Theatrhythm Final Fantasy

Precis hur vi än vänder och vrider på saken så finns det ingen spelserie någonsin som har fler och bättre låtar än Final Fantasy. Det är bara så. Och för tillfället finns det inget spelformat som är mer populärt än Nintendo 3DS, den spelar i en helt egen liga. Därför är det inte så ologiskt som man kanske kan tro att Square Enix väljer att fira Final Fantasy-seriens 25-årsjubileum med ett musikspel till ett format som hittills inte fått ett enda spel ur serien.

Tvärtom, när man börjar spela Theatrhythm Final Fantasy faller bitarna på plats. Det här är inget vanligt musikspel. Redan från start matas man med instruktioner, man förväntas lära sig förkortningar, det gås igenom spellägen och om allt detta skulle kännas för matigt förklaras det snällt att det går att kika på dem igen. Därefter förväntas man sätta ihop ett gäng bestående av fyra olika legender från Final Fantasy-serien och utrusta dem med specialförmågor.

För att göra en lång historia kort - det här är inget vanligt musikspel. Långt ifrån. Vad Square Enix samt utvecklaren Indies Zero försökt göra är att para ihop rollspelsgenren med musikgenren, något som är lättare sagt än gjort och heller inte alldeles klockrent utfört. Därmed inte sagt att Theatrhythm Final Fantasy skulle vara ett dåligt spel, långt därifrån. Tvärtom är det här det roligaste jag spelat till formatet sedan Kid Icarus: Uprising och det bästa portabla musikspelet sedan Elite Beat Agents.

Precis som brukligt gäller det att hålla rytmen med stylusen, men till skillnad från vad åtminstone jag trodde var mänskligt möjligt har man lyckats förnya konceptet och skapa olika grenar. Vart och ett av de 13 första Final Fantasy-spelen finns representerade och innehåller ingressen där man samlar bonuspoäng, ett scenario där man går över världskartan till den musiken, spelar en viktig händelse ur det aktuella spelet och en viktig strid innan man återigen får chansen att samla bonuspoäng, denna gång till sluttemat.

Och med så mycket direkt makalös musik som åtminstone jag har fantastiska minnen av så går det inte annat än spela med ett fånigt leende över hela ansiktet. Eftersom det är viss grafisk skillnad på den anonyma namnlöse hjälten i det första Final Fantasy och Lighting från Final Fantasy XIII har Square Enix fått välja en annan typ av design för spelet som passar alla delar. Lösningen är en Super Deformed-variant som passar förträffligt och får till och med den direkt vidrige Tidus från Final Fantasy X och framstå som dräglig.

Rent opartiskt går det inte att seriöst hävda att någon del skulle vara bättre än tidernas sannolikt bästa rollspel - Final Fantasy VII, men utöver det är Final Fantasy V min egen favorit i serien, och därför fick Bartz bli min lagledare, uppbackad av Zidane Tribal från Final Fantasy IX, Shantotto från Final Fantasy XI och till sist naturligtvis Cloud Strife som väl inte behöver någon närmare presentation. I takt med att man spelar finns ytterligare figurer från varje spel att låsa upp, men jag ska inte spoila vilka.

Hela Theatrhythm Final Fantasy är packat med så mycket Final Fantasy-kärlek att det nästan är svårt att veta var man ska börja hyllningarna. Det innehåller mängder av spellägen med fler låtar, massor av bonusgrejer att låsa, klassiska magier, statusar som Berserk, föremål som Phoenix Down och mycket annat.

Tyvärr känner jag att den överväldigande mängden egentligen påverkar spelbarheten ganska lite och har mer karaktären av kul grej. Visst är det fortfarande ett djupare musikspel än det mesta annat och visst ska kudos ges för att man försökt göra något annat, men med lite bättre rollspelsinslag hade jag glatt strösslat på med en betygspinne till.

Nu hindrar inte det att det här lär vara ett spel jag kommer spela regelbundet i åratal framöver. Risken för att jag skulle tröttna på att ta highscores till One Winged Angel, vandra fram till Terras tema från Final Fantasy VI eller slåss mot Gilgamesh i Final Fantasy V på bron med seriens kanske coolaste stridsmusik är verkligen lika med noll. Har jag inte tröttnat på att höra dem på 20 år så lär jag inte göra det nu.

Lägger man till det att det finns flera svårighetsgrader (varav de sista är riktigt utmanande), något så härligt som DLC att fylla på det redan digra musikutbudet med och genomtänkta alternativa spellägen plus museum där man kan kika på seriens historia medan man låser upp den... så förstår du kanske varför jag som älskar serien är så lyrisk.

Det här helt enkelt ett absolut måste för alla Final Fantasy-fans, men även musikspelsälskare. Det är en seriös utmanare till Elite Beat Agents och det överlägset bästa i genren till Nintendo 3DS. Och mängden Final Fantasy-trivia som trängs på den lilla kassetten är som sagt överväldigande och har stundtals lyckats med att göra mig riktigt gråtmild av nostalgi. Theatrhythm Final Fantasy är verkligen ett spel du inte bör missa.