Vad är det som gör oss mänskliga? Är det våra kroppar av parfymerad hud och mjukt kött? Är det kanske vårt medvetande? Vad händer om något av det, eller kanske till och med båda, tas ifrån oss? Den utomjordiska rasen Strogg kom till oss och började ett korståg för att utrota oss och ta våra kroppar för att förvandla dem till förvridna krigsmaskiner. Stroggernas attack mot jorden slogs tillbaka men när vi slog till mot dom var det något som gick fel.

Det inledande anfallet sköts till pytt i panna och endast en marinsoldat överlevde landstigningen tack vare att hans transportkapsel träffades av en cowboy-flygare. I Quake 2 fick vi styra denne namnlöse soldat genom hans kamp mot Stroggerna och när han slutligen förintade Strogg-ledaren Makron. Ögonblick efter att Quake 2 har slutat tar så Quake 4 vid och placerar spelaren i rollen som Korpral Matthew Kane, en stenhård marinsoldat som gör sin debut i elitförbandet Rhino Squad.

Historien upprepar sig och Rhino Squads landningsfartyg skjuts ner. Väl på marken lyckas de överlevande omgruppera sig och med hjälp av andra förband lyckas de slå ut försvaret som dödar människorna som försöker ta sig ner på Stroggos yta. Detta är en krigshistoria där kramar, kärlek och diplomatiska tebjudningar har bytts ut mot tusentals stympade människokroppar och fler liter blod och sörja än man kan föreställa sig. Den hårda tonen i spelet förstärks i det ögonblick då Kane vaknar fastspänd på en brits utan möjlighet att röra sig. Han transporteras sedan på en räls och får en hel metallslöjdsal instoppad i sig då köttiga kroppsdelar byts ut mot robotlemmar som gör honom snabbare och starkare. Stympningen är hänsynslös och man känner hur det ilar i ben och märg när en monteringsrobot häftar fast ett par nya ben på Kane, efter att hans egna har sågats av med hjälp av en sågklinga. Händelseförloppet är både läckert och välgjort och ger lite mer djup till Stroggerna och deras barbariska fasoner.

När den makabra metamorfosen är till ända utrustas varje Strogg-soldat med ett implantat som stoppas in i hjärnan och aktiveras för att få soldaten att lyda de order som Strogg-ledarna delar ut. Precis innan implantatet aktiveras stormas fabriken och Kane fritas av sina militärkollegor. Såväl ute i fält som på högkvarteret möts Kane med skräck, avsky och beundran i sin nya form då vissa ser honom som samma fiende som spiller människors blod, för andra är han ett teknologiskt mirakel som väcker nyfikenhet. Kane är och förblir dock en marinsoldat som slåss för mänsklighetens överlevnad.

Under de år Raven haft tillgång till Doom 3-motorn har de hunnit finjustera och trimma John Carmacks skötebarn och gjort en otrolig förbättring. Resultatet är ett spel som är, rent tekniskt, betydligt snyggare men samtidigt snällare mot hårdvaran. Skuggor kastas över hela skärmen och flera områden badar i läckert färgat ljus och övercoola ljuseffekter. Militärkollegorna är fantastiskt modellerade och man slås av realismen då man ser rynkor och porer i deras ansikten. Tråkigt nog blir det aldrig mer än tekniskt imponerande grafikporr då Quake 4 lider av akut estetisk torka. Blänkande metallytor varvas med mångfärgade metallrör och blå och röda kablar som hänger över allt, mer avancerat än så blir det i stort sett aldrig och det hjälper inte att detta är marknadens just nu tekniskt läckraste spel, när den visuella designen har fått gå på fullständig tomgång. Den enda variation som finns är de köttstycken till före detta människor som hänger och ligger runt om i spelet, alla uppsatta i minst sagt makabra konstruktioner.

Dessa organiska bitar bjuder på skön och makaber variation på samma sätt som köttungan och köttpelaren på två av Quake 3 Arena-banor samt de köttiga slangar man fann runt om i Doom 3. Ett varningens ord ska alltså tilläggas om man är känslig för misshandlade människokroppar samt vår interna anatomi som båda spridits överallt i spelet. Även om det ofta förekommer färgat ljus är dock nattsvart det som dominerar med gott om dolda mörka hörn och dåligt upplysta korridorer. Den uppgraderade prestandan uppskattas dock då jag faktiskt hade problem med att få Doom 3 att fungera ordentligt, medan Quake 4 som är betydligt snyggare, oftast rullar på i 25-30 bilder i sekunden på min maskin. Detta då i upplösning 1280x1024 med alla inställningar på high och 4x antialiasing. Visserligen sjunker bilduppdateringen en del när det blir mycket ljus och skuggor på skärmen, men inget som inte är spelbart under de korta stunder det förekommer.

Detta leder till att de vapen som är utrustade med ficklampa är de som används mest. Två vapen har denna förmåga och det är grundvapnet Blaster och den gamla hederliga automatkarbinen. I övrigt består arsenalen av en spikpistol på steroider, en granatkaster, ett raketgevär, railgun, hagelbrakare och gamla Quake-klassikern blixtgeväret och nykomligen Dark Matter Gun. Problemet är dock att dels är automatkarbinen utrustad med den ack så nödvändiga ficklampan, och dels är den så kraftfull att den lätt plockar ner alla fiender utom de mest bepansrade att den används i 90% av alla strider. Tråkigt då man under spelets gång får tillgång till uppgraderingar till flera andra vapen men karbinen är nästan alltid mest användbar, något som gör att resten av vapenskåpet hamnar i skymundan.

Trots att man strider tillsammans med andra soldater ungefär hälften av tiden handlar det alltid om ren och skär splatterfest där taktik är överflödig och ett hetsigt avtryckarfinger och snabba reflexer är att föredra. Upplägget är bakåtsträvande och uråldrigt då man hela tiden skyfflas mellan olika datorterminaler för att öppna dörrar någon annanstans. Eller så handlar det om att man ska hämta eller skydda en annan person som man ska ta genom en dörr som magiskt nog öppnat sig sedan man var där alldeles nyss. Det är konstant spring fram och tillbaka som gäller, något som efter ett par timmar börjar frustrera ordentligt. Actionsekvenserna är dock många och bjuder på härlig utmaning när det gäller att förvandla de vidriga Strogg-soldaterna till död sörja.

Raven gör allt väldigt enkelt för sig då de direkt bygger vidare på det som hände i Quake 2 utan att bry sig om att berätta något om allt det nya man får möta i Quake 4. Kane har till exempel ett rykte om sig att vara en sjuhelvetes actionsoldat som överlevt mer än de flesta, bland annat en incident på en rymdstation som hans kollegor mer än gärna pratar om. Om de nya fiendetyperna finns det också ganska lite information om. De gigantiska röda spindlarna kallas Harvester och har bland annat som uppgift att samla in reservdelar som används för att konstruera nya soldater. Detta nämns dock aldrig i spelet, utan är istället något som Tim Willits från id Software sade till mig en bakfull eftermiddag i april. Istället satsas allt som berättas på huvudfienden som måste besegras och därmed missas ett flertal tillfällen till att skapa mer djup i såväl Strogg-historien som Kanes karaktär.

Fiende-designen är även den något som ger ett något ljummet intryck då de vanliga fotsoldaterna känns fantastiskt fåniga och fult designade, medan de större och tuffare fienderna är dels betydligt roligare att slåss mot och imponerar betydligt mer grafiskt och designmässigt. Oftast blir det dock att man slåss mot halvnakna gunners som av någon konstig anledning har tappat både hjälm och rustning från då vi såg dom senast i Quake 2. Mycket av fiendeutbudet från förr är tillbaka, såsom gunners, tanks, hundar, medics och annat biomekaniskt otyg. Tillkommit har bland annat skönlåtande och teleporterande siren-damer som tycker om att slunga raketer mot spelaren, samt en fantastiskt läcker gladiator utrustad med en energisköld som absorberar skadan.

Flerspelardelen sägs vara en direkt anpassning av det vi åtnjöt i Quake 3 Arena, något som till viss del stämmer, men det är samtidigt en anpassning som lider av att den nya tekniken inte når riktigt ända fram för att emulera något vi gillade för flera år sedan. Till en början känner jag att banorna inte riktigt håller måttet, vare sig visuellt eller layoutmässigt, för även om det finns gott om höjdskillnader och såväl trånga utrymmen och öppna ytor och suverän sammankoppling mellan alla områden, är det något som saknas.

Designen känns ofta tråkig och bjuder inte på det hejdlöst imponerande dekorer som Quake 3 Arena ofta gav spelaren, detaljer som visserligen ignorerades av de flesta, men som för många gav ett extra gott intryck och förhöjde hela banan. Bäst är faktiskt de öppna rymdbanorna där man tar sig fram med hjälp av hopplattformar och futuristiska studsmattor. Här känns det mest som Quake 3 Arena, medan resten av utbudet känns ganska andefattigt. Fysiken sätter lite käppar i hjulet då jag känner att höghastighetshopp i sidled inte fungerar som i Quake 3 Arena, precis som att man inte längre kan raskt hoppa uppför trappor som man kunde i id:s sex år gamla mästerverk.

Dessutom kan jag inte låta bli att känna att vapenbalansen är lite ojämn då till exempel hagelbrakarn inte gör samma förödande skada i närstrid som förr, samt att hastigheten ibland känns lite för hög, konstigt nog. Det är inte dåligt gjort, långt ifrån, men det var lovat en emulering av Quake 3 Arena med den nya tekniken och tyvärr känner jag att detta inte håller samma kvalité, och sätter mig hellre med mitt gamla Quake 3 Arena. Detta må kanske bero på en smula överkänslighet från min sida då de brutala dödsmatcherna och flaggkamperna får folk att njuta i stora drag via Internet.

Problemet som Quake 4 dras med är inte att det är ett dåligt spel, absolut inte. Problemet ligger i att Quake 4 är en extrempolerad produkt som utvecklats för otaliga miljoner dollar, men som trots flera år av utveckling och en av marknadens just nu kraftfullaste grafikteknologier inte lyckas upphetsa eller fånga mig. Det är urgammal, beprövad och andefattig speldesign som bygger på gamla designval varvat med högoktanig action för att försöka dölja sina svagheter. Allt är dock inte misär och elände i Quake 4. Är man ute efter ett högoktanigt actionspel utan komplikationer, då kommer man sannolikt att tycka om Quake 4, gillade man Quake 2 kommer man antagligen att tjuta högt av lycka. Mellan allt flackande mellan olikfärgade datorskärmar får man köra både stridsvagn, walker-robot och agera akterskytt på en Strogg-linbana. Detta ger lite behövlig variation till Quake 4 men om sanningen ska fram hoppades jag på betydligt mer av detta enorma projekt. Fantastisk grafikteknologi och rå action räcker inte för mig om inte känslan finns där.

För att spä på det hela stötte jag dessutom på två riktigt elaka buggar. På två dagar hängde sig spelet tre gånger, vilket endast kunde lösas med en omstart av datorn. I slutet av spelet är dessutom två stegar horribelt buggade och går inte att ta sig upp för ordentligt. Den ena var jag tvungen att ta mig upp för och då jag fastnade vid toppen. Efter en stunds klurande visade det sig att jag bara kunde ta mig upp genom att trilskas med hoppknappen, på en annan stege gick det inte att ta sig upp alls. Två riktigt hemska buggar om jag får säga det själv, och något som resulterar i ett poängavdrag.

Till slut kan man väl bara säga att om man dyrkar Quake 2, är detta precis rätt spel att införskaffa. Tung action som tar ungefär 8-10 timmar att ta sig igenom, och med ett flerspelarläge som försöker vara Quake 3 Arena utan att lyckas. Jag må låta negativ, men jag är besviken och uttråkad tyvärr, och det kan jag bara beskylla Quake 4 för.

----------------------------------------------------------------------------------

Petter om Xbox 360-versionen
Jag är inte speciellt förtjust i Quake 4 till PC och således heller inte i Xbox 360-versionen. Ravens ultratraditionella framtidsfadäs, proppad med trist design och sömniga eldstrider, är det sämsta lanseringsspelet till Xbox 360. Den optimerade Doom 3-motorn, 1280x720-upplösningen och widescreen-läget gör att Quake 4 är riktigt snyggt och vore det inte för att skärmuppdateringen stundtals hackar som en diabildsprojektor skulle grafikbetyget motsvara det vi gav till PC-upplagan.

Handlingen är givetvis exakt densamma. Quake 4 tar vid exakt där Quake 2 slutade. Människan slår tillbaka mot Stroggerna en andra gång och spelaren axlar rollen som korpral Matthew Kane. Efter några timmars traggligt skjutande av samma ljusgrå zombies (med robotunderliv) tillfångatas Kane av stroggerna och förhandlas själv till en maskinell mördarmaskin.

Spelkontrollen är densamma som i Xbox-versionen av Doom 3 med samma lite sladdriga känsla. Att kontrollera Kane med 360-kontrollen känns helt naturligt för alla som spelat Halo-spelen, eller konverteringen av Doom 3. Den instabila skärmuppdateringen förstör dock den lilla tjusning som fanns i PC-förlagan och gör Quake 4 till det sämsta lanseringsspelet till Xbox 360 tillsammans med King Kong.4/10