Dragon Ball Z: Budokai Tenkaichi

Luftburna strider, enorma energiklot och gula spikfrisyrer. Goku är tillbaka för fjärde gången och jag stålsatte mig inför ännu en seg pseudo-fighter. Men den här gången är det inte Dimps som utvecklar (de var upptagna med tokusla Saint Seiya), utan Spike, visserligen en annan medelmåttig utvecklargrupp men åtminstone nytt blod. Och Tenkaichi lyckas faktiskt fräscha upp konceptet en aning.

Istället för perspektivet från sidan ser man nu sin kämpe bakifrån och kan röra sig fritt i enorma omgivningar. På så sätt blir det mer likt striderna i originalserien, där placering och överraskningsanfall ofta avgjorde resultatet. Det är faktiskt kul att flyga runt som en galning och sedan dyka på sin motståndare från hundra meters håll. Men samtidigt blir själva slagsmålen ännu simplare och det handlar fortfarande mest om att trycka upprepade gånger på slagknappen och sedan drämma iväg en Kamehameha. Kontrollen har förenklats ännu mer och nu är det bara en riktig slagknapp och en specialknapp, övriga knappar på handkontrollen används istället för att navigera runt de mer invecklade arenorna och för att eventuellt söka efter sin motståndare. Resultatet är ett spel som mer påminner om Zone of the Enders än ett fightingspel, men det är inte i närheten av lika bra.

Dragon Ball-fans kan glädjas åt att varenda karaktär som någonsin spänt musklerna i serien finns med, och den slutliga summan är ofattbara 90 spelbara karaktärer. Men då ska man också räkna med att hälften är varianter eller fusioner av befintliga figurer. Som jag tidigare berättat i Dragon Ball-recensionerna tröttnade jag på serien när grundidén med kämpar som hela tiden tränar hårt och lär sig nya attacker byttes mot vansinning styrkeinflation och bisarra kombinationer, samtidigt som hårda skurkar som Piccolo och Vegeta ersattes av en massa identiska utomjordingar i gummidräkter. Tenkaichi visar med oönskvärd tydlighet hur mycket av karaktärsgalleriet som är helt ointressant för alla utom de mest inbitna Goku-fansen. Dessutom lider spelet ordentligt av att praktiskt taget alla figurer fungerar precis likadant. Visst, det kanske heter Dodonpa eller Kamehameha, men slutresultatet är lik förbaskat en stor vit energistråle. Så slutresultatet blir som förut - ett okej spel för fansen men knappast någon nyskapande eller sensationell spelupplevelse. Jag hade kul med det första spelet, men sedan dess har serien i grunden stått och stampat, och ett nytt perspektiv förändrar inte den saken. Personligen spelar jag mycket hellre det läckra Dragon Ball Advanced Adventure som släpptes till GBA i somras.

Vi ses väl igen när det är dags att recensera Dragon Ball Z: Budokai 5 nästa år. Suck...