Harry Potter och den flammande bägaren

Det är härliga tider för Harry Potter-fansen. Denna vecka släpptes den senaste boken, Harry Potter och Halvblodsprinsen, översatt till svenska, idag släpps spelet baserat på den förra boken Harry Potter och Den flammande bägaren och nästa vecka är det dags för filmen baserad på sistnämnda. Harry Potter i överflöd alltså, vilket väl i och för sig väl är ungefär som man vill ha det, jag är sedan den första boken nämligen ohjälpligt fast i J.K. Rowlings underbara värld med allt vad det innebär.

Till skillnad från tidigare spel i serien som egentligen varit mer baserade på böckerna än filmerna, är detta ett mer regelrätt filmlicensspel. I och med det innebär det också mindre frihet för utvecklarna, eftersom boken är mycket lösare i sin handling än filmen, som ju måste berätta 700 sidor (som spänner över ett helt år) på under 2 timmar. Dessvärre har det inverkat negativt på spelet, som redan från första stund känns sämre än sina föregångare. Till skillnad från föregångarna har spelets tempo skruvats upp till det tredubbla. Därmed känns det inte riktigt som Harry Potters sköna skollunk där han ju faktiskt studerar på Hogwarts och stöter på både triviala problem som ska tacklas parallellt med kampen mot Han som inte får nämnas vid namn.

EA har helt uppenbart sneglat på Baldur's Gate: Dark Alliance, i utvecklandet av Harry Potter och Den flammande bägaren. Det märks inte minst på det liknande upplägget, men också på hur upp till tre personer kan kontrollera de tre huvudpersonerna Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasly. Spelet tar sin början efter världsmästerskapen i Quidditch sedan Harry under mystiska omständigheter blivit utvald att representera Hogwarts i en stor turnering mot andra trollkarlsskolor runt om i världen.

Har man inga vänner att spela med, tar datorn själv och kontrollerar de två figurer som inte används. Nytt för spelet är nämligen att man på flera ställen, måste spela som alla tre för att kunna ta sig vidare. Bland annat finns tillfällen då man inte ensam kan kasta en besvärjelse stark nog för att kunna forcera ett hinder, vilket dock lyckas om alla tre hjälps åt. Det går också att kombinera besvärjelser, vilket gör dem mycket mer kraftfulla. Att hjälpas åt är dock enklare sagt än gjort, för Bertie Botts färgglada bönor (de som finns i alla smaker, till och med öronvax) ramlar från de fiender man besegrar, vilket leder till en hysterisk huggsexa om dem. Det finns nämligen tre typer av bönor, varav en återställer energi, den andra återställer figurernas magimätare och den tre fungerar som valuta som kan användas för att köpa samlarkort som gör din figur starkare. Dessutom går det att åsamka varandra viss skada på varandra om man inte är försiktig eller bara vill vara lite jävlig. När Peter i rollen som Hermione stal precis alla Bertie Botts bönor, fick jag helt enkelt nog och gav mig på honom istället.

Harry Potter och Den flammande bägaren är det överlägset snyggaste spelet i serien. Den version jag spenderat mest tid med är Playstation 2-versionen och jag skulle absolut placera detta på en tio i topp-lista över den konsolens tekniskt sett snyggaste spel. Ett särskilt häftigt ställe är mötet med en eldsprutande draken, där man får chansen att styra Harry på hans flygande kvast i ett rasande högt tempo. Det hela är både mäktigt och specialeffektspäckat, men det hinner man knappt se på grund av farten. För att åstadkomma detta utan att göra avkall på spelbarheten har EA stakat ut rutten man flyger och som spelare behöver man bara se till att inte krocka med saker och ting, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort. Lyckligtvis går det att spela om denna bana när man vill för att samla poäng och slå sitt eget flygrekord.

Dessvärre är inte allt frid och fröjd med Harry Potter och Den flammande bägaren. Det lyser nämligen igenom att EA haft väldigt bråttom på slutet för att färdigställa spelet i samband med filmen. Det har resulterat i ett spel där långa delar av banorna man spelar till fots, bara känns som sega transportsträckor med evigt monsterdödande. Det tär också på Harry-känslan, som tappar det där engelskt genuina till amerikanskt slätstruket. Dessutom känns spelkontrollen väl seg och det är hela tiden en liten fördröjning på allt man gör. Kombinerar man detta med den tveksamma kameran från föregående spel, inser man att spelet hade mått bra av några månaders ytterligare finputsning.

Hela spelet lyser av det utsökta tekniska arbetet och det känns skönt att slippa föregångarnas hemska design på alla huvudpersonerna. Dessutom finns många riktigt fiffiga moment som den nästan Panzer Dragoon-doftande kvastflygningen och de 150 upplåsningsbara samlarkorten. Dessvärre är spelets brister lika många som dess fördelar och i slutändan kommer jag på mig med att allt som oftast bli irriterad på att Harry inte gör som jag vill, eller att något objekt helt skymt en dödlig fiende som bara stått en meter ifrån mig. Endast tack vare att man kan spela med två kompisar räddas Harry Potter och Den flammande bägaren från betyget underkänt.