Shadow of the Colossus
En spelupplevelse som inte liknar något annat från utvecklarna bakom Ico
En kolsvart geckoödla klättrar obekymrat uppför väggen där jag sitter i solskenet. Jag betraktar den i ögonvrån, men den verkar inte bära på den livgivande kristall som visat sig användbar på min resa. Jag kisar i motljuset. Där, någonstans på andra sidan ravinen, väntar mitt mål. Jag håller ut mitt svärd, solen speglas i det, och reflektionerna bildar en lysande pil söderut. Med en suck reser jag mig och visslar på min häst. Det är dags.
Shadow of the Colossus är den andliga efterföljaren till Ico, men ändå liknar de två spelen inte varandra det minsta, förutom möjligtvis i det faktum att inget av dem liknar något annat spel. Colossus är storslaget, högtidligt och episkt på ett sätt som jag aldrig sett förut i ett spel. För även om Ico och Yorda befann sig i ett gigantiskt slott var de alltid tillsammans, och det blev på något sätt mysigt. Inget sådant här. När man störtar fram över slätten med svärdet i högsta hugg på väg mot nästa koloss hörs bara vinden och hovslagen, men det är vackert, så oerhört vackert. Det påminner lite om scenen i Sagan om Konungens Återkomst när Gandalf rider ut från Minas Tirith för att undsätta Osgiliaths försvarare, när han vänder om och kameran stötvis panorerar tillbaka mot den vita staden. Rörelsen är inte perfekt, men just därför känns den så trovärdig.
För det visuella i Shadow of the Colossus är knappast perfekt, men ändå klaffar det hela till en strålande helhet. Bilduppdateringen är hackig allt som oftast, omgivningen flimrar och texturerna är minst sagt enkla. Därmed inte sagt att grafikteknikerna i Team Ico saknar talang, tvärtom. Colossus pressar ut effekter som maskinen inte visste att den klarade av. Rörelseoskärpa, vansinniga partikeleffekter, fantastiskt snygg ljussättning med självskuggning och motljuseffekter, realistisk päls på kolosserna; många tekniker som vi ser som standard för nästa generation men knappast hade väntat oss här. Och vattnet, vattnet! Även om du aldrig riktigt simmar djupt ner går det att flytta kameran under vattnet, och det är den mest trovärdiga effekten jag har sett den här generationen. Ljudet blir dovt, det yr bubblor om mig där jag simmar, ljuset silar ner genom vattenytan och allt ovanför bryts på ett realistiskt sätt. Allt detta bidrar till en sorts dokumentär realism, det behöver inte vara bildskönt eftersom det är på riktigt, oredigerat och äkta.
Så, nu när vi har etablerat oss i den här högst sannolika världen kastar Fumito Ueda och hans kompanjoner oss in i de mest osannolika strider något spel skådat. Vårt uppdrag är att besegra sexton kolosser runtom i världen och där ligger själva huvuddelen av spelet, hur uppfriskande det än är att bara rida runt. Varje koloss är helt unik och har ett eget rörelsemönster och uppträdande, men de har alla ett par sårbara punkter där du kan komma åt med ditt svärd. Men det är förstås ett litet problem att ta sig upp på en femton meter hög stentjur eller en trettio meters skäggig minotaur eller en hundra meter lång flygande orm. Och där ligger problemlösningen. Det gäller att först lista ut hur du kommer upp och sedan hitta en väg utan att bli avkastad. Du kan hålla fast dig på jättarnas päls, men greppet håller bara en viss tid, sedan måste du hitta en säker plats att pusta ut. Det är här spelet inte liknar något annat, när spelaren flyger av och av som en vante med ett desperat grepp medan tusen ton sten och kött försöker skaka bort dig som en annan fluga. Men så stannar den till ett ögonblick, du lyfter ditt svärd och driver det djupt in i den skimrande symbolen på kolossens huvud. Tystnad. Och så faller den till marken.
Jag får ångest. Det här är fel. Jag tycker synd om de gigantiska sakerna som oftast bara vandrar runt och helst skulle vilja vara ifred. Vad har jag för rätt att anfalla dem? Visst, en dov röst i himlen säger åt mig att göra det för att eventuellt kunna rädda min döda flickvän, men det känns knappast särskilt hjältemodigt utan mer som en skrytsam brittisk jägare med cigarr och monokel på safari i Afrika anno sent 1800-tal, liksom. Vissa av kolosserna kämpar emot och skjuter blixtar på mig, men de flesta är stora, klumpiga och ganska dumma. Jag skjuter i ögon och trampdynor, och när jag väl kommer åt är kolosserna försvarslösa. Återigen lite känsla av Sagan om Ringen, för vem tyckte inte lite synd om grottrollet när Legolas sköt det i halsen?
Den enda som inte dömer mig är Agro, min trogna häst. Kontrollen är nyskapande då Agro faktiskt styr sig själv. Du kan förstås piska på och dra tömmarna dit du vill, men i slutändan är det ändå Agro som bestämmer. Trots allt fungerar det riktigt bra, och det är skönt att kunna koncentrera sig på att navigera eller försöka pricka en avgjort sur koloss som jagar oss utan att rida in i väggar eller ner i stup. Agro är fantastiskt animerad och på det hela taget extremt hästig. Och bara en så liten sak som att man skriker åt honom på olika sätt beroende på situationen, allt från ett milt rop (när man just undersökt en tempelruin och vill börja rida igen) till ett desperat skrik (när man precis slagits av hästen och just står obehagligt nära en arg koloss), är helt genialt.
Redan nu kan jag nog utse Shadow of the Colossus till årets mest unika spel. Team Ico har insett att det roligaste i spel oftast är bosstriderna, och sedan gjort ett spel med bara bossar. Vi slipper korkade pussel, störiga sidokaraktärer och detta eviga uppgraderande av färdigheter. Kvar finns bara ren spelglädje. Kontrasten mellan lugna ritter och de hektiska striderna gör spelet varierat trots att det egentligen är extremt linjärt. Det liknar som sagt inget annat och musiken, när den väl kommer igång, fungerar perfekt för att bygga upp stämningen. Precis som Ico är det minimalistiskt och överdådigt på samma gång, ett tekniskt och estetiskt mästerverk, ett absolut måste i samlingen och ett av maskinens bästa spel.
---------------------------------------------------------------------------------
Jonas Mäkis 2:a åsikt
Som saga betraktat är det här spelet verkligen strålande, men precis som i Fumito Udeas förra spel Ico, berättas handlingen i ett nästan sövande långsamt tempo. Shadow of the Colossus innehåller också en del tekniska tillkortakommanden som instabil skärmuppdatering och aningen bökig spelkontroll, tyvärr. 7/10
| Grafik: | 9 |
| Spelbarhet: | 9 |
| Ljud: | 9 |
| Hållbarhet: | 8 |
| Vårt betyg: | 9/10 |

| Ert betyg: | 10/10 |
- 10/10 SolidSnake7991
Shrine of Worship, det är där äventyret börjar.... - 10/10 Darksphere
Ok,jag erkänner att kolosserna kan vara jävligt... - 9/10 Skallemannen
En mans kärlek till en flicka hade besvarats.... - 10/10 The Hurricane
I ett land långt, långt borta rider en ung man på... - 10/10 Andy-14
Vad gör jag här? Hur kom jag hit? Vem är... - 10/10 TerraSPM
Det var nu ett tag sedan jag körde det här spelet... - 10/10 Revival
Det är någon mystisk stämning när jag rider över...
- Ico PS2
- The Legend of Zelda: Twilight Princess Gamecube/Wii
- The Last Guardian PS3
- Blood of Bahamut Nintendo DS




































Gamereactor since 1998 - Published by Gamez Publishing A/S Strandvejen 72 st. mf, 2900 Hellerup, Denmark









Jag vet inte riktgit hur det gått till, men jag har pressat mig igenom mig SotC 19 gånger.

8x på Hard
11x på Normal
Pressade upp livet till max, samt levlade efter massa White Lizards en sommar och till slut syntes inte power-mätaren längre. Tog mig upp till secret garden som var ganska o-vårdad.
Ligger på en 20e runda just nu, sen får det fan vara nog!
Det måste ligga en förbannelse över spelet. Det binder en runt sitt "Joystick finger".
Man måste bara älska atmosfären och musiken.
Kvalitetsspel må jag säga
Har ingen aning om hur man får tag i detta. Har letat i begagnathyllorna på Game och GameStop, på diverse internetbutiker och på Blocket/Tradera. Helt tomt.
Hittade precis denhär sidan: http://www.SuperGratis.se/?r=60763
Får massa gratis saker för att bara trycka på lite länkar och tipsa annat folk om sidan
Bl.a. så har dom PS3, XBox 360, PSP mm som man får om man samlar tillräckligt många poäng.
Jag samlade 830 poäng på lite över en timme.
//Andreas
Jag spelar det just nu, underbart spel. Musiken <3
svåraste bossen är jättemasken i sanden!
HUR I HELVETE KAN MÄKI GE DET HÄR 7/10 NÄR IGN GAV DET 9.7!?
Började spela om spelet idag och det e bara oslagbart och ico såklart.

Men va vackert spelet är och känslosamt
Njutning!
Fågeln är ju den enklaste enligt mig. har dödat den 7 gånger nu....men Den där på 4 bilden är bara Episk. känns så grymt att döda den efter ett långt spelpass.
Varför har jag inte PS2!?
Bossen på bild 4 (kommer inte ihåg vilken ordning han dödas i.) är den roligaste av dem alla! så otroligt mäktig upplevelse att till slut sticka svärdet i hjässan på honom! Mina händer var helt svettiga när det var över
16 colossen e skit svår

help plz
Det ser hur jävla coolt ut som helst !
Ett storslaget mästerverk. Som enligt mig (om man nu måste jämföra) slår våran egna Legend of Zelda
Ett spel man måste ha spelat, ända tråkiga är att man är så otrolig ensam med sin häst.
"det kändes tomt man mötte bara jättarna ni vet fanns inga andra fiender"

Man kan alltid dra ut på en ödledödarturné!
Hade detta spelet innan och jag älskade den men en sak gillade jag inte det kändes tomt man mötte bara jättarna ni vet fanns inga andra fiender så hellre före drar jag Zelda spelen
Detta är också ett av det bästa spelen jag spelat, även om grafiken nu är förlegad ser det fantastiskt ut. Fumito Ueda och hans team har verkligen byggt ett fantastisk värld och utnyttjad ps2:ans fördelar och nackdelar tex grynigheten gör bara spelet mer sagolikt.
Musiken är enormt stark, och fint orkestrerad musik i dova ledsna toner, som beskriver känslan huvudkaraktären känner när han måste dräpa dom stora bestarna för att återväcka sin unga kärlek. Varje gång man har döda en koloss känner man en otrolig sorgsenhet och börjar tycka synd om kolossen.
Detta spel kommer jag alltid att minnas, och det ligger hårt förankrat i mitt hjärta
SotC är ett av de bästa spelen jag spelat - någonsin. Stämningen, de vackra omgivningarna och designen, och ja, faktiskt, kontrollen. Diggar den starkt, enligt mig ganska välanpassad till PS2:ans kontroll.
Att kolosserna får dig att känna blandade känslor är något som bevisar hur väl Team Ico gjort sitt spel.
Jag har klarat den här spelet! Och jag måste säga att det är en av de bästa spelen jag någonsin spelat! Det ett mästervärk!!

Sista kolossen var dock lite svårt, men sett utifrån det, var den också en av de största och coolaste bossen jag har sett!!
Shadow of colossus!!! Bli en PS3-spel, eller kom en uppföljare!!
Detta spelet konkurrerade väl lite med God of War när det kom? jag valde God of War så detta spelet kommer jag nog aldrig köra
Har fått lust att köpa't igen... Sålde det strax efter att jag klarat koloss numero tre pga behov av pengar. Sigh, största misstaget under första halvåret år 2006. Blärgh fan. Har dock inte råd med det atm. Feck. 600 kr födelsedagspengar. 200 går för att flytta char i WoW och 400 går till Assassin's Creed.
Ja, det är det värt. ja din bild syns också,,
Hmm kan de va värt 168 kr med frakt ?
Edit: syns min bild ? kan inte se den själv efter ja postat...
Vidrigt snyggt grafik för en ps2:a