Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects

Varken seriefigurer (med undantag för Rocky) eller fightingspel hör riktigt till min specialitet, så när det var dags att recensera Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects bjöd jag istället hem ett glatt gäng vänner för att på så sätt kunna bedöma spelet i en mer passande miljö. Med wasabinötter, 7-up och seriebaserad partyfighting på schemat var förutsättningarna goda för en proffsig och rättvisande recension.

Min polare Mario valde Spindelmannen och själv iklädde jag mig rollen som en svävande kille med massa elektricitet runt sig. Väl ute på New Yorks bakgator prövade vi först att ta upp lite parkbänkar och soptunnor för att kasta på varandra. Det var rätt kul och våra två hjältar rörde sig runt i den tredimensionella arenan utan märkbara kontrollsvårigheter. Karaktärerna var hyfsat snyggt uppbyggda, läckert animerade och till på köpet coolt ljussatta. Dessutom gick det mesta i miljöerna att ha sönder, vilket ju alltid är kul.

Nästa sak som slog oss var att det bara fanns en attackknapp. Nope, inte ens en liten knapp för slag och en liten knapp för spark, nej här var det X-knappen som gällde för hela slanten. Lite skojigare blev det när vi upptäckte karaktärernas specialattacker som aktiveras med hjälp av axelknapparna och för en stund sköt Marios Spindelman och min elsnubbe nät respektive elfjuttar på varandra så det stod härliga till. Dock, inte ens med det mest ihärdiga av knappkombinerande kommer någon av karaktärerna upp i fler än fem- sex olika attacker, inklusive kast. När sedan Spindelmannen sopade banan med min blixtriga tönt enbart användandes av sitt nätkast blev jag sur, mumlade något om obalanserade karaktärer och langade in en stor näve wasabinötter, allt medan Mario skrattade rått och tog en klunk 7-up.

Efter ytterligare några matcher kunde vi faktiskt konstatera att det inte bara var den dåliga förloraren inom mig som hade talat, superhjältekrafterna är rysligt obalanserade och inbjuder inte till någon form av kreativt eller varierande spel. Elektras målsökande sai-knivar, Spindelmannens störiga nätkast och The Winks obstinata teleportationsslag är så ruggigt effektiva att det är löjligt och gör att vissa karaktärer inte har en chans.

En annan tråkighet är det snåla antalet karaktärer och banor som finns upplåsta från början. Av spelets totalt 18 karaktärer var det inte mer än en tredjedel som fanns tillgängliga från start. Inte så lyckat kanske, med tanke på spelets i övrigt lättsamma och lättillgängliga upplägg. Nåväl, i jakt på fler hjältar och mer banor gav vi oss på story mode. Här skulle vi få chansen att "Rädda jorden i en berättelse som saknar motstycke bland fightingspelen", enligt baksidestexten. Och det lät ju inte illa, Marvel-universumet har ju som bekant en närapå oändlig mängd hjältar, hjältinnor och superskurkar insyltade i de mest invecklade av intriger. Efter att ha tryckt oss igenom några riktigt stilrena och snyggt formgivna menyer fick jag anta rollen som stenklumpen The Thing från Fantastiska Fyran.

Platsen var någon form av hängande bro i New York och fienderna var små ettriga robotar med knivar, till synes direkt hämtade ur Final Fantasy VII. Ingen egentlig förklaring erbjöds, robotarna verkade mest ha kraschat på bron av misstag och The Thing befinna sig där av samma anledning. Efter att ha sparkat rumpan av några av smårobotarna (X-knappen, X-knappen, X-knappen) ställdes jag inför några lite större robotar. Även dessa med knivar och med design som hämtad ur Final Fantasy VII. Här var jag så infernaliskt trött på de fjantiga robotarna att jag kastade en bil på dem. Det fungerade och första uppdraget var därmed avklarat. Vi slängdes nu ut tillbaka till menyn där det gick att välja nästa uppdrag. En liten text berättade att The Thing nu var på väg hemåt och skulle tvingas slåss mot de elaka robotarna på New Yorks gator. Dessa elaka robotar visade sig vara exakt samma robotar som i första uppdraget och tillvägagångssättet för att besegra dem var fortfarande frenetiskt tryckande på X-knappen uppblandat med någon enstaka kastad bil. När inte heller uppdrag nummer tre bjöd på några som helst förändringar i vare sig fiendeutbud eller upplägg, och dessutom placerade stenklumpen på samma anonyma bro som i första uppdraget, började en lätt unken doft av evighetsmaskin sprida sig i rummet.

Nåja, efter de första fem uppdragen tog sig dock historien något och långsamt introduceras fler hjältar liksom deras onda avbilder, the Imperfects. Striderna mot dessa är värda ett extra omnämnande då datorn beter sig helt sjukt fuskigt och bränner på med sina allra starkaste attacker i en aldrig sinande ström. Den är dock inte alltför smart, vid två separata tillfällen hoppade min motståndare ner i avgrunden med omedelbar död och vinst för mig som följd. På ett sätt tur, annars hade jag nog inte kommit vidare utan gett upp i pur frustration. Problemet med story-läget är att spelaren förutsätts spela igenom det för att öppna upp allt innehåll i multiplayerdelen. Det hade möjligen varit okej om uppdragen varit roliga, fienderna varierade och stridssystemet utmanande men Marvel Nemesis brister på alla tre punkter. Det i sin tur gör att versus-läget blir löjligt begränsat för alla som inte känner för att tillbringa 8-10 timmar i med att traggla sig igenom det oinspirerade enspelarläget.

Trots ingredienser som hög stämning, två inbitna Marvel-fans och en massa snacks dog partyfightingkvällen ut rätt snabbt och vi fann oss istället uppe i köket med varsin kopp te. Marvel Nemesis misslyckades kapitalt att underhålla, inte för att det är i grunden ospelbart men helt enkelt för att spelsystemet är så förenklat och simplifierat att det inte finns något att lära sig. Det finns inga moves att träna in eller kombinationer att tajma. Det finns inga kontringar att lära sig eller taktiker att fundera ut. Allt resulterar ändå i en utsliten X-knapp samt en och annan kastad bil. Jag undrar om ens Nihilistic Software har kul med det här spelet och i så fall, vilken promillehalt de har i blodet då. Är det lättsam fighting du är ute efter är Super Smash Bros Melee ett tusenfaldigt bättre val och är det rent serievåld som estimeras erbjuder Marvel vs Capcom-liren oändligt mycket mer. Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects kan bara rekommenderas till den sjukligt besatte Marvel-fanatikern som värdesätter tajta trikåer och fjantiga namn högre än spelglädje och finess. Alla andra bör hålla sig borta. Långt, långt borta.