Walker: What the fuck is going on?
Adams: I have no fucking clue, what the fuck is this?
Lugo: Fuck if i know. This is fucking fucked up!
Adams: Fucking amen to that brother. Fuck this shit!
Walker: Quiet down for fucks sake you fuckers
Lugo: Fuck me! Look at this fucking stuff
Adams: Fuck! That shit is fucked up
Lugo: Fuck yeah it is!
Walker: Fuck!
Adams: Fuckeli fucky-fuck-fuck!
Lugo: Fuuuuuuuck!

Dialogen i Spec Ops: The Line är ibland så dålig att jag skäms. Jag styr löjtnant Martin Walker genom en semi-interaktiv mellansekvens med ena handen. Den andra håller jag för ögonen medan jag kisar lite lätt mellan lång- och ringfingret. Jag borde ha laddat med skämskudden men sitter lite illa till, dasslocksnäven får lov att duga. Hittills har spelets tre huvudkaraktärer uttalat ordet "Fuck" cirka 122 000 000 000 gånger. Och det kommer mera.

Mellansekvenserna är lite av en pina. Eller mycket av en pina, rättare sagt. De dyker upp nästan varje gång Spec Ops: The Line autosparar och de är lika utdraget långsamma som de är ointressanta och ofta direkt patetiska. Personligen har jag svårt att förstå varför man medvetet väljer att sakta ned ett högt och härligt tempo så pass ofta som Yager valt att göra med sina ambitiösa men ofta usla filmsekvenser. En tredjedel hade räckt, gott och väl. Samt dialog som inte författats av en berusad fjortonåring.

Nolan North, röstskådespelaren som sköter snacket för Nathan Drakes del i Uncharted-spelen, spelar Martin Walker. Han låter exakt som Nathan Drake. Samma röstläge, samma ton, samma frasering... det blir konstigt både en och två gånger. Nathan skriker inte "Fuuuuck!" lika många gånger som Martin, men i övrigt låter de som samma person. Vilket är synd, tycker jag. Nolan North är en bra röstskådespelare men börjar vid det här laget att vara ruskigt överanvänd och hans lättigenkännbara röst dyker nuförtiden upp i princip varenda spel.

I Spec Ops: The Line är det inte Irak, Kurdistan eller Afghanistan som agerar skådeplats för ännu ett digitalt krig. Istället är det rikemans-staden Dubai som drabbats av ruskprickar, krigsförbrytare, förrädare och en ordentligt übermassiv ökenstorm. När spelet börjar har det gått ett antal veckor sedan stormen med stort S blåste sönder och ödelade stora delar av staden. Överste John Konrad och en Delta Force-pluton skickas in i staden för att leta efter överlevare och när radiokontakten med dessa förloras - skickas Martin Walker och hans trofasta medhjälpare Adams och Lugo in.

Uppdraget är att lokalisera Konrad och hans pluton samt stävja eventuellt hot från plundrare eller terrorister. När spelet börjar står man på en sandtäckt motorväg ett par kilometer sydväst om Dubais innerstad och jag ska villigt erkänna att jag blev en gnutta... förvånad. Spec Ops: The Line hade på förhand inte väckt något särskilt stort intresse hos mig. En haltande, föråldrad, spelserie samt tidiga screens som skvallrade om ännu ett spel som fått sig en släng av Modern Warfare-sleven gjorde att jag förblev skeptisk ända in i det sista.

Men redan efter någon minut har jag gått från skeptisk till optimistisk och trots den pinsamma dialogen traskar jag in mot staden medan den gulbleka ökensanden knastrar under militärkängorna. Det tar dock bara en dryg minut innan Walker, Adams och Lugo stöter på patrull i form av arabiska terrorister och skjutandet kan börja. Spec Ops: The Line spelas ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv och precis som i Gears of War-spelen är det viktigt att sätta sig i skyddad position innan man börjar besvara fiendens eldgivning.

Faktum är att man är spröd som ett Marie-Kex och dör av endast ett par träffar från de osannolikt pricksäkra fiendernas puffror. Detta tillför såklart ett taktiskt element till The Line då det ofta är stört omöjligt att Call of Duty-rusha mot nästa checkpoint. Det handlar istället om att ta sig tid, kasta sig mellan olika skyddade positioner och plocka fienderna en efter en med hjälp av något av spelets 12 vapen. Medhjälparna styrs antingen automatiskt med hjälp av artificiell intelligens eller av dina kompisar. Som Co-op-spel är Spec Ops: The Line riktigt lyckat. Miljöerna är väl anpassade för samarbetsdöd och alla de moment då man måste trycka tillbaka en grupp anstormande terrorister medan antingen Adams eller Lugo dyrkar upp en dörr eller liknande - är välgjorda och perfekt iscensatta.

Efter ett par banor inomhus med siktet inställt på de vilt vrålande öken-terroristerna tar Spec Ops: The Line en liten vändning och förvandlas till något annat. En blodig konspiration börjar nästlas upp och Yager blandar in element från såväl filmvärlden som från tidigare spel i serien. Hemligstämplade CIA-uppdrag, förräderi och flera olika motiv radas upp och avser att lämna spelaren på helspänn. Som jag nämnde tidigare faller mycket av berättandet och spelets handling på de usla mellansekvenserna men i grunden finns här en story som till skillnad från exempelvis Modern Warfare-serien är värd att berätta.

Rent spelmässigt är Spec Ops: The Line lika tight som det är belönande. Spelmekaniken är grundläggande och avviker inte från normen men vapnen är roliga att använda och det känns bra att kasta Walker mellan olika hinder. Man kan genom ett enkelt knapptryck beordra de andra grabbarna att till exempel prickskjuta utplacerade fiende-snipers eller kasta granater (i singleplayer-läget). Det blir en aning enformigt under de sista tre timmarna då Yager upprepar för många moment, men i övrigt är detta ett stabilt actionspel som roar, framförallt i co-op.

När det gäller grafiken är Spec Ops: The Line en mix av bra och dåligt. Jag gillar designen som känns generisk och originell på samma gång. Dubai är gulblekt och storslaget och Yagers grafiker har valt att arbeta med färgsatta skuggor vilket ger spelet ett aningen annorlunda utseende. Jag gillar även spelets ljuseffekter som ofta imponerar, speciellt under de banorna som utspelar sig på natten då endast månskenet lyser upp Walker och hans män.

Det som däremot inte är lika imponerande är texturarbetet som ibland lämnar en del att önska. Även partikeleffekter såsom rök och eld ser ofta ganska bedrövliga ut. När det gäller ljudbiten är Spec Ops: The Line en besvikelse. Dialogen är kristallklar och krispig medan vapnen påminner om fjösiga ärtkanoner. Surroundmixen är grumlig och ojämn och miljöljuden har en skränig och irriterande karaktär. Detta vägs upp en aning av att fienderna spelar Deep Purple inuti sitt högkvarter (ett sönderbombat lyxhotell) men i slutändan är ljudet den sämsta biten i det här spelet.

För den multiplayertörstande gamern innehåller Spec Ops: The Line ett flertal spellägen som alla tycks fungera väl. Banorna är lite för små för min smak och jag föredrar alltid förstapersonsperspektivet när jag ödslar ammunition på nätet - men med det sagt har Yager vare sig misslyckats med vapenbalansen eller det urval av olika spellägen som här erbjuds.

I slutändan är det här en stabil actionöverraskning som erbjuder välgjord spelmekanik och ett härligt samarbetsläge. Det finns ett våldsamt och ibland provocerande budskap här och ett inlägg i en debatt om hur långt en soldat ska behöva gå. Var gränsen går någonstans och om barmhärtighetsmord någonsin kan vara motiverat. Om du kan se bortom den fåniga dialogen och det bitvis lite väl linjära upplägget är Spec Ops: The Line en given köprekommendation.