Lite sur är jag allt. Eller ganska mycket, när jag väl känner efter. Jag har nyss klarat det sista uppdraget i Activisions senaste filmlicensspel och därmed förstört delar av den upplevelse som den kommande storfilmen lär erbjuda. The Amazing Spider-Man tar förvisso vid där filmen slutar och handlingen äger rum cirka tre veckor efter det att Spider-Man lyckats stoppa The Lizard, men med tanke på hur detaljerad spelets handling är - har jag garanterat redan förstört stora delar av rullen då jag under äventyrets gång blivit informerad om flera av långfilmens viktigaste vändpunkter.
Livet som bortskämd spelrecensent är hårt med andra ord. Men någon måste ju göra det (jag vet, jag låter som en gnällig barnrumpa och driver därmed lite med hela grejen, på min egen bekostnad). Hur det än är tar The Amazing Spider-Man sin början under ett smygbesök hos Oscorp. Peter Parker gulli-gullar lite med flickvännen Gwen (som inte ens påminner om Emma Stone) som smyger in Spindeln i företagets hemlighetsstämplade avdelning där forskningen rörande korsningen mellan mänsklig DNA och genetik från diverse djurarter - fortgår.
Det tar inte många minuter innan helvetet bryter lös. Parkers spindelblod driver försökskaninerna inuti Oscorps Deus Ex-doftande karantäntuber till vansinne och en korsning mellan en ettrig noshörning och en människa samt en lejonkille med jättekonstig näsa - smiter ut. New York står inför en smärre katastrof, med andra ord, och den enda som är stark nog att stoppa Rhino och hans vildsinta polare - är du (Spider-Man).
För att lyckas tar Peter Parker hjälp av en lite otippad expert på ämnet. Han fritar nämligen The Lizards skapare Dr. Curt Connors från en välvadderad cell på ett avlägset mentalsjukhus. Detta för att kunna ta del av Connors kunskap både beträffande Spidelmannens egen mutation men främst för att lättare kunna lokalisera de muterade monstren som Oscorp framställt.
Efter ett par enklare nivåer mer eller mindre designade som tutorial-banor sitter Spider-Man på fönsterbläcket till sin vindsvåning och som spelare kan man välja om man vill kasta sig ut över 21st Street eller backa tillbaka in i lägenheten för att byta dräkt, prata med Connor eller läsa igenom tidningsartiklar som rör de senaste dagarnas mutantkaos.
The Amazing Spider-Man är delvis upplagt som ett sandlådespel där man utgår från Peters lägenhet och sedan kan kasta sig ut bland hustaken och fritt utforska New York. Samtidigt är spelets samtliga inomhusuppdrag betydligt mer inrutade och varje gång man väljer att ge sig i kast med ett av dessa krossas illusionen av att vara fri som en fågel då en superseg och ytterst traditionell laddningssekvens automatiskt transporterar spindeln till en ventilationstrumma.
Väl ute i friska luften delas uppdragen in i huvudmål och sidouppdrag. De sistnämnda är ofta triviala utmaningar som att stoppa en ficktjuv eller stoppa ett gäng gängmedlemmar från att stjäla en basketboll (?). Dessa uppdrag låter roligare än vad de egentligen är och förutom att de är för enformiga och för få till antalet är det svårt att motivera varför man ska utföra något av sidouppdragen då staden och spelvärlden i sig känns så livlöst platt och poänglös som den ofta gör.
The Amazing Spider-Man hade kunnat bli ett mästerligt, mästerligt spel om Beenox hade lagt ned mer tid, kraft och möda på att skapa en bättre atmosfär och stämning i spelvärlden. De borde även ha fyllt den med en större känsla av mening än vad som här erbjuds. Det finns förvisso gott om såväl dödsslöa trafikanter som slumrande uteliggare runtom på New Yorks gator men på det stora hela märks det väl att spelstaden är en samling hastigt uppställda polygonflak snarare än en levande och inbjudande micro-värld.
När det gäller det spelmekaniska är The Amazing Spider-Man inte alls särskilt dåligt - tvärtom. Det går ultrasmidigt att kasta sig mellan husen och att smiska lejda hejdukar på löpande band har aldrig känts så enkelt och lätt som i Beenox senaste. Nog för att man med enkelhet kunde hamra sig igenom hela Batman: Arkham Asulym genom att i princip endast nyttja en eller två av Läderlappens slagknappar, men The Amazing Spider-Man tar konceptet knappdöd till en helt ny nivå.
Vid flera tillfällen stöter Parker på drösvis med puckade fiender på en och samma gång. Det krävs då att man använder axelknapparna för att hoppa upp i luften, skicka ned spindelnät i hejdukarnas anleten för att sedan kasta sig ned i all världens fart för att genomföra en dödlig avslutningsattack. Synd bara att allt detta sker med ett knapptryck snarare än låt säga... fyra?
I början känns spelmekaniken lättillgänglig och smart/smidigt planerad. Bara efter ett par timmar börjar man dock önska att Beenox hade utformat en lite mer... svårbemästrad spelkontroll med ett större djup. Detta för att på så sätt erbjuda gratisbelöningar när spelaren efter någon timmes träning själv kommer underfund med de mer avancerade momenten samt själv lär sig att bemästra de mer våghalsiga manövrarna.
Som det är nu går det alldeles utmärkt att bara slänga sig ut från ett 200 meter högt hustak och i blindo svinga sig genom kvarter efter kvarter utan att vare sig sikta, försöka precisionspricka spindelskotten på passande husfasad eller styra Spider-Man mot rätt riktning. Spelet är till stor del helt automatiserat vilket förtar lite av hela känslan med att fri som en fågel slänga sin knallröda lekamen mellan New Yorks högsta skyskrapor.
När det gäller stealth-uppdragen blir det nästan pinsamt uppenbart var Beenox hämtat sin inspiration ifrån. Spindelmannen både beter sig och ser ut som Läderponken i Batman: Arkham Asylum och det finns ett flertal funktioner och specialattacker som är direkt hämtade från Rocksteadys stilbildande actiondräpare. Stealth-uppdragen i The Amazing Spider-Man är till skillnad från Batman: Arkham Asylum dock inte särskilt underhållande. Istället segar de ned ett i övrigt ganska välavvägt speltempo och precis som de mer traditionella inomhusuppdragen blir det ganska snabbt både enformigt och mer än en gnutta klaustrofobiskt.
Det råder för mig ingen tvekan om att det här spelet är som allra bäst under den första timmen innan man hunnit tröttna på den alltför självspelande och simpla spelkontrollen samt de enformiga uppdragen. Bossfighten mot Oscorps ultragigantiska spindelrobot mitt i Central Park är ett tillräckligt bra ögonblick för att motivera ett maratonpass med Beenox tredje Spider-Man-spel, detta trots att superroboten precis som alla andra bossar är på tok för lättbesegrad.
När det gäller spelets audiovisuella kvaliteter är detta en mix av både bra och riktigt dåligt. Bäst är animationerna som imponerar rakt igenom. Parker rör sig otroligt snyggt både när han springer, slåss och framförallt svingar sig mellan skyskraporna. Det finns även delar av staden som ser riktigt bra ut med läckra ljuseffekter och total avsaknad av irriterande pop-up. Det är istället texturarbetet samt spelets snudd på horribelt fula nattmiljöer som drar ned grafikbetyget. Även effekter såsom eld, rök och diverse explosioner lämnar en hel del att önska.
Detsamma gäller ljudbilden som är en spretig mix av riktigt bra och avgrundsdjup smörja. Tråkigt nog ville inte filmens originalskådespelare ställa upp på att spela in sina röster även till filmen vilket gör att produktionen, trots välregisserade och ofta spännande mellansekvenser, känns lite som amatör-timmen på Fagervallens Mellanstadieskola. Desto bättre är musiken som trots att den loopas in i absurdum känns sådär spralligt Spidelmannen-aktig och helt enkelt perfekt.
I slutändan är Beenox senaste licenslir ett ambitiöst försök att trumfa Rocksteadys genomhårda Batman-äventyr. Tyvärr har man lånat lite väl många idéer och inte stoppat in tillräckligt mycket originalitet. The Amazing Spider-Man faller även på bristande atmosfär, ett bekymmer som exempelvis Batman: Arkham City aldrig led av. Rocksteadys spel fullkomligen dröp av en spännande känsla av att Gotham City verkligen var en levande, ogästvänlig och dynamisk värld. New York City i The Amazing Spider-Man känns i jämförelse som en platt gammal samling med ihåliga pappkartongs-kåkar. Och det är med sorg i hjärtat jag ännu en gång slår fast att Spider-Man ännu inte riktigt lyckats trollbinda mig i spelform. Jag fortsätter att vänta...