Bravo Team

VR-spel med actionfokus har hittills fungerat ganska bra på Playstation 4. Doom VFR levererade en riktigt underhållande upplevelse samtidigt som Farpoint också hade sina stunder. Bravo Team har däremot inga bra stunder alls utan är snarare det spel som skulle få den som börjat ledsna på hela grejen med virtual reality att packa ned tillbehöret i lådan och omedelbart sälja den. Eller kanske till och med förgöra skiten, medelst eld.

Supermassive Games har med titlar som Until Dawn: Rush of Blood, The Inpatient och Tumble VR gjort sig ett namn som Sonys främsta studio gällande just PSVR. De har bevisat att de kan leverera riktigt intressanta berättelser och därför var det bara en tidsfråga innan de skulle kombinera dessa ingredienser i ett helt nytt spel. Till vår besvikelse har de inte lyckats på något sätt alls i deras senaste titel som min kära (OBS! Sarkasm, jag håller honom ej kär - inte längre) chefredaktör tvingade på mig i mitten av förra veckan.

Berättelsen i Bravo Team är som bäst lövtunn och utspelar sig i ett fiktivt europeiskt land där ditt uppdrag är att eskortera landets president från ett ställe till ett annat. Allt går dock fel när ni blir attackerade och presidenten kidnappas av en bunt burdusa terrorister bestående av oroväckande få polygoner. Tillsammans med din kamrat måste ni nu se till att rädda "The Big Cheese" men även ta er ut från landet med liven i behåll. Många fler detaljer än så finns inte att gotta ned sig i och trots detta är handlingen inte ens det sämsta med detta usla, usla spel.

Redan under mellansekvensen slås jag av vilket makalöst fult spel Bravo Team faktiskt är. Vi pratar grotesk grafik här. Grotesk! Efter att presidenten fått visa mig bilder på hennes (jämnbruna) barn vrider jag på huvudet och tittar ut genom bilfönstret. Det är brunt... Mycket brunt. Det är brunt i flera nyanser och jag förstummas av att man idag kan släppa en titel som mer liknar ett spel från Nintendo 64 än ett som skulle passa in med dagens konsoler. Faktum är att namnet "Bruna Böner Team" skulle passa bättre här. Supermassive Games skapar också en illusion av att spelet är större än vad det faktiskt är. Varje avsnitt i ett kapitel är bara några minuter kort samtidigt som de är otroligt linjära. Därmed finns det ingenting alls att utforska. Men med tanke på den näst intill icke-existerande berättelsen och spelets hemska strider vill jag inte heller stanna kvar. Jag vill bort från denna gräsliga stad nu. Jag vill fly Landet brunböna.

Du erbjuds flera olika sätt att spela Bravo Team på. Du kan exempelvis köpa en särskild utgåva av spelet där en "aim controller" medföljer om du är intresserad av att spela med en sådan manick (samma grunka som Sony prånglade ut hårt inför releasen av Farpoint). Detta är troligtvis den bästa kontrollen som erbjuds eftersom det gör det mycket enklare att sikta. Som väntat är även Move-kontrollerna ett alternativ att spela spelet med. Dessa ljuspinnar funkar inte lika bra eftersom en del av upplevelsen försvinner när endast högerhanden behövs för att sikta på sina fiender. Den vänstra staven styr vänsterarmen men det var inte sällan som spelet inte registrerade att jag höll vapnet med båda händerna utan fick för sig att jag stod och smekte vapnet med vänsterhanden istället. Den vänstra kontrollen behövs däremot för diverse knapptryck. Det tredje och sista kontroll-alternativet är såklart Dual Shock 4 som liknar "aim controller" där du kan sikta på liknande sätt. Alla tre kontrollalternativ liknar varandra men det lär troligtvis inte spela någon roll vilken kontroll du väljer med tanke på den gräsliga upplevelsen i övrigt.

När Bravo Team startar är du utrustad med ett automatvapen samt en pistol. Att skifta mellan dessa går att göra är som helst och innan du har nått eftertexterna lär du även få ett hagelgevär och ett prickskyttegevär i dina händer. Att sikta är inte alltid så lätt och något som slog mig många gånger är att alla vapen egentligen känns på tok för stora sett till din karaktärs proportioner. Utöver dåliga rörelsekontroller är detta ytterligare en anledning som ibland gör det knepigt att sikta. Sekvenserna där utrymmena var extra trånga och jag hade ett hagelgevär i handen var därmed de sekvenser jag hatade minst.

Som jag nämnde tidigare är berättelsen otroligt linjär och handlar om att ta sig från punkt A till punkt B för att sedan upprepa detta omkring 15 gånger. Bravo Team är en rälsshooter, mer eller mindre och en av de sämsta titlarna i den subkategorin av actionpekoral som jag haft missnöjet att genomlida (tack igen, Petter!). Den som väljer att spela på enklaste svårighetsgraden lär upptäcka att man ibland kan ta sig igenom de olika delarna utan att döda alla fiender, men väljer man att få lite utmaning kommer de olika föremålen som är utplacerade på kartan att vara väldigt viktiga. Precis som i Gears of War handlar det om att ta skydd bakom bilar, murar eller något annat för att sedan öppna eld när kusten är klar. Det var dock länge sedan jag bevittnade så korkade fiender så såvida du inte väljer den tuffaste svårighetsgraden så är det okej att kika fram när flera stycken skjuter mot dig. Berättelsen kan spelas med hjälp av din datorstyrda kamrat, en vän eller någon annan onlinespelare. Samarbetsupplägget är separerat från själva huvudspelet och små delar av detta är hyfsat spännande och fungerar stundtals helt okej men efter den två timmars långa berättelsen i "story mode" vill jag som sagt bara fly Bravo Team, eller förgöra det (med eld, som sagt).

Jag får anstränga mig rejält för att komma på något som Bravo Team lyckas bra med, men till skillnad från andra VR-titlar hanterar man det där fantastiskt dryga illamåendet på ett okej sätt. Genom att sikta på ett skydd och trycka på en knapp lämnar du förstapersonsvyn och du ser därefter din karaktär sprinta mot skyddet i ett tredjepersonsperspektiv istället. Detta underlättar något enormt för den som är känslig för VR-framkallad droppfot men samtidigt kommer det på bekostnad av inlevelsen, såklart. Varje gång man gör detta känns det lite som att man blir utestängd ett tag vilket bryter flytet i Bravo Team - eller ja, om det nu hade funnits något flyt, menar jag. Det som också är mycket märkligt med detta är att du kan bli skadad så pass mycket att du behöver återupplivas under tiden du byter position. Att bli skadad under tiden man flyttar på sig är i sig inget konstigt alls men det är dumt när ens karaktär fortsätter springa tills dess att han/hon nått positionen man valt och väl där lägger sig ner för att be om hjälp.

Det är ingen mening att försöka vara snäll här. Jag tar istället fram storsågen, den motordrivna. För även om Supermassive Games övertygat tidigare med klart godkända PSVR-upplevelser är detta utan tvekan det sämsta Sony-spelet till Playstation VR och en så pass gräsligt ful och kort, krånglig och brun upplevelse att jag såklart vill avsluta med en väldigt stark varning. Undvik detta vad du än gör...