är däremot Super Mario 64; "samla de magiska stjärnorna för att låsa upp nya delar av prinsessans slott och besegra Bowser". Det är inte nobelpristagarmaterial, men det fungerar. Och mer behöver det faktiskt inte vara. Men någon form av förklaring vill jag ha, annars känns det så jäääkla meningslöst.

Men okej, säg att du inte delar mina problem med inramningen, vad väntar dig då? Jo, lite gammal hederlig plattformsaction baserad på den kommande Wallace & Gromit-filmen. Applåder, någon? Nåja, hursomhelst, Wallace och Gromit har startat en skadedjursbekämpningsfirma vid namn "Antipesto" och förtjänar sitt levebröd genom att fånga kaniner, ekorrar och andra djur som tycker om att sätta i sig stadens grönsaksbestånd. Till sin hjälp har de en kaninsugare med vilken man kan suga upp och skjuta iväg de små kräken. Tänk Luigi’s Mansion med förenklat kontrollsystem. Nu har kaninerna av oklar anledning rymt och det är upp till er två att fånga dem igen.

Du börjar i stadens centrum för att sedan avancera ner till hamnen, vidare mot en fabrik och ett nöjesfält, för att till slut hamna på en herrgård. Hela spelet präglas av något man skulle kunna kalla brittisk diskbänksrealism, alla miljöer går i grått, brunt eller möjligen brungrått. Träd och buskar går i gröngrått. Inte direkt fult, men lite tråkigt. Dessutom lider staden av en total avsaknad av öppna områden. Resultatet blir ett virrvarr av små gråa gator och bruna bakgårdar som är helt hopplösa att orientera sig i. För att ytterligare försvåra navigationen finns det ingen funktion för att se sig omkring i förstapersonsperspektiv. Att våra båda hjältar rör sig i ett extremt långsamt tempo gör varje promenad mellan uppdrag till ett potentiellt botemedel för sömnlösa. Och om inte den makliga gångtakten söver dig gör de många och långa laddningssekvenserna det definitivt.

Det som hittills nämnts är ändå bagateller i jämförelse med The Curse of the Were-Rabbit:s stora brist: spelupplägget. Inte nog med att det är simpelt, det upprepas dessutom obönhörligt och utan variation rakt igenom hela spelet. Ja, det är kul att suga upp kaniner med dammsugare och skjuta ner dem i avloppsbrunnar -i en halvtimme. Samma sak med nattuppdragen där gäller det att slå ner elaka djur och förstöra maskinerna som skapar elaka djur. Det är skoj i en kvart. Den absoluta merparten av spelet går ut på just det; suga kaniner eller dänga vesslor. Och nej, det är definitivt inte lika "crazy" som det låter. Det finns inget djup eller taktiskt inslag i det hela, inga spelmoment att bli bra på eller utmaningar som sporrar. Ska jag fånga kaniner så fångar jag kaniner, punkt slut. Banorna är alla uppbyggda efter samma mall: "trädgårdsland, hönshus, avloppsbrunnar". Visst, miljöerna och fångstdjuren varierar, men spelmekaniken förblir densamma. Runtomkring i staden finns det även miniuppdrag där den hågade kan få ta itu med allt ifrån att hitta borttappade dockor till att hitta bortsprungna får och hitta borttappade vigvattenflaskor. Både spännande och omväxlande.

Nu är dock inte allt nattsvart. En del saker är till och med helt okej. Karaktärsmodeller, animation, röstskådespeleri och musik håller helt schysst klass och förmedlar den rätta mysbrittiska känslan. Systemet för att byta mellan de två hjältarna fungerar också bra, helt utan Secret of Mana-syndrom (den andra karaktären fastnar bakom ett hörn och vägrar flytta på sig) och låt gå att spelkontrollen är helt tömd på finesser, den fungerar i alla fall allt som oftast. Sedan måste jag erkänna att jag faktiskt hade lite kul när jag klubbade ner mordiska trädgårdstomtar och vallade spattiga ekorrar ner i avloppet. Inte hysteriskt kul, men ändå.

Mitt slutgiltiga råd är att ge Wallace & Gromit den kvart som det tar att spela igenom inlärningsuppdragen. Om du fastnar för upplägget och känner att du skulle vilja göra om exakt samma sak i tio timmar till, då är The Curse of the Were-Rabbit spelet för dig. Min åttaårige lillebror känner precis så och njuter av spelet för fulla muggar. Jag gör det inte och stängde följaktligen av för länge sedan.