Numsi Mumsi Numsi Numsi Mumsi Numsi! Fienderna i Inversion ser på pricken ut som Locust, fienderasen från Gears of War. Men de kallas Lutadore, istället. De bär samma typ av rustningar, de kryper upp ur liknande hål i marken och använder samma typ av rostiga vapen. Den enda egentliga skillnaden är väl att de är betydligt mer intelligensbefriade samt att deras påhittade språk låter som ett gammalt barnprogram. Numsi Mumsi Numsi!
Inversion är en enda stor illaluktande soppa. Ett skamlöst Gears of War-plagiat där det ofta känns som att utvecklarna inte ens brytt sig om att ens försöka fylla sin produkt med någon slags originalitet. Spelmekaniken är en karbonkopia av Epics bastanta tredjepersonskrig. Spelkameran, vapnen, knapplayouten, spelets struktur och banornas uppbyggnad är som saxad ur Gears of War. Det blir nästan pinsamt till slut.
Ännu pinsammare är storyn i Inversion och på det sätt som den berättas på. Den inledande mellansekvensen är ful som stryk och handlar om en helt vanlig dag på arbetet för de överdrivet steroidstinna dundersnutarna Davis Russel och Leo Delgado (båda iklädda trumpetjeans). På väg hem för att äta lunch hamnar de mitt i en våldsam skottväxling med en likblek fiende klädd i mörkbruna rustningar som klättrar upp ur stora hål i marken. Lutadore inaverar från underjorden! Man får inte veta hur, var, när eller varför och trots att staden precis invaderats av rysliga ruskprickar med enorma maskingevär reagerar supersnutarna Leo och Russel som om det bara var en helt vanlig dag på arbetet.
Sen blir det bara värre... och värre. Saber Interactive gör en Tarantino och kastar spelarna fram och tillbaka i storyn. Huvudmotivet är inte att utrota de vrålande, underjordiska fienderna som avser att ta över världen utan att hitta igen Davis borttappade dotter. 90% av alla mellansekvenser handlar om den femåriga dottern och Russels skrikiga stämma medan han konstant uttrycker stor saknad.
Olyckligtvis är röstskådespeleriet så otroligt dåligt att man aldrig (inte för en sekund) känner någon slags medömkan med karaktärerna. Istället väcks en enorm irritation hos mig då Saber inte bara kontrakterat usla skådespelare samt skrivit vidrig dialog, utan även pepprat sönder sitt spel med mängder och åter mängder av bedrövliga filmsekvenser.
Rent spelmässigt fungerar Inversion precis som Gears of War. Precis, exakt som Gears of War. Jag menar exakt! Man kan spela igenom det sju timmar långa äventyret på egen hand och låta Leo styras av artificiell intelligens, eller tampas med de vrålande Lutadore-fienderna tillsammans med en kompis. Spelmekaniken och själva upplägget är som sagt kopierat rakt av från Epics spel och för den som någon gång testat något av Gears of War-spelen kommer Inversion att kännas precis hur naturligt som helst.
Och ja, bitvis är det inte alls särskilt dåligt rent spelmässigt, tvärtom. Spelkontrollen är stabil, speltempot helt okej och cover-mekaniken fungerar väl. Russel kan kasta sig mellan olika skydd genom att endast använda A-knappen och det handlar alltid om att placera sig i skyddad position innan man sticker upp geväret och öppnar eld. Under äventyrets senare halva snubblar supersnutarna över fiendegubbarnas specialvapen vilket möjliggör manipulering av spelvärldens gravitation.
Den här biten lät dock betydligt fräsigare på papper än vad den är i själva spelet. Under vissa förutbestämda kapitel på några av de senare banorna kan Davis skjuta på en viss markör för att förändra gravitation och därmed använda såväl väggar- och tak som golv. Det finns också kapitel där man frigör sig från allt vad gravitation heter och helt enkelt bara flyter omkring i luften. Under dessa banor måste Russel kasta sig mellan olika stenblock som svävar planlöst i luften.
Ett mer frustrerande spelmoment är svårt att hitta, dels eftersom mekaniken som möjliggör gravitationshoppen mellan de olika stenarna känns bångstyrigt chansartad och klumpig men även eftersom det ibland dyker upp fiender som från skyddad position beskjuter de båda supersnutarna medan man själv bara flyter omkring likt en jeansklädd heliumballong.
När det gäller det audiovisuella är Inversion förvånansvärt snyggt för att vara en ganska slaskig kopia. Saber Interactives egenutvecklade grafikmotor är kraftfull och såväl ljuseffekter som skärmuppdatering och texturer imponerar. Det är snarare ljudet som håller samma låga kvalitet som spelets horribla story samt mellansekvenser. Musiken är tjatig, röstskådespeleriet är (som sagt) helt värdelöst och miljöljuden känns ihåliga och platta.
Inversion är en av de mest skamlösa kopiorna jag spelat på senare år. Saber hymlar inte för en sekund med att de inte bara hämtat en gnutta inspiration från Gears of War utan stulit såväl spelmekaniken, upplägget, strukturen, designen och tonen från Epics bombastiska spelserie. I grunden hittar vi en ganska stabil spelbarhet i Sabers senaste men bristen på originalitet, den fruktansvärda storyn samt de urkorkade fienderna gör att betyget ändå inte når gränsen för godkänt.