Psychonauts

Det var länge sedan jag tagit del av ett riktigt roligt plattformsspel. Jag menar inte bara roligt som i spelmässigt roligt, utan dialogmässigt och designmässigt roligt. Nu har den sedvanliga plattformstristessen bytts ut till något vasst och roligt. Det rör sig om Psychonauts. Detta stackars spel har hållit fansen av högkvalitativa plattformsspel på halster alldeles för länge på grund av utgivarproblem, men nu är det dags att göra en djupdykning. Doktorn tar emot.

I Psychonauts träder du in i rollen som Razputin, eller Raz som han själv kallar sig, som rymt hemifrån för att få delta i ett sommarläger för blivande psykonauter. Anledningen till denna dramatiska gärning är att Raz pappa, som är en kringresande cirkusartist, hatar sin sons pysiska färdigheter och vill att han ska vara som barn är mest. De ansvariga för sommarlägret låter Raz vara med på ett villkor; Att han lämnar området så fort hans pappa kommer för att hämta hem honom. Raz vistelse på sommarlägret blir dock längre än vad han först trott, på grund av en fiende som hotar de blivande psykonauterna, eller framförallt deras psyken.

Till upplägget är Psychonauts ett plattformsspel där spelaren löser mindre pussel och mer eller mindre fritt kan ströva omkring för att klara banorna. Det finns ett antal banor som är kopplade till Raz direkta omgivningar där det oftast rör sig att ta sig från A till B för att komma vidare i handlingen, men de mest intressanta banorna är förlagda inne i olika karaktärers psyken. Det är där magin med spelet sker tack vare designmässig briljans. Raz dyker in i flera olika psyken, i jakten på att lyckas riva sönder den hotbild som kretsar över psykonauternas sommarläger. I varje psyke finns ett antal uppgifter att lösa, varav den allra viktigaste och största är kopplad till den demon, eller boss, som Raz köttsliga intjack störs av. Min favoritbana är när Raz träder in i en konspirationstokig säkerhetsvakts hjärna. Hemliga agenter, helikoptrar och spionerande soptunnor utgör de största hoten och hela banan osar förföljelsemani. Ett annat vasst sinne som Raz får ta del av det som tillhör en gammal krigsveteran vid namn Oleander. Han är instruktör på sommarlägret och hans psyke utgör den första i raden av dem som finns i spelet. Kryssa mellan bomber, granater och klättra runt i ett militärt boot camp har aldrig fallit mig på läppen, men i Psychonauts blir det en angenäm uppgift. Just att få ta del av och dyka in i diverse psyken är helt fantastiskt roligt och vi som spelare får stor variation tack vare att inget psyke är det andra likt.

Tim Schafer, Psychonauts pappa, är minst sagt välmeriterad. Några spel som han har arbetat är Grim Fandango, Full Throttle och Day of the Tentacle, spel som var komiska och hade den där underbart smarta dialog som är ett av Schafers starkaste kort. Redan under de första trettio sekunderna märker man att Psychonauts går i samma bana och det är svårt att göra annat än att falla handlöst för spelet. Psychonauts har en mycket smart och komisk dialog, och många problem och pussel i spelet flirtar vilt med klassiska psykologiska problem som läses upp av mycket duktiga röstskådespelare. Att bland annat finna lösa minnesfragment och para ihop emotionellt bagage, det vill säga gråtande koffertar, med respektive adresslapp är just en sådan otroligt smart och komisk lösning. Just dessa karaktäristiska punkter osar spelet av, vilket bidrar till en mycket angenäm upplevelse.

Psychonauts är ett väldesignat, smart och komiskt spel, men det finns en del negativa aspekter med denna sinnliga karamell. Det gäller framför allt Playstation 2-versionen som lider av besvärlig spelkontroll vilket gör att man missar på enkla problem alldeles för ofta. Kameran känns svår att manövrera och ibland är Raz lika stel och oföljsam som Peppe Eng i Let’s Dance. Playstation 2-versionen lider dessutom av avsevärt sämre grafik än i Xbox-originalet, men i mitt tycke är det en fjärt i kosmos. Spelet går att uppskatta, oavsett grafisk standard. En annan nackdel som spelet har, som gör riktigt ont i hjärtat är att spelet inte är så långt som jag skulle önska. Magnus Uggla sjöng ju att underbart är kort, alldeles för kort, och aldrig har han haft så rätt.

Psychonauts är ett mycket tacksamt spel. Man behöver nämligen inte vara gammal äventyrsfanatiker för att uppskatta den underfundiga dialogen, inte heller behöver man vara ett plattformsess för att uppskatta spelets upplägg. Spelet skulle ha varit en riktig rökare om det hade varit lite längre, och om de ytterst irriterande spelkontrollsproblemen hade setts över gärna två gånger innan spelsläppet. Trots detta är Psychonauts ett av de spel som man gärna spelar om igen. Inte för att spelet har något egentligt omspelarvärde per se, det är bara så himla charmigt.