Jag har alltid fascinerats över hur påtaglig och stor den svenska stoltheten tycks vara i svenskutvecklade spel. Givetvis kanske inte i Battlefield 3 eller sådana monsterproduktioner där en utgivare som Electronic Arts nogsamt filar bort allt sådant. Men hos de mindre utvecklarna. Där råder onekligen en klar patriotism över att vara svensk.
Då menar jag förstås "patriotism" i ett kanske lite mer hälsosamt engagemang än de sedvanliga dumheterna som ordet vanligen för tankarna till. Snarare handlar det om självparodier och hemliga små insider-skämt. De små trollkarlarna i Magicka som frågar "Parta dunka dunka?!" eller klottret i tunnelbanan i The Darkness som skriver ut ord som "Fritös" och "Rumpa", för att inte tala om det här landets indiescen som representerar midsommarstänger, dalahästar och svenska språket med ett engagemang som för tankarna till väst och östkusen i en rappares 90-tal.
Aldrig blir detta nationalarv mer tydligt än i det gruppbaserade rollspelet Krater: Shadow over Solside som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Sverige. Jag vågar nästan påstå att halva nöjet med Krater har för mig varit att jag själv är från Sverige och kan förstå alla referenser och skämt som spelet badar i. Jag ser onekligen det extra lagret charm i att äventyraren Harald Malm springer ut och jagar livsfarliga Brölbjörnar beväpnad med en hockeyklubba. Eller i att undergångens ordinarie stadsmiljöer har bytts ut mot stugfyllda skrotbyar och lummiga granskogar nedlusade med skyltar för "Ikea", "Tunnelbana" och "Fesk".
Hela stämningen i Krater är snudd på elektrisk. I allt från den färgglatt och disigt snygga grafiken till det stilsäkra soundtracket. Äventyret blandar postapokalyps med humor och samhällssatir på ett utsökt sätt som inte minner så lite om det svenska penna och papper-rollspelet Mutant: Undergångens Arvtagare. Något som i min bok i princip är det finaste beröm jag någonsin kan ge.
Som spel är Krater av en svårbestämd genre, även om jag tidigare i texten refererade till det som ett gruppbaserat rollspel. För det stämmer bara delvis. Krater är egentligen mer av ett strategispels Diablo 3 eller kanske rentav ett MOBA-spel i stil med League of Legends. Om än att du spelar det helt själv. Det är svårt att avgöra exakt vad det är, mer än en frisk fläkt på många sätt och vis.
Tyvärr finns mycket i Krater som kommer i vägen för det fantastiska i spelet. Rentav väldigt mycket. Det största av dessa problem är att spelet inte känns särskilt färdigt. Sedan släppet har Krater varit totalt nedlusat av alla möjliga tänkbara buggar. De första dagarna gick det, för mig personligen, inte ens att spela mer än ett par minuter åt gången innan det att Krater kraschade. Mycket av spelets innehåll har också fått läggas till allteftersom och onlineläget som länge var ett av spelets säljpunkter har fått sitt släppdatum flyttat till den 10 juli.
Förhoppningsvis går allt detta att lösa med Fatsharks ihärdiga patchande men det finns även en del trassligare problem inuti själva spelsystemet. Främst i det märkliga leveltaket för karaktärerna i din enhet. Vissa karaktärer kan bara nå ett visst max på sitt leveltak och en del områden kräver karaktärer på en viss nivå för att kunna spelas. Det hela resulterar i ett omständigt pillande som drar ut på tiden och tar bort det emotionella engagemanget från karaktärerna. Det gör också äventyret onödigt repetitivt då nya karaktärer ständigt måste införskaffas och levlas upp gång på gång.
Krater: Shadow over Solside är det första spelet i en planerad serie på totalt tre som skall släppas. Nästa del väntas i höst och har titeln "Pledge of the Patriarch". Jag håller tummarna för att alla problem kommer att vara lösta tills dess. För trots sina brister så förtjänar Krater en publik. Svensk eller ej.