London 2012 - The Official Video Game of the Olympic Games (phuh!). Det tar längre tid att skriva ut namnet på det här spelet än vad det tar att bli riktigt bra på simhopp. Snudd på, i alla fall. Jag har spenderat den senaste veckan i sällskap av ett gäng zombiefierade skräckmänniskor som alla tävlar om de åtråvärda OS-medaljerna i årets olympiad. Sega har ännu en gång gjort sitt allra yttersta för att för första gången på väldigt, väldigt länge erbjuda en vettig OS-upplevelse i spelform. Och ja, tro det eller ej men i år har de lyckats. London 2012 är inte briljant. Men det är välgjort, varierat och roligt. Vilket jag aldrig hade trott.

Beijing 2008 var en enda stor soppa av hopplös spelbarhet och märkliga prioriteringar. Jag gillade det inte alls och sörjde det faktum att världens bästa olympiad utvecklades för 30 år sedan till en maskin vars processor var lika kraftfull som en limpskiva. Jag pratar om Konamis ultraklassiska Track & Field II och ja, det gäller fortfarande. Det har inte släppts en enda spel under de senaste 23 åren som ens kan mäta sig med briljansen i Track & Field II. Vilket måste anses som ett av de mest bisarra fenomenen i hela spelvärlden.

Jag gillar egentligen bara två stycken OS-spel. Jag har aldrig fastnat för några andra spel som innehåller grenar från den somriga varianten av de anrika spelen. Track & Field II (NES) och Ahtlete Kings (Sega Saturn) är mina favoriter och två geniala spel som jag säkert spenderat 400 timmar med, sammanlagt. Det är något visst med att samla sina sportkåta kompisar och under varma sommarkvällar rivstarta de riktiga OS-spelen med ett par medaljrusher i spelform. Man kämpar så svetten droppar, lirar så tummarna värker och gör allt i sin makt för att hamna överst på prispallen. När det görs bra är det strålande multiplayer-underhållning. Och i och med London 2012 - The Official Video Game of the Olympic Games har Sega lyckats.

Till skillnad från de allra flesta OS-spel har Sega valt att frångå mycket av det där Konami-patenterade knappdödandet som framförallt Track & Field alltid varit känt för. Istället gäller det att under löpgrenarna att hålla en jämn rytm med tummen på A-knappen (Xbox 360-versionen). Just den här delen av London 2012 gillar jag inte riktigt, men det är också en av ganska få klagomål som jag har gällande det spelmekaniska. Jag vill trycka supersnabbt under 100 metersloppet. Jag vill mörda A-knappen under stafetten och använda baksidan av ett limstift när jag samlar fart inför längdhoppet. Här borde Sega helt enkelt ha tjuvkikat på sin egen gamla klassiker Ahtlete Kings.

I övrigt är London 2012 enkelt upplagt och spelmässigt utmanande/underhållande. Simhoppet och gymnastiken fungerar lite som en Quick Time Event-sekvens (eller valfritt dansspel) där det handlar om att i tät följd pricka samma knapp som dyker upp på skärmen medan dubbelvolten eller mollbergaren utförs. Sega Studios Australia har återanvänt moment från vissa grenar i flera av dem andra.

Egentligen borde jag väl klaga på just det här men ser ingen direkt anledning då det i slutändan endast gör att man enklare kommer igång med flera av grenarna och snabbare kan påbörja sin rivalitet med soffpolarna. Sägas ska dock att alla grenarna i London 2012 inte är bra, jag tänkte spalta upp ett par av de som gjorts bra samt gnälla lite på de som kunde varit betydligt bättre.

100 meter
Löpningen i London 2012 är inte dåligt genomförd, men i slutändan lite väl händelselös. Det gäller som sagt inte att trycka på en (eller två) knappar så snabbt man överhuvudtaget kan - utan mer om att hålla en jämn och ganska långsamt rytm på A-knappen.

100 meter häck
Häcklöpningen är uppbyggd på exakt samma sätt som löpningen förutom att man hoppar över häckarna helt analogt med hjälp av den vänstra analoga styrspaken. Här fungerar spelmekaniken betydligt bättre då utmaningen i att hålla en jämn takt med högra tummen och snyggt och smidigt tajma in häckhoppen med den vänstra innebär en utmanande och rolig gren som kräver en del träning.

Längdhopp
I längdhoppet gäller det att hålla samma jämna takt som i löpningen. Trycker man för fort blir atleten man styr trött och man får inte med sig den fart inför hoppet som krävs för att hamna på pallen. När man väl när hopplattan gäller det att försiktigt snurra den vänstra styrspaken mot rätt hoppvinkel medan man avfyrar sin hoppare på A. Inte spelets bästa gren men ändå inte särskilt dåligt.

Höjdhopp
Samma som längdhoppet förutom att det känns som om spelmekaniken fungerar sämre just här. Detta är enligt mig spelets kanske sämsta gren. Höjdhopp ska göras som det gjordes i Athlete Kings.

Kulstötning
Kula och spjut är båda baserade på ungefär samma system. Man laddar upp farten genom att hålla jämnt tempo på A-knappen som under löpningen, styr sedan kastet genom att bestämma vinkel med den vänstra styrspaken och släpper sedan iväg kulan med A-knappen. Skapliga grenar som fungerar relativt väl.

Diskus
Att kasta diskus i London 2012 är verkligen ingen lätt match. Detta är en strålande gren som kräver att man övar en hel del. Detta eftersom den består av hela fem olika moment. Man påbörjar snurren genom att pricka olika kommandon med styrspakarna och styr sedan kastets vinkel (höjdmässigt) med den vänstra styrspaken. Man har bara några sekunder på sig vilket gör den här grenen till en av spelets mest utmanande, och bästa.

Simhopp
Som jag nämnde tidigare är simhoppet upplagt lite som ett dansspel, eller en Quick Time Event-sekvens. Man väljer vilket hopp man vill utföra och får sedan ett kommando som visar vilka knappar hoppet innefattar. Sen gäller det att hänga med och pricka knapparna när de dyker upp på skärmen. Tyvärr är knappsymbolerna lite för små och ibland lite för otydliga då de placerats ovanpå atleten som hoppar. Sega skulle istället ha placerat själva ikonerna högre upp i bild samt gjort dem större. När man väl tajmat knapptrycken gäller det att sätta landningen vilket man gör med den vänstra analoga styrspaken. Den här delen är den absolut svåraste delen av hela grenen och kräver en del träning. och flyger simhopparen ned i vattnet likt en tvärställd skinkstut, magplaskar och kikar upp ur poolen med ett förgrymmat ansiktsuttryck.

Pistolskytte
Pistolskyttet är en strålande gren. En av spelets bästa. Man styr pistolarmen med den vänstra styrspaken och skjuter med hjälp av den vänstra avtryckaren. man har bara sex sekunder på sig att pricka fem tavlor vilket gör pistolskyttet till en utmanande gren som Sega lyckats väldigt bra med.

Lerduveskytte
Spelets bästa gren, utan tvekan. Lerduveskyttet är verkligen helt perfekt utformat med smart upplägg, fantastisk vapenkänsla och härliga stationer.

Pilbågsskytte
Precis som de två tidigare skyttegrenarna är pilbågen en strålande del av ett väl godkänt OS-spel. Man måste ta hänsyn till vinden och att pricka mitt i tavlan är rysligt svårt. Här gäller det att hålla tummen lugn och släppa pilen vid precis rätt tillfälle. Man drar pilbågen bakåt genom att röra den högra analoga styrspaken bakåt, man siktar sen med den vänstra spaken och släpper iväg pilen genom att föra den högra spaken framåt. Det känns analogt och väldigt verklighetstroget.

Pingis
Märkligt nog har Sega valt att inkludera bordtennis men inte brottning, boxning, taekwando, stavhopp, fäktning, 10-kamp eller judo. När det gäller det spelmekaniska är dock pingisgrenen riktigt välgjord och påminner om Rockstar-höjdaren Table Tennis. Kameran är lite väl avlägsen vilket mellan varven gör det svårt att verkligen se vad som händer på bordet och att få ut sin forehand-arm är ibland onödigt invecklat, men överlag är detta en lyckad gren.

Tyngdlyftning
Tyngdlyftningen är superb. Här går det ut på att trycka så snabbt man kan (likt en svettig dåre) samt balansera stången och vikterna med hjälp av de båda styrspakarna. Man rycker upp stången till bröstnivå genom att föra båda spakarna uppåt, samtidigt, i en hastig rörelse. Man trycker sedan upp stången ovanför huvudet genom att göra samma sak, fast åt andra hållet. Det gäller sedan att pumpa A-knappen för allt vad tummen håller för, för att stången ska stanna ovanför huvudet.

Simning
Simningen är strålande. Oavsett vilken disciplin eller vilken längd på loppet man väljer. Bäst är fjärilssimmet då man styr sin simmares armar med de båda styrspakarna. Det går ut på att veva med lemmarna i en jämn och effektiv rytm. Det gäller att inte vara för hetsig och att låta hela simtaget ske innan man laddar om och ger sig på nästa. Det handlar om att röra båda tummarna lika mycket - samtidigt och om att pricka vändningarna. Roligt och smart utformat.

London 2012 - The Official Video Game of the Olympic Games började inget vidare. Under min första timme var jag ganska skeptisk. Flera av grenarna kändes oinspirerat trista och den intetsägande grafiken tilltalade mig inte alls. Men så började det växa, och efter ett 100-tal olympiader och flera kvällar tillsammans med mina mest sporttokiga kompisar har jag definitivt ändrat mig. Presentationen är snygg (trots den horribla OS 2012-logotypen) och smidigt strukturerad, laddningstiderna superkorta och kommentatorerna fullständigt briljanta. Det var länge sedan jag spelade ett OS-spel som faktiskt roade mig. London 2012 är underhållande, utmanande och snyggt sammansatt.