Ubi Softs franske plattformshjälte Rayman är tillbaka i ett riktigt skruvat äventyr till samtliga format. Det var egentligen ganska länge sedan det andra spelet kom, därefter uppgraderades det till Rayman Revolution till Playstation och efter det dök partyspelet Rayman M upp. Det nya spelet påminner mycket om Rayman Revolution till upplägget även om det kanske känns något mer lättnavigerat och linjärt.
I spelets början råkar Raymans kompis Globox svälja den ondskefulle Dark Lum. Äventyrets mål blir således att hjälpa en vän med grava magproblem. Dark Lum håller sig lugn i magen när han får sin plommonjuice, annars hoppar han runt som en galning bland magsäck och tarmar. Det blir upp till Rayman att försöka rädda sin store, dumme vän från ondskan i magsäcken. Det blir till att leta efter doktorer och häxor. Humorn, charmen och lekfullheten som utstrålas av handlingen, fienderna och de olika mini-spelen är Hoodlum Havocs största tillgång. Det blir gott om skratt i tv-soffan för den som inte är fin i kanten. Extra plus måste jag dela ut till de humorfyllda instruktionsfilmerna för Hoodlums om hur man tar hand om Rayman. Dessa låser man upp allteftersom.
Den lemlöse fransosen Rayman har ett ganska välutvecklat rörelseschema för en plattformshjälte. Hans klassiska helikoptersnurr med öronen, flygande nävar är givetvis tillbaka och därtill kommer massor av specialförmågor som Rayman besitter under en kortare tid. Kontrollen är superb, men tyvärr är kameran ett irritationsmoment på sina ställen. Den byter vinklar och har sig när det blir trångt. Grafiken håller godkänd klass, men hade kunnat vara mer finslipad. Dock räddar den härliga designen och miljöerna upp det visuella helhetsintrycket. Ljudeffekter och mellansekvenser lockar till skratt och bidrar till en skön stämning. Extra plus för de psykedeliska mellanbanorna med sin sköna musik och spektakulära färgexplosioner.
Spelet är inte det längsta eller svåraste plattformsspelet. Faktum är att man har offrat lite av utmaningen från Rayman Revolution, för att göra spelet mer tillgängligt. Dock finns det mycket som gör att man återvänder till spelet. Framförallt bidrar de upplåsbara mini-spelen till att höja hållbarheten. Alla dessa är inte direkt klockrena, men Rayman i 2D och det lite udda tennisspelet är helt klart saker som höjer helheten.
Jag gillar Rayman. Han är en skön snubbe helt enkelt. Spelet håller som helhet inte samma höga klass som Ratchet & Clank eller Jak & Daxter till Playstation 2. Men för Xbox-ägarna anländer Rayman 3 likt en regnstorm över Sahara och avslutar en långdragen plattformstorka för konsolen. Även Gamecubeägare och som tröttnat på Mario Sunshine bör titta närmare på denna fransman. Likaså på plattformsspel svältfödda pc-spelare även om genren kanske inte riktigt gör sig bäst på dator. Många roliga mini-spel, härliga humor och sköna bossar i ett varierande äventyr.