The Witch and the Hundred Knight 2

Med en så stor mängd japanska rollspel som faktiskt översätts och släpps här har det varit svårt att hålla reda på alla. Även om det är långt från alla som kommer hit, ens. Titlar som Persona 5 och Final Fantasy XV sticker ut även för den utan intresse för genren, men ett spel som The Witch and the Hundred Knight duschades inte direkt i hyllningar. Jag missade det helt och hållet när det släpptes på Playstation 3, men tack och lov visade sig The Witch and the Hundred Knight 2 vara ett perfekt tillfälle att hoppa in som eftersläntare.

Spelet placerar dig i en fantasivärld med murriga skogar, häxor och underliga varelser. Att vara en häxa innebär att du har blivit smittad av det förskräckliga "hexensyndrome" i tidig ålder, och kan kännas igen med det tredje ögat som växer fram i pannan. Häxor är mäktiga, men även korrupta och oftast drivna av sin egen ondska. I en by i västra Kevala bor Amalie ensam med sin lillasyster Milm, efter att deras föräldrar har dött. En dag ser Amalie att något har hänt med Milm; hon har ett tredje öga. Men än är det inte för sent att rädda Milm, som har blivit övertagen av häxan Chelka. Chelka träder fram och använder Milms kropp, men Milm finns kvar där inne. Mitt i häxsmeten finns du, Hundred Knight; en överdrivet söt riddardocka driven av den magiska kraften mana. Din roll är att skydda, hjälpa till och slåss åt din mästare. Du är en lättövertalad liten krabat med ett gott hjärta, som ibland hänger med fel person också.

The Witch and the Hundred Knight 2 står och faller med sin berättelse. Det är ett relativt långt äventyr med ett flertal skiftningar som håller glöden vid liv. Karaktärerna som introduceras är både roliga och unika; det hjälper spelaren att aldrig bli förvirrad. Problemet för många, mig inkluderad, är hur berättelsen förmedlas. Japanska rollspel, och inte minst spel av Nippon Ichi Software, håller kvar vid stillbilder på karaktärerna och textrutor. För att uppskatta storyn till fullo krävs att man uppskattar den typen av berättande, annars kan det tyvärr leda till att man vill hoppa över delar av storyn. Det kanske inte är så dumt, egentligen, då det pladdras på om en hel del strunt också. Själv fick jag ofta kli i fingrarna. Jag har inte koncentrationsförmågan för timvis av dessa dialoger.

Spelet har röstskådespelare för alla dialoger, med möjligheten att höra dem i både japanska och engelska. Jag valde tidigt att hålla kvar vid det engelska språket av en enda anledning: replikerna levererades precis så ostigt som krävs för att bli roligt istället för irriterande. Dialogerna är redan komiska och grova, där lättare svordomar används fritt, mellan de otaliga mängderna sexuella insinuationer. Genom att höra dessa levereras halvhjärtat på engelska lyftes hela spelet för mig, och gjorde det möjligt att orka med de långtråkiga diskussionerna. De mer dramatiska situationerna har inte en känslomässig inverkan på spelaren, ändå, så varför inte njuta så mycket som möjligt?

Många skulle sätta storyn som den största anledningen till att spela The Witch and the Hundred Knight 2, men det betyder inte att allt annat är dåligt. Mellan dialogerna slåss du som Hundred Knight, mot alla möjliga varelser och bossar, i en enformig skara miljöer; skog, skog, skog, grottor, skog... ungefär. Världen mellan byarna och städerna byggs upp randomiserat av förskapade delar. Ett misstag, enligt mig, då det varken bjuder på variation eller minnesvärda färder från plats till plats. Fiendeplaceringar och lådor placeras nästan alltid på samma ställen, i den förskapta delen. Det dröjer inte innan du vet exakt hur delarna är utformade och vart allt av intresse finns. Nästan skrattretande när något som ska vara slumpmässigt istället saknar variation.

Men själva striderna då? Jo, det finns ju både för- och nackdelar där. Stora som små. Fienderna blir tjatiga och förutsägbara, där du lär dig vilket vapen som dödar dem snabbast. Om du hittar en fiende med ett skal, är det troligtvis hammaren som smäller hårdast. Efter någon timme kan du läsa av i princip alla nya möten på bara sekunder. Bossarna var min personliga motivation för att fortsätta spela, däremot. Här krävs tålamod, taktik och flera försök. Även om du hittar svagheten hos en boss, krävs fortfarande koncentration för att hålla ut. Visst kan jag tycka att de hade för mycket liv, som i sin tur leder till att du behöver hålla dig koncentrerad under lång tid, men hellre det än att de var lika lätta som de vanliga fienderna. Möjligtvis att jag är en okoncentrerad och något slapp spelare, men striderna mot slutet av spelet var rejält omtumlande, minst sagt. Troligtvis underlättar det om du spenderar mer tid att bli högre level, men det tar även en del glädje ut ur spelet.

Från början har du inget val när det kommer till svårighetsgraden. Spelet ställer dig mot väggen och tvingar dig att känna efter om du uppskattar det eller ej. En stund in, några timmar skulle jag vilja minnas, får du dock chansen att aktivera något som antingen gör fiender starkare eller svagare. Jag önskar att fler spel gjorde precis så, för när du ställs inför valet innan du ens testat spelet har du ju ingen aning om hur svårt, eller enkelt, spelet faktiskt är. Här har du känt på bossar, fiender och stridsmekaniker tillräckligt för att göra beslutet. Om du inte ens tar dig till den punkten i spelet skulle du nog få problem även med svagare fiender.

Hundred Knight utrustas med olika stridsklasser under vad som kallas "facets", eller fasetter. Varje fasett är starkast med en typ av vapen, och har sina egen magi som utnyttjar det vapnet bäst. Totalt finns sex fasetter, men du kan endast ha tre aktiverade åt gången; dessa kan du hoppa mellan under strider genom att trycka på R2 eller L2. En fasett utrustas med fem vapen, två rustningar och två accessoarer. De fem vapnen används hela tiden, vid combos. Det vapen som du lägger på första platsen används vid första slaget, andra vapnet vid andra slaget, tredje pla... äsch, du förstår. När du går upp i level uppgraderar du även olika magiattacker, och i sin tur fasetterna, för att bli starkare. Valet av fasett, vapen och användandet av magi, beroende på fiendernas svagheter, är det absolut viktigaste i striderna. Varenda fiende är svag och stark mot något, och det markeras tydligt på skärmen med text ovanför fiendens huvud, om du slår med rätt eller fel typ av attack.

Allt som du plockar på dig som Hundred Knight läggs i magsäcken, och kan inte användas innan du återvänder till slottet ni bosatt er i. Idén är inte helt unik, men med det upplägget vill man återvända hem när möjligheten finns. Och på så sätt återvänder du nästan alltid till striderna starkare än du var innan, med ett nytt vapen eller mer livpåfyllning. När det går så snabbt att döda fiender och springa vidare i spelet, blir det en uppskattad paus att behöva återvända ibland. Annars står man med värdelösa vapen inför en svår boss, ju. Små, smarta idéer som dessa är sånt som gör att upplevelsen sticker ut.

Med alla verktyg och redskap du stöter på kan det ta lite tid innan du är helt varm i kläderna under striderna. Under spelets gång lär du dig att hantera diverse typer av attacker, magi och projektilattacker som kallas "tochka". Tochka är en av de saker du börjar handskas med först djupare in i spelet. Många gånger fick jag lämna bort de fasetter jag hade lärt mig som bäst för att klara en boss, vilket satte mig i en ovan stridsposition. Vill du verkligen gräva ner dig här, kan du få ut många timmar av spelet. Förhoppningsvis är stridsmekaniken tillräcklig att hålla spelet intressant för fler genomspelningar, för den som vill nå de olika sluten.

Jag har haft svårt att bestämma mig vad jag egentligen tycker om The Witch and the Hundred Knight 2. Genren har ett gäng gemensamma drag, som visar sig i utdragen story eller repetitivt upplägg. Det faller inte alla i smaken, och jag själv föredrar häftiga filmsekvenser och variation. När karaktärerna pladdrar på i vad som känns som dagar, och Hundred Knight möter samma typer av fiender i upprepande områden, är det inte med ett leende på läpparna. Det är med en pust, och besvikelsen att vi fortfarande behöver titta på stillbilder med textrutor i dessa spel. Däremot i stridens hetta, när du testar dig fram med allt du har för att klura ut bossens kryptonit, är det både utmanande och kul. Det fyrverkeri-aktiga spektaklet som fyller skärmen från dina combo-attacker och magi i en lyckad strid ger en berusande känsla som man strävar efter att uppnå igen.

I slutändan gillar jag spelet med sina komiska inslag, friska idéer och utmanande bossar, men det finns för mycket som rubbar spelupplevelsen. Om du är helt förtjust i Nippon Ichis andra titlar kanske detta blir än bättre - även om jag inte kan säga hur det står sig mot föregångaren. Nej, The Witch and the Hundred Knight 2 bjuder inte alls på ett lika fantastiskt äventyr som du stöter på i Ni no Kuni II: Revenant Kingdom, men här finns ett okej tidsfördriv som väntar på dig tills du betat av de riktiga mästerverken.