Resident Evil 4

Ingen kan beskylla Capcom för lathet när de konverterat det för Gamecube skräddarsydda Resident Evil 4 till Playstation 2. Allt som vi lärt oss älska från originalet finns med och så mycket extramaterial har lagts till att jag faktiskt kan rekommendera de som redan har spelet att även spana in denna version. Den enskilt största anledningen till detta är det runt sex timmar långa Ada Wong-äventyret Separate Ways, som berättar stora delar av Leons äventyr, men med Ada bakom spakarna. Dessutom finns lite småbonusar som nya vapen och alternativa utstyrslar till huvudpersonerna.

Redan från den ytterst ogästvänliga starten på spelet känns allt behagligt välbekant och jag nästan avundas de av er som ännu inte spelat igenom Resident Evil 4. Miljöerna är sådär sjaskigt brunaktiga och jag kan nästan känna lukten av förruttnelse. Leon känns riktigt utlämnad åt sitt öde, att finna presidentens kidnappade dotter Ashley, medan han sakteliga inser att hennes försvinnande bara är toppen på något mycket större. Otäcka scener utspelar sig bland bybor som tycks ha förlorat både vett och sans och vad är egentligen det mystiska Los Illuminados, som man hör talas om allt oftare?

Resident Evil 4 är precis lika spännande som det var till Gamecube och det är fortfarande helt oöverträffat när det gäller att frammana direkta panikkänslor. Det är en helt annan sorts skräck jämfört med föregångarna och spelet är egentligen en renodlad tredjepersonsskjutare. Där originalen spelade mycket på tystnad, obehagliga lappar och en och annan släpande zombie, innehåller Resident Evil 4 istället rasande bönder som måste matas med oerhörda mängder bly för att de ska lugna ned sig. Helt över gränsen har dock inte Capcom gått och alla seriens kännetecken finns kvar, på ett eller annat sätt. Därmed har mängden ologiska pussel begränsats till ett minimum, dialogen innehåller fortfarande helt sanslösa one-liners, det går fortfarande inte att snabbt ta sig runt ett hörn, för att öppna dörrar behövs nycklar med speciella symboler och spara gör man lämpligtvis med en hederlig strömlös skrivmaskin.

Capcom har annars gjort ett fullständigt strålande jobb med konverteringen och trots enorma hårdvarumässiga skillnader mellan Gamecube och Playstation 2, ser denna version av spelet faktiskt näst intill identisk ut, minus ljuseffekterna som bantats något. Jag får verkligen detaljgranska för att hitta skillnader som att en del träd och buskar är borttagna eller att texturerna är lite sämre på några ställen. Det gör att spelet grafiskt hör till toppskiktet på Playstation 2. Vad som däremot inte är lika bra, är att spelet stundtals saktar ned när det blir alldeles för mycket action. Det är såklart oacceptabelt och även om det inte händer ofta, så leder det, tillsammans med de sämre ljuseffekterna till att det inte får vårat allra högsta grafikbetyg. Vill man se vad Playstation 2 verkligen går för, gör man bäst i att köpa ett spel helt optimerat för konsolen som Gran Turismo 4 eller God of War. Oavsett detta är det fortfarande en sanslös prestation att få det att se såhär bra ut och jag hade trott på ett långt sämre resultat.

För att verkligen skämma bort de som väntat på denna version av spelet, finns det ovan nämnda Ada Wong-äventyret Separate Ways. Det är sinnrikt konstruerat och utspelas på samma platser som det ordinarie äventyret, men låter Ada ta sig till helt nya ställen som tak och bakgårdar dit Leon aldrig kunde komma. Adas äventyr utspelar sig mestadels parallellt med huvudstoryn och det är otroligt spännande att få se vad som egentligen händer mellan de sekvenser där hon stöter ihop med Leon. Det gör att man får veta vad som lett fram till en rad märkliga sekvenser och händelser, och man inser att Leon haft mer att göra med Ada under äventyret än vad han själv nog tror. Ett exempel är när Leon omringas av blodtörstiga bönder i början av spelet, men räddas av kyrkklockan. Jag tänkte då inte mer på detta, men genom Separate Ways får jag veta varför allt som skedde faktiskt skedde.

Stundtals är det nästan att man får känslan av att Adas äventyr varit planerat långt innan Resident Evil 4 ens var släppt till Gamecube och inte förrän man har gått igenom Separate Ways, känns det som man faktiskt har spelat hela spelet. Så viktigt är det. Faktumet är att Adas äventyr känns så välskrivet att det hade kunnats släppas som ett eget spel och ändå få ett högt betyg. Man ska ju komma ihåg att de flesta Resident Evil-spelen, utom just del fyra, inte har varit längre än sex-sju timmar. Och dessa sex-sju timmar råkar vara exakt hur länge Separate Ways faktiskt räcker.

Det finns dock dessvärre ett område där Playstation 2-versionen inte riktigt rår på originalet, nämligen spelkontrollen och det är inte ens spelets fel. Istället handlar det om Dual Shock 2, vilken som bekant inte är lika exakt i sina utslag som handkontrollerna till Gamecube och Xbox. Det resulterar i att man aldrig uppnår samma precision i skyttet. Capcom har verkligen gjort allt de kunnat för att eliminera problemet, men helt har de inte fått bukt med det. När man har riktigt ont om ammunition och missar ett viktigt skott i onödan, skapar det dessvärre en frustration jag aldrig upplevde vid ett enda tillfälle i Gamecube-originalet.

Sammantaget har jag dock kapitulerat villkorslöst för länge sedan över Capcoms superambitiösa konvertering. Resident Evil 4 placerade sig välförtjänt på en svindlande tolfte plats på Gamereactors lista över världens bästa spel genom tiderna. Smaka på det, det finns bara elva spel som är bättre i hela världen. Leons spännande äventyr är tillika årets hittills solklart bästa och att till det dessutom få styra långbente skönheten Ada i en egen välskriven historia gör att Playstation 2-versionen, trots smärre brister i spelkontrollen, är näst intill lika oumbärlig som sin Gamecube-förlaga.