Metal Slug 4

Handmålade pixlar - finns det något vackrare? Där varje liten beståndsdel av bildskärmen är ditplacerad med en tanke, med ett syfte. Tyvärr kommer det inte allt får många sådana spel idag. Och det är lätt att bli sentimental, att tänka tillbaka på det som varit. Drömma sig bort till en tid där rasterlinjer och sprites var de största beståndsdelarna i varje spelmaskins grafikkärna. Önska att dagens polygonfixerade spelsamhälle insåg charmen i små pixelbaserade figurer.

Metal Slug, första delen alltså, är enligt mig världens snyggaste spel. Det är så fruktansvärt detaljerat, extremt välgenomtänkt och designmässigt perfekt att min kropp suger upp varje liten bildruta med glädje. 2D-grafik när den är som bäst, helt enkelt. I del fyra har man tyvärr tappat lite av det som är viktigt när man designar 2D-grafik, nämligen detaljerna. Allting känns bara så avskalat. Som att man hoppat över vissa partier, och bara låtit bakgrunden fylla ut tomrummet, istället för att fylla det med digitala statister och interaktiva föremål som tidigare. Bandesignen är även den sviktande på grund av två orsaker. För det första saknas tempot. Tempo är A och O i den här typen av spel, där all action ska fortlöpa smidigast möjligt. Istället för att göra som i tidigare titlar i serien, och låta spelaren komma till fienden, låter man fienden komma till spelaren istället. Man skulle kunna jämföra det med ett löpande band. I tidigare delar är det du som springer på bandet och mejar ner allt som kommer i din väg. Här springer man istället lite på bandet, hoppar av, väntar på att fienderna kommer farandes emot dig, för att sedan fortsätta springa på bandet.

Det andra problemet med nivådesignen är klipp-och-klistra-fenomenet. Metal Slug har ändå funnits ett bra tag, och så småningom ska del fem komma hit till Europa. I Japan är man i fullt hå med att färdigställa del sex. Innan Metal Slug 4 kom, finns det fyra andra titlar i serien, Metal Slug, Metal Slug 2, Metal Slug X och Metal Slug 3. Detta resulterar i att man tagit vissa bitar från varje titel, och klippt ihop det till en komplett bana i Metal Slug 4. Detta leder snabbt till att flertalet banor känns aningen hafsigt gjorda och inte alls som något gediget hantverk.

Skulle man räkna ut hur många femkronor jag matade i den lokala Neo Geo-arkadmaskinen under yngre levnadsdagar skulle man nog snabbt komma fram till att det vore en bättre affär att köpa hela kabinettet med spel och allt. På den nivån ligger min fanatism när vi pratar svåra, snygga och exotiska 2D-spel, vare sig det handlar om slagsmål, vertikalscrollande rymdskjutare, eller som här, ett traditionsenligt sidoscrollande actionspel.

Nu är inte Metal Slug 4 bara negativa saker. Spelet är fortfarande vansinnigt roligt, även om det inte lever upp till föregångarna. Det exploderar, brinner, smäller, raseras och skjuts i ett ändå, sett till konkurrenterna, relativt högt tempo. Svårighetsgraden är fortfarande sådär obehagligt hög att man helst av allt vill spränga sin TV-apparat i luften efter att "countinue"-skylten visats för nionde gången. Musiken känns även betydligt mer påkostad än vanligt och för en gångs skull ligger den i framkant istället för att agera bakgrundsbrus till de alltid pampiga ljudeffekterna.

Har man aldrig spelat ett sidoscrollande actionspel kan det vara på tiden. Dock måste jag säga att Metal Slug 3 är ett bättre köp än vad detta är. Har du råd, så införskaffa en japansk Saturn och importera Metal Slug till den. För du har ändå aldrig råd med originalet till Neo Geo, som går loss på ungefär 20 000 svenska kronor i fint skick.

Metal Slug 4 landar ändå som ett stabilt actionspel. Inte det bästa i serien, men inte heller det sämsta. Som alternativ mot exempelvis Contra: Shatterd Soldiers står det sig vilken dag som helst, mycket tack vare charmen, humorn och den grafiska stilen.