Genji

Okamoto Yoshiki hör till de mest rutinerade producenterna i branschen och på meritlistan finner vi, bland mycket annat, Street Fighter 2 och Devil May Cry. Han lämnade som bekant Capcom under uppmärksammade former och Genji är hans första spel med sin helt egna utvecklingsstudio Game Republic. Spelet har i hypen kallats ett japanskt God of War, vilket Genji faktiskt i mångt och mycket lyckas leva upp till.

I spelet ikläder du dig rollerna som de båda historiska personerna Genkuro Yoshitsune och Benkei. Förstnämnda är en supersmidig playboy med förkärlek för finess, medan råbarkade Benkei är precis raka motsatsen. De har blivit indragna i en komplicerad situation i 1100-talets Japan och måste därför slåss med livet som insats mot krigsherren Kiyomori och återupprätta klanen Genji till dess forna storhet. För historiskt insatta kan det kanske vara av intresse att veta att spelet baseras på klassiska mästerverket "The Heike Story", som går att finna hos välsorterade bokhandlare.

Det unika med Genji kontra andra spel i genren är hur ofattbart organiskt allting är. Gräs vajar i vinden, blommande körsbärsblommor släpper försiktigt sina blad, löv blåser omkring och mängder av liknande detaljer ger känslan av en värld som andas och lever. Svag som jag är för japansk kultur kan jag inte låta bli att bara springa omkring länge på alla nya ställen bara för att titta. Här finns vindpinade berg, makalösa shinto-tempel och ödesmättade skogar. Färgsammansättningen är ytterst smakfull och för närmast tankarna till filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon samt Hero. Det är så enastående vackert. Dessvärre mäktar inte Playstation 2 med såhär sanslöst vacker grafik utan vissa tekniska uppoffringar och därför saknas ett bra alias-filter, vilket gör spelet flimrigt på ett sätt som jag inte sett till konsolen på flera år. Fördelarna uppväger dock och det här är ett av de snyggaste spelen till konsolen hittills, flimmer eller ej.

Som man kan förvänta sig när Okamoto Yoshiki håller i spakarna är själva fäktandet av förväntat hög klass. Det är aldrig några problem att slåss med den moståndare man vill, trots drivor av fiender och det är hela tiden ytterst kontrollerat. Jämför man med exempelvis Dynasty Warriors där man kommer långt med bara frenetiskt knapptryckande, eller något stela Onimusha är Genji vida överlägset.

Utvecklarna själva är väldigt stolta över en funktion kallad Mind's Eye, som vi västerlänningar framför allt känner igen som Bullet Time från Max Payne-spelen. Att nyttja det med medeltida japanska vapen är precis så häftigt som det låter och att ta ut en handfull fiender i ett enda hugg är inget problem om man bemästrar det hela. Som en twist tar man dock betydligt mer stryk om man blir träffad medan man använder Mind's Eye. Genji premierar också häftiga slagkombinationer, vilket gör dina figurer starkare om du får till tillräckligt många och långa. Det känns som att Genji hittat en perfekt balans av speldjup, utan att det för den sakens skull blir onödigt tillkrånglat.

Banorna är helt skräddarsydda efter de båda hjältarna och det mesta går att lösa på mer än ett sätt beroende på vem man spelar. Slå sönder hinder med Benkei eller kanske lömskt ta sig in bakvägen med Genkuro Yoshitsune. Överallt finns också dolda föremål som nya vapen och andra prylar. Jag gillar verkligen Genji så det var med stor sorg jag insåg att spelet var slut redan efter fem timmars äventyrande. Då hade jag ändå tagit det lugnt. Framför allt beror detta på att spelet i sig saknar riktig utmaning. Fienderna är helt enkelt inte tillräckligt svåra att döda, vilket känns som en grav miss i denna genre som annars mår bra av rejält tuggmotstånd. Nu får jag aldrig känslan av brutala strider under Japans kanske mest spännande era, utan slår ned motståndet på löpande band med en trött gäspning.

En annan stor del i den korta hållbarheten beror på att banorna också är för få och för korta. Visserligen finns det detaljer man lätt missar under första varvet och för den som blir lika inspirerad som mig av japansk folklore, är det skäl nog att spela en gång till. De allra flesta kommer dock att känna sig snuvade efter fem timmers ynka spel, knata tillbaka där de köpte sitt spel och byta in det mot något annat. Sammantaget tär den lågt ställda svårighetsgraden och det korta spelet tyvärr hårt på betyget till ett i övrigt fullständigt strålande spel.