Finns det någon sanning om sportspel som är mer konstant och pålitlig än alla andra så är det följande: multisportspel är antingen fullständigt horribla, eller i bästa fall utpräglat mediokra. Detta oavsett om de innehåller snö- och isidrotter eller som är brukligt så här års, friidrott, simning, bågskytte och annat. Att dessa oftast usla spel fortsätter att dyka upp i butikshyllorna år efter år är ändå inte helt förvånande. Det finns nämligen ett brett intresse för de aktuella idrotterna och en inte helt orimlig gissning är att köparna oftast inte tillhör världens mest kräsna gamers.

Dessutom kan statusen som officiellt OS-spel säkert göra sitt till för att locka till sig hundralappar från sportnördar som likt jag själv och den gamla Galenskaparna-serien Tornado lever "i väntan på nästa OS". OS-sigillet är dock en lyx som den tyska studion 49games inte har haft förmånen att avnjuta sedan Turin 2006. Istället jobbar de oförtrutet på, sommar som vinter, och släpper produkter som vanligtvis når något högre än föregångaren. Dock aldrig lika högt som Track & Field II från 1988, för att sätta saker i perspektiv.

Summer Stars 2012 skiljer sig på ytan heller inte mycket från tidigare årgångar. Några enkla menyer navigeras snabbt och snart är karriärläget igång. Jag möts av ett stort hexagonalt rutnät där varje avklarat moment låser upp de intilliggande rutorna. För att ge snabb överblick av innehållet har varje cell en symbol som representerar sporten som skall utföras, samt en färgkodning som signalerar träning, tävling, duell eller specialutmaning. Enkelt, smart och sammantaget något som sporrar tävlingsmänniskan i mig att vilja lägga ner massor av tid på att nå rutnätets slut.

Allt detta vore naturligtvis tämligen värdelöst om inte grenarna i sig vore något att ha. Men faktum är att flertalet faktiskt är riktigt välgjorda. Särskilt friidrottsgrenarna påminner om genrens svunna storhetstid, även om känslan inte är på samma nivå som den i arkadhallarna för över 20 år sedan. Här finns löpgrenar över diverse sprintdistanser, som alla bygger på tajming i starten och sedan bärsärkarröj i sidled på en stackars analogspak för maximal fart.

Trots enkelheten är det svårt att argumentera emot träffsäkerheten. Snabbare rörelser ger snabbare löpning och uthållighet blir lätt en faktor värd att beakta. I hopp- och kastgrenar är ofta ansatsen uppbyggd enligt samma princip medan det sista momentet handlar om tajming och att hitta rätt vinklar. Undantagen är det rytmbaserade höjdhoppet och släggkastning, som bygger på rotation.

Bland övriga grenar finns en del bottennapp. Mountainbike är en sorglig historia med skrattretande hoppfysik, svårbemästrade trick och låg svårighetsgrad. Fäktningen är närbesläktad då också den känns styltigt utförd. Här känns resultaten i duellerna till en början nästan slumpartade, för att efter en tid vara på tok för lätta, så snart tekniken har bemästrats.

Men visst finns grenar utöver friidrotten som fungerar helt okej. Simningen, som till skillnad från löpningen använder båda spakarna, samt kräver viss återhållsamhet, är exempelvis ganska rolig. Också bågskyttet har vissa poänger, även om det aldrig lyckas lura mig att det är särskilt realistiskt. Jag kan dock inte sluta svära över att man inte valt att göra en renodlad friidrottssatsning. Förutom de uppenbara fördelarna med jämnare kvalitet skulle det även lösa ett relaterat problem.

Summer Stars 2012 är nämligen ett mycket fult spel. I rörelse ser varje atlet som resultatet av motion capture-teknik som tillämpats på en uppsättning amputerade krigsveteraner. Själva texturernas skönhet, å andra sidan, måste vara följden av att samma veteraner fått ge utlopp för sin posttraumatiska stress genom att förvränga bilder som en gång föreställt människor. Men mindre spret och större fokus på besläktade grenar borde kunna göra gott för utseendet.

Som om detta inte vore illa nog finns här också insprängd en fånig journalistduo som tar tramsighet till nya nivåer när de på ett manér som skall föreställa charmigt eller roligt sätter färg på karriärläget. Om jag framstår som väldigt kritisk är det förvisso helt korrekt. Men det är samtidigt inte av några inslag som på något sätt är bärande för upplevelsen.

Själva kärnan är ju att min fingerfärdighet utvecklas i samma takt som min karaktär låser upp nya färdigheter. Helt plötsligt klipper jag häckarna snabbare, lägger ribban högre och får in vändningarna i fjärilsimmet på en helt annan nivå. Och faktiskt, när måttbandet för första gången rullas ut hela vägen till ett nytt världsrekord känns det välförtjänt. Jag har övat in tekniken, valt rätt förmågor och tränat hårt. Det är klart jag ska slå världsrekord.

I dessa stunder är jag beredd att ha visst överseende med det halvfärdiga och slarviga skimmer som annars vilar över hela spelet. I nästa stund är det lätt att börja tänka på någon annan av de svagare punkterna. Det påklistrade Kinect-stödet, som medföljer Xbox-versionen till exempel. Vilket är härjat av dålig precision och oigenomtänkta rörelser. Jag misstänker till exempel starkt att sjukgymnastkåren gnuggar nävarna åt släggkastningens styrschema. Nej, Summer Stars 2012 är ofta roligt och ett tydligt fall framåt, men lider av grov ojämnhet.