Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

DARKSIDERS II

Vigil Games är tillbaka med uppföljaren till förrförra årets stora överraskning, Darksiders. War är satt åt sidan och den här gången är det självaste Döden som tar över huvudrollen. Viktor har spelat


Vigil Games Darksiders-serie kan med enkelhet ses som den sjätte konsolgenerationens Frankensteins monster. En abnorm och asymmetrisk best byggd på kadavret av mängder av samtidens mest populära spelelement. Darksiders II vill precis som sin föregångare ofta vara alla spel samtidigt. Ena stunden är det en God of War-slasher för att sen bli ett Zelda-äventyr, varpå det tar en avkrok vid lite Prince of Persia-doftande parkour-plattformande för att slutligen avrunda med att vara en loot-galen World of Warcraft-klon.

Resultatet är en fascinerande kulturell zeitgeist som vill göra allt utan att det egentligen bemästrar något. Därmed gör inte det Darksiders II till ett dåligt spel, tvärtom, men ofta känns det som är att en cynisk marknadsdirektör beställde det, snarare än att det är ett resultat av kreativa krafter som vill åstadkomma något. Om det däremot stämmer vet jag förstås såklart inte.

Hursomhelst. Darksiders II utspelar sig under fängslandet av det första spelets protagonist War, en av apokalypsens fyra ryttare. I uppföljaren är det istället Wars bror Death, också han en ryttare, som tar över huvudrollen och ger sig ut för att försöka bevisa att hans bror egentligen är oskyldig.

Darksiders II
Jag är Döden. Jag har kommit för att se ut som det hårdaste as du någonsin sett.
Detta är en annons:

Historien målas i breda penseldrag på ett ganska ointressant men samtidigt oförargligt sätt. Death är en ganska platt karaktär och nöjer sig mest med att gå runt och se svinhård ut spelet igenom. Det finns inget stort narrativ att hugga tag i, men det är ju heller inte den typen av spel som Darksiders II är.

Nej, om det är något Darksiders II är, så är det ett ljuvligt stort spel. Det finns mängder av uppdrag att göra, dungeons att utforska, monster att slakta och saker att samla. Darksiders II gör ett lysande jobb med att ständigt strö ett svagt spår av brödsmulor som du jämt vill följa. Något som dessutom hjälps av det minst sagt giftiga loot-systemet som får dig att vilja finkamma hela den gigantiska världen på skatter. Allt som allt är det ett spel där utvecklarna Vigil Games lätt hade kunnat skrapa av ena hälften av innehållet och sälja som DLC, och ändå haft samvetet rent nog av att släppa första hälften av spelet till fullpris. Oerhört generöst måste jag säga. Och minst sagt schysst mot spelares plånböcker.

Detta är en annons:

Darksiders II är en härlig helhet, men inte alltid den vassaste kniven i lådan om man ser till individuella spelelement. Striderna är nog det som uppdaterats mest i uppföljaren men består ofta av enkla knapptryckningar där visuella explosioner försöker gömma det grunda stridssystemet. Plattformandet är underhållande och skickligt invävt i helheten. Och det Zelda-tonade äventyret är massivt och härligt, men lite fattigt vad gäller intressanta pussel och roliga bossar. Istället vankas mindre upphetsande saker som att trycka på lite knappar och slåss mot extra stora monster med oändliga mängder hälsopoäng.

Darksiders II
Grottorna i Darksiders II är bättre och mer varierande än i första spelet..

Men grejen är att Darksiders II inte behöver vara bäst i klassen när resultatet av spelets stilblandningar ändå skapar en sådan intressant, maffig mix. Liknelsen med att köra in en alldeles för stor näve smågodis i käften är inte alltför långt borta. Det är sött, gott och exploderande. Genom hela äventyret löper dock en ständig och skön variation, vilket är vad Darksiders II gör allra bäst.

Sett till grafiken pendlar Darksiders II mellan att vara lika underbart naivt som ett albumomslag till ett Judas Priest-album, för att i nästa stund hänge sig åt en excessernas excess med all sin vämjeliga överdesign, i allt från karaktärer till omgivningar. Ofta är det fantastiskt episkt. Ibland rörigt och lika strukturerat som soprummet i Games Workshops fabriker. Resultatet är därmed ojämnt rent estetiskt men med en tydlig lutning åt den mer positiva delen av skalan.

Ser vi på det rent tekniskt är Darksiders II otroligt vackert animerat och proppar in imponerande mängder av detaljer, fiender och annat pynt på skärmen. Tyvärr plågas det också av en del dassiga texturer, röriga menyer, osynliga väggar och allsköns buggar i både ljud- och videoavdelningen. Visserligen inget särskilt frekvent men likväl också en del våldsamma saker som ljud som försvinner och en stackars Death som ibland trillar in i landet mellan väggarna.

Darksiders II
Färgpaletten och hela Darksiders II är om möjligt ännu mörkare än sin föregångare.

Musiken i Darksiders II får definitivt jobbet gjort med sina mäktiga undergångstoner och Valhallakörer som sätter tonen för det rock 'n' roll-bibliska äventyret. Röstskådespelarna är också de skickliga men har inte allt för mycket att jobba med mer än att brumma storslaget lite här och där. Men de brummar elegant!

Som en ren uppföljare gör Darksiders II knappt några fel alls. Tvåan är större, bredare och mer självsäker än sin föregångare på alla fronter. Om vi fortsätter med matmetaforerna så är Darksiders II ett spel som är komponerat på samma sätt som en meny på McDonalds. Du vet vad du kommer få. Du kommer att bli nöjd, det är tryggt och behagligt. Det är ett spel som du har kul med för stunden, vilket är exakt vad man vill ha många gånger. Så frågan är egentligen rätt enkel. Gillar du att käka på McDonalds?

Vilken fråga. Klart du gör!

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Massor att göra, varierat äventyr, vackert animerat, vansinnigt beroendeframkallande, skön design
-
Trista bossar, pliktskyldiga pussel

En andra åsikt

Petter Hegevall:
Ett av de viktigaste inslagen i actionspel är vad jänkarna kallar för "pacing". Tempo, kan man kanske kalla det, men det handlar inte bara om hur snabbt man rör sig framåt, utan också vad som händer på vägen. Darksiders II är ett perfekt exempel på hur man gör bra, varierad action. I ena stunden slåss jag mot en större grupp helvetesfiender a la God of War, i den andra svingar jag mig mellan pelare, och i den tredje - precis när jag behöver det - kommer en maffig strid med en femmetersboss. Allt detta varvas med roligt klättrande i talangträdet, snack med NPC-figurer och funderingar kring spelets valuta. Perfekt pacing. Superb action. Finfint betyg från mig. 9/10

Medlemsrecensioner

  • StationMii
    Darksiders 2 - Wii U Handling Darksiders 2 kommer inte att erbjuda dig en djup handling med oförglömliga karaktärer av något slag. Istället så... 9/10
Detta är en annons: