En kolsvart geckoödla klättrar obekymrat uppför väggen där jag sitter i solskenet. Jag betraktar den i ögonvrån, men den verkar inte bära på den livgivande kristall som visat sig användbar på min resa. Jag kisar i motljuset. Där, någonstans på andra sidan ravinen, väntar mitt mål. Jag håller ut mitt svärd, solen speglas i det, och reflektionerna bildar en lysande pil söderut. Med en suck reser jag mig och visslar på min häst. Det är dags.

Shadow of the Colossus är den andliga efterföljaren till Ico, men ändå liknar de två spelen inte varandra det minsta, förutom möjligtvis i det faktum att inget av dem liknar något annat spel. Colossus är storslaget, högtidligt och episkt på ett sätt som jag aldrig sett förut i ett spel. För även om Ico och Yorda befann sig i ett gigantiskt slott var de alltid tillsammans, och det blev på något sätt mysigt. Inget sådant här. När man störtar fram över slätten med svärdet i högsta hugg på väg mot nästa koloss hörs bara vinden och hovslagen, men det är vackert, så oerhört vackert. Det påminner lite om scenen i Sagan om Konungens Återkomst när Gandalf rider ut från Minas Tirith för att undsätta Osgiliaths försvarare, när han vänder om och kameran stötvis panorerar tillbaka mot den vita staden. Rörelsen är inte perfekt, men just därför känns den så trovärdig.

För det visuella i Shadow of the Colossus är knappast perfekt, men ändå klaffar det hela till en strålande helhet. Bilduppdateringen är hackig allt som oftast, omgivningen flimrar och texturerna är minst sagt enkla. Därmed inte sagt att grafikteknikerna i Team Ico saknar talang, tvärtom. Colossus pressar ut effekter som maskinen inte visste att den klarade av. Rörelseoskärpa, vansinniga partikeleffekter, fantastiskt snygg ljussättning med självskuggning och motljuseffekter, realistisk päls på kolosserna; många tekniker som vi ser som standard för nästa generation men knappast hade väntat oss här. Och vattnet, vattnet! Även om du aldrig riktigt simmar djupt ner går det att flytta kameran under vattnet, och det är den mest trovärdiga effekten jag har sett den här generationen. Ljudet blir dovt, det yr bubblor om mig där jag simmar, ljuset silar ner genom vattenytan och allt ovanför bryts på ett realistiskt sätt. Allt detta bidrar till en sorts dokumentär realism, det behöver inte vara bildskönt eftersom det är på riktigt, oredigerat och äkta.

Så, nu när vi har etablerat oss i den här högst sannolika världen kastar Fumito Ueda och hans kompanjoner oss in i de mest osannolika strider något spel skådat. Vårt uppdrag är att besegra sexton kolosser runtom i världen och där ligger själva huvuddelen av spelet, hur uppfriskande det än är att bara rida runt. Varje koloss är helt unik och har ett eget rörelsemönster och uppträdande, men de har alla ett par sårbara punkter där du kan komma åt med ditt svärd. Men det är förstås ett litet problem att ta sig upp på en femton meter hög stentjur eller en trettio meters skäggig minotaur eller en hundra meter lång flygande orm. Och där ligger problemlösningen. Det gäller att först lista ut hur du kommer upp och sedan hitta en väg utan att bli avkastad. Du kan hålla fast dig på jättarnas päls, men greppet håller bara en viss tid, sedan måste du hitta en säker plats att pusta ut. Det är här spelet inte liknar något annat, när spelaren flyger av och av som en vante med ett desperat grepp medan tusen ton sten och kött försöker skaka bort dig som en annan fluga. Men så stannar den till ett ögonblick, du lyfter ditt svärd och driver det djupt in i den skimrande symbolen på kolossens huvud. Tystnad. Och så faller den till marken.

Jag får ångest. Det här är fel. Jag tycker synd om de gigantiska sakerna som oftast bara vandrar runt och helst skulle vilja vara ifred. Vad har jag för rätt att anfalla dem? Visst, en dov röst i himlen säger åt mig att göra det för att eventuellt kunna rädda min döda flickvän, men det känns knappast särskilt hjältemodigt utan mer som en skrytsam brittisk jägare med cigarr och monokel på safari i Afrika anno sent 1800-tal, liksom. Vissa av kolosserna kämpar emot och skjuter blixtar på mig, men de flesta är stora, klumpiga och ganska dumma. Jag skjuter i ögon och trampdynor, och när jag väl kommer åt är kolosserna försvarslösa. Återigen lite känsla av Sagan om Ringen, för vem tyckte inte lite synd om grottrollet när Legolas sköt det i halsen?

Den enda som inte dömer mig är Agro, min trogna häst. Kontrollen är nyskapande då Agro faktiskt styr sig själv. Du kan förstås piska på och dra tömmarna dit du vill, men i slutändan är det ändå Agro som bestämmer. Trots allt fungerar det riktigt bra, och det är skönt att kunna koncentrera sig på att navigera eller försöka pricka en avgjort sur koloss som jagar oss utan att rida in i väggar eller ner i stup. Agro är fantastiskt animerad och på det hela taget extremt hästig. Och bara en så liten sak som att man skriker åt honom på olika sätt beroende på situationen, allt från ett milt rop (när man just undersökt en tempelruin och vill börja rida igen) till ett desperat skrik (när man precis slagits av hästen och just står obehagligt nära en arg koloss), är helt genialt.

Redan nu kan jag nog utse Shadow of the Colossus till årets mest unika spel. Team Ico har insett att det roligaste i spel oftast är bosstriderna, och sedan gjort ett spel med bara bossar. Vi slipper korkade pussel, störiga sidokaraktärer och detta eviga uppgraderande av färdigheter. Kvar finns bara ren spelglädje. Kontrasten mellan lugna ritter och de hektiska striderna gör spelet varierat trots att det egentligen är extremt linjärt. Det liknar som sagt inget annat och musiken, när den väl kommer igång, fungerar perfekt för att bygga upp stämningen. Precis som Ico är det minimalistiskt och överdådigt på samma gång, ett tekniskt och estetiskt mästerverk, ett absolut måste i samlingen och ett av maskinens bästa spel.

---------------------------------------------------------------------------------
Jonas Mäkis 2:a åsikt
Som saga betraktat är det här spelet verkligen strålande, men precis som i Fumito Udeas förra spel Ico, berättas handlingen i ett nästan sövande långsamt tempo. Shadow of the Colossus innehåller också en del tekniska tillkortakommanden som instabil skärmuppdatering och aningen bökig spelkontroll, tyvärr. 7/10