Sonic Rush

I dessa tider när tredimensionell grafik så sakteliga även tar över den portabla spelmarknaden, är Sonic fortfarande lika pannkaksplatt som alltid. Eller, ja, nästan i alla fall för när det vankas möte med den genomonde vetenskapsmannen Eggman blir spelet plötsligt tredimensionellt. En märklig mix som visar sig fungera alldeles klockrent.

Sonic Rush känns som en ultimat version av Sonic Advance-spelen. Allt har trimmats till tusen och spelet bjuder på hiskeliga adrenalinkickar när man springer runt i loopar så stora att det krävs två skärmar för att visa dem. Miljöerna lär vara välbekanta för de som spelat Sonic-spel tidigare och redan första banan känns misstänkt mycket som klassiska Green Hill Zone och efter avklarad boss vankas en vattenbana. För övrigt är det inte bara Sonic man får spela med, utan nykomlingen Blaze the Cat gör storartad entré i Sonic Rush. Det tillför dock inte så mycket i praktiken, även om hon är betydligt roligare att spela med än tidigare feminina hemskheter i Sonic-serien såsom bland annat den chockrosa Amy.

En stor skillnad gentemot de tidigaste Sonic-spelen (de som gjorde honom till den världsstjärna han är) är att Sonic Team själva inte riktigt tycks tro på sin egen maskots förmåga att göra annat än att vara snabb. Det yttrar sig i praktiken så att alla banor egentligen går att klara av genom att bara trycka styrkrysset åt höger 90 % av tiden. Det förtar mycket av finessen i spelet. Att få kuta fort med Sonic ska ju vara en bonus, inte själva huvudpoängen. Nu blir det som att leva på god glass med chokladsås, vilket - tro det eller ej - faktiskt blir lite enahanda efter ett tag.

Att titta på spelet är annars en ren fröjd och det är som sagt synd att så stor del av spelet bara består av springande. Omgivningarna är ofta fantastiska, vilket man dock knappt ens hinner uppfatta medan Sonic spränger ljudvallen gång på gång. På de få banor som finns där tempot är lite lugnare, är grafiken paradoxalt nog inte riktigt lika vass. Det är såklart en helt vansinnig felprioritering och gör att de banorna inte alls känns lika roliga som de borde vara.

Spelkontrollen är annars klockren och det krävs riktiga ninjanerver för att undvika attacker medan man forsar fram i raketfart. Tyvärr kan jag ändå känna att spelet är lite för begränsat. Visst är det på alla vis tekniskt bättre än samtliga föregångare, men jag hela tiden en gnagande känsla av att jag faktiskt gjort det här förut. Sonic Rush är verkligen bara ett extra färgglatt och snabbt Sonic Advance, vilket får det att kännas lite gammalt. Mer nytänkande hade varit önskvärt.

Den verkliga behållningen i Sonic Rush visar sig faktiskt vara de fenomenala tredimensionella bossfighterna. Där ges chansen att röra sig fritt, vilket ger spelet mer liv. Eggman tar som vanligt allehanda märkliga farkoster till sin hjälp för att ta kål på Sonic som i sin tur lekande lätt får honom på bättre tankar genom milt våld. Den cel shadade grafiken är häpnadsväckande läcker och jag hoppas att en eventuell uppföljare ser ut såhär hela spelet igenom. Är det förresten bara jag som minns det sorgligt bortglömda Pandemonium som släpptes till ett flertal format under 32 bitars-eran? Efter att ha spelat dessa bossfighter samt Capcoms Viewtiful Joe-spel till Nintendo DS vet jag att enheten skulle klara av det lekande lätt. Just det konceptet skulle passa löjligt bra för ett Sonic-spel.

Även om jag hör till skaran som föredrar Sonic framför Mario, går det inte förneka att det börjar kännas som att kotten sett sina bästa dagar. Enda gången han glimmat till på sistone är i det första Sonic Advance-spelet som sedan fick två likartade uppföljare. Annars har det hela denna generation handlat om Dreamcast-konvertringar, hafs-arbetet Sonic Heroes och nu senast katastrofdåliga Shadow the Hedgehog. Sonic Rush är på intet sätt dåligt och känns finslipat till tusen, men är idag för primitivt för att aspirera på de verkliga toppbetygen.