Black

För bara någon timme sedan bevittnade jag slutsekvensen i Black. När jag nu satt mig ned för att skriva en recension som jag till en början hade tänkt inleda med ett stycke om spelets story, står det helt still i skallen. Jag har verkligen absolut ingen aning om vad Black handlade om så här i efterhand.

Borttappade specialagenter, politisk konspiration, förräderi och vapensmuggling är alla saker som nämnts i filmsekvenserna mellan uppdragen men mer än så har jag inte lyckats snappa upp. Vad jag däremot vet är att storyn i det här fallet är fullständigt ovidkommande. Storyn är en haltande bromskloss proppad av tidstypiska thrillerklyschor som staplats på hög för att en story ska finnas på plats.

Innan Black hade jag säkert påstått att ett actionspel utan genomarbetad handling är dödsdömt. Speciellt efter att Half-Life 2 satt nivån för vad vi ska förvänta oss. Men efter tolv timmar tillsammans med Criterions extremt efterlängtade actionepos är jag dock av en helt annan uppfattning. Jag är nämligen pånyttfödd och har omvärderat mitt sätt att se på genren, det behövs ingen story, inte så länge det bjuds på den typ av brutal destruktionskonst som det gör i Black i alla fall, en actionupplevelse som ingen Playstation 2 eller Xbox-ägare får missa.

Jag befinner mig i Tjetjenien, så mycket vet jag. Jag är en agent, som jagar terrorister. Terroristerna är många, ganska långa och har framförallt massor av vapen. Som tur är visar det sig att jag är lite av en vapenexpert och använder med lätthet allt som terroristerna tappar, utan problem. Här finns pistoler av alla de slag, maskingevär från världen alla hörn, kulsprutor, raketgevär, prickskyttegevär, uzis och granater.

Jag pratade med producenten till Black, Jeremy Chubb, bara häromveckan. Han berättade för mig att deras främsta inspirationskälla i skapandet av Black varit Medal of Honor. Och det märks, även om Black har många andra förtjänster också som Electronic Arts klassiska krigsspel aldrig haft.

Tempot är högt, striderna massiva och vapnen ursinniga. Fienderna är aggressiva, arbetar i grupp och agerar ofta både taktiskt och trovärdigt. Trots enorm förstörelse och vansinnigt kraftfulla skjutvapen är striderna i Black väldigt strategiskt krävande, åtminstone på den tuffaste svårighetsgraden och kräver en del smart tänkande av spelaren. Det går absolut inte att rusa fram längs banorna och bara skjuta på allt som rör sig. Nej, det krävs att man hela tiden använder skydd medan man rycker fram, att man ibland lägger understödseld till sig själv under avancemanget och att man framförallt ser till så att man inte attraherar prickskyttar genom att springa oskyddad över stora ytor. Fienderna är duktiga skyttar och till skillnad från många andra spel i genren dör man av ganska få skott, även om det går att magasinera medicinlådor för att sedan använda dem efter eget behov.

Black innehåller ett tiotal uppdrag som spänner över en ganska stor del av Östeuropa och det forna Sovjetunionen. Ryssland, Armenien, Bosnien och Tjetjenien är alla länder som Criterions designers inspirerats av, både beträffande arkitektur och vegetation. Varationen i de olika uppdragen är superb och spelaren reser mellan tätbebyggda stadsområden till förfallna förorter, skogslandskap, rostiga fabrikslokaler och övergivna mentalsjukhus. Överallt kryllar det av mörkklädda terrorister i rånarluvor som skjuter för brinnande livet, och förstörelsen är total.

För i Black går nämligen allt att skjuta sönder. Det som tidigare varit och tomma förhandslöften från ett tiotal stora utvecklare är dagens sanning i Criterions actiondebut. Husväggar, dörrar, lådor, bänkar, tunnor, bilar, fönster - allt pulveriseras av mina oändliga skottsalvor och förvandlas till partikelbaserat strössel som garnerar miljöerna jag befinner mig i. Black är på många sätt som en enda stor målarduk där konstnären håller i vapnet och där ammunitionen är målarfärgen. Vissa uppdrag tar över en timme att klara och när man då väl lämnar banan är förstörelsen så total att häftiga fnitterattacker är ofrånkomliga.

Ett exempel på detta är då jag skjöt mig fram genom strategiskt utplacerade fiender längs en förstörd gata - någonstans i Östeuropa, drog på mig prickskytteld från ett av de närbelagda höghusen och tvingades därmed skjuta en hel skur bazookaskott mot huset där skotten kom ifrån. Jag lyckades aldrig se exakt var prickskytten befann sig men greps av panik då alla hans tre första skott träffade och avlossade därför samtliga raketer som till min enorma förtjusning fick hela huset att rasa. En stor brand startade, närliggand egrannhus och bilarna på gatan började också brinna häftigt och minst tio andra skjutglada fiender sktrök med i explosionen. En sådan gång måste man gnugga ögorna och verkligen dubbelkolla så att det verkligen är en Playstation 2-enhet man spelar på och inte Playstation 3. Så läckert är faktiskt Black ibland...

För grafiken är det som det snackats överlägset mest om på förhand. Och visst, som bilderna påvisar är detta ett av de tekniskt mest komplexa och mest iögonfallande spelen jag någonsin testat. Black pressar främst Playstation 2 så hårt att maskinen under vissa delar av spelet ger ifrån sig ljud som skvallrar om total härdsmälta. Modelleringen är komplex, banorna gigantiska, laddningstiderna minimala, texturerna ursnygga, ljus-effekterna fantastiska och presentationen klockren. Tillsammans med underbart surround-ljud och fantastiskt underhållande spelbarhet är Black årets hittills bästa actionspel.

Visst, det saknar både multiplayerläge och onlinestöd - vilket givetvis talar emot Black. Men precis som med The Chronicles of Riddick (som inte heller innehöll varken mulriplayer eller onlinestöd) bryr jag mig inte då spelupplevelsen i sig överglänser det mesta som genren i övrigt har att erbjuda. Köp Black, njut av tolv timmar ren actionmagi.

-----------------------------------------------------------------------------------

Jonas Mäkis 2:a åsikt
Jag kan inte undgå att känna att denna generation dog för snabbt när jag ser vilken grafik skickliga utvecklare får fram ur Playstation 2 och Xbox. Black är ofattbart snyggt och ett av de här spelen som nästan är köpvärt bara för det grafiska. Lyckligtvis stannar superlativen inte där utan Black är också en actionpärla med varierade banor och klockren spelkontroll. Dessvärre imponeras jag inte av fiendernas tveksamma intelligens och avsaknaden av en hoppknapp gör sig ofta påmind när jag inte kan stiga över ett blott något decimeter högt hinder. Det positiva överväger dock med råge och du som längtat efter en bra förstapersonsskjutare kan sluta leta nu. 8/10